Jag slängde på mig mina gråa chachi mommas innan jag dök in i garderoben för att leta efter någon överdel. Vilken kvittade, bara jag kunde dölja min överkropp någorlunda.
Snabbt fann jag en havsblå lös-sittande långärmad tröja jag trädde över huvudet så den landade över min, om jag skulle säga det själv, nätta och smidiga kropp. Jag tog en hårsnodd och formade håret till en hög toffs jag sedan fäste med hårsnodden.
På väg mot hallen grabbade jag tag om mobil, nycklar och min skateboard innan jag snabbt drog på mig mina oerhört bekväma skor av märket Supras. Egentligen brydde jag mig inte om märken och sånt, men supras var verkligen värt de extra dollarna.

När jag passerat dörren genom att ha öppnat och sedan stängt den igen låste jag utifrån och backade medans jag lade ner nycklarna i fickan och stängde igen dragkedja medans jag höll skateboarden på något konstigt sätt med armbågen och lade ner mobilen i andra fickan. Eftersom min lägenhet låg på första våningen hade det inte tagit lång tid alls att komma ner till lobbyn.

Med båda sakerna nere i fickorna, och jag själv vid entrén slängde jag ner skateboarden på golvet, ställde mig på den och trampade till i marken för att få fart. Jag väjde lätt från de stressade människorna som hade bråttom till jobbet med min skateboard. Snart nådde jag slutet på den oerhört påkostade lobbyn som ville visa mer än kunde ge. Lobbyn passade inte alls in med lägenheterna. Visst lägenheterna var fina, rymliga och fräscha, men de innehöll inte alls de allra senaste och exklusivaste möblerna och vitvarorna som måste kostat skjortan som lobbyn skröt om.

Jag är inte säker på om man egentligen får åka på skateboardar och liknande här inne. Men brydde jag mig? Nej.Väl ute kände jag solens gassande solstrålar mot min bleka hud. Jag log smått innan jag ännu en gång trampade till i marken för att få upp fart. Mitt mål var för tillfället skateparken där de flesta skateboard intresserade människor höll hus. Chockande? Inte direkt.

Vid ena rampen, den jag oftast körde på, åkte några killar som försökte imponera på deras flickvänner av vad jag kunde se eftersom tjejerna stod alldeles nedanför med hänförda blickar. Jag själv som har spenderat i princip hela mitt liv på den här rampen och åkt omkring kunde direkt se att killarna var nybörjare.
Jag himlade lätt med ögonen och fnös medans jag gick bort till en någorlunda tom ramp jag kunde skejta på.

Efter att jag åkt ett tag kunde jag i ögonvrån se hur allt fler och fler människor samlades runt rampen för att kollade på mig medans jag gjorde min grej. Som jag hade gjort till min redan i sjuårs-åldern. Ja, så länge hade jag skejtat, plus två år.
Det hade alltid haft en stor plats i både mitt hjärta och i livet. Jag skejtade hela tiden. Nästan.

Jag åkte ner för rampens lutning och satte med ens riktning mot hoppet. Det stora hoppet inte många vågat sig på. Pyttsan, så farligt kan det väl inte vara? Jag åkte upp för det och väl i luften tryckte jag till på skateboardens ena sida så den roterade om sin egna axel medans jag var någon halvmeter över och gjorde en volt. Så fort jag stod rakt - så rakt man kan stå i luften vill säga - satte jag fötterna på skateboarden så den slutade snurra ochjag landade problemfritt på marken som en graciös ballerina. Nästan. Typ.
Applåder uppstod i "publiken" och man kunde höra många busvisslingar också. Jag bockade hjärtligt som tack.

Så! Där var första kapitelet ute! 
Egentligen skulle jag velat vänta lite p.g.a designen, som jag sa i ett tidigare inlägg...  Men perfektion kräver tid! Men jag orkade seriöst inte vänta längre... Jag har inte så bra tålamod... Hehe ;)
Men det skulle vara grymt om ni alla redan kunde slänga in en liten kommentar om vad ni tycker så hörs vi snart! ♥

Jag gick med långsamma steg mot Rockefeller Center där de ställer upp en ståtlig gigantisk gran varje vinter. Även om jag visste att jag aldrig mer skulle få fira jul med någon mer än mig själv.
Jag visste att jag inte heller gjort det, och i år var inget undantag. Men ändå sökte jag närhet. Ändå sökte jag tröst. Ändå sökte jag kärlek. Som den idiot jag är...
Med axlarna neresänkta, samt mitt humör som var i botten vände jag mig om och sökte med handen i jackfickan efter pengar. Två sekunder senare hade jag funnit mitt mål och begav mig mot närmaste café.
Jag kunde åtminstone trösta min annars så eländiga vardag som endast bestod utav att sörja något jag knappt minns, med en rykande kopp varm choklad.

Jag hade ingen mamma, ingen pappa, ingen syster, ingen bror eller annan jag kunde bo hos. Dock hade jag förmodligen nån slags kontakt med någon främling eftersom det varje månad låg 500 $ som jag kunde handla mat - inte för att jag åt så mycket - och betala hyran med.
Egentligen vet jag att det är farligt eftersom det kan vara någon slags maffia som vill få mig att känna mig trygg ett tag genom att ge mig pengar så jag klarar mig, men sedan slutar och hotar med att jag ska göra något ytterst olagligt för att få dem tillbaka igen.
Med det har funkat i 14 år, så jag förstår inte varför de redan gjort de i så fall.
Fast det är nog bara mina tankar som får mig att tänka så efter allt som hänt...

Jag såg upp mot den stora granen ännu en gång genom fönstret på caféet. Jag stängde mina ögon och lovade mig själv att om jag fann någon som ville ha mig, på ett eller annat sätt ska jag hålla fast tills de inte vill ha mig längre. Jag lovar. När jag öppnade mina ögon igen kände jag något blött på min kind. Jag torkade bort det med min hand och tog ännu en klunk av chokladen.

Allt jag egentligen visste var att jag var ensam. Och skulle vara livet ut, så min önskan skulle inte slå in.

Eller?

Så! Där var prologen ute! Gillar ni den? Om inte; novellen kommer vara annorlunda. Om ja; ni kommer gilla novellen lite extra mycket om ni gillade prologen, hoppas jag.

Jag har skrivit några kapitel bara för att komma igång. Och jag måste säga att jag är rätt nöjd.
Men vi hörs då! 
Kramis ♥

Mitt första inlägg.