storiesboutjusten.blogg.se

"Men för i helvete, vad tänker du med människa? Jag trodde jag skulle dö!" Flämtade Justin. 
Jag fortsatte skratta då jag fann detta mycket komiskt. Han skulle bli en utmärkt skådespelare, även om det just nu var på riktigt, tror jag.
"Ska du säga! Du stod ju och stirrade på mig!" Försvarade jag mig och kastade min huvudkudde på honom, som han inte var sen med att fånga. Suck. Varför måste han ha så bra bollsinne? Varför måste han vara bra på sport över huvud taget? Varför måste han vara bra på... allt? Vänta nu L, ska du just att han var bra på allt? Nej... Han är bäst på allt. Men vad händer, varför... va? Jag förstår ingenting!
Jag kom tillbaka från mina tankar när jag fick tillbaka min kudde slängt i huvudet och någon, troligast Justin, kastade sig halvt på mig, halvt på sängen. Chockat spärrade jag upp ögonen och kollade förvirrat på honom. What the fuck?
Jag slog till honom med kudden och skrattade glatt åt honom. Han är som en kattunge.
Han själv skrattade, förmodligen inte med mig. Kanske åt mig? Jo.
"Nu du, nu är det krig!" Utbrast Justin andfått på grund av allt skrattande och kravlande i sängen för att inte döljas av täcket som jag på något sätt under natten knöglat ihop till en boll.
Han kastade sig på mig och gränslade mig inom kort. Han attackerade mig genom att kittla mig på magen, stället jag var som kittligast på. Åh nej...
"HAHAHAHA JUSTIIIIIN NEHEHEHEHEHEJ!" Skrek slash skrattade jag fram under honom medans jag försökte slingra mig loss. Men han höll emot med sina muskulösa armar. Det hjälper kanske en aning av att jag är envis. Jag ska loss. Nu. Jag tog i allt jag hade och verkligen försökte krypa under det jag kunde krypa under, diverse hans armar och mage. När inte de fungerar börjar jag kittla honom tillbaka. Tydligen var han också kittlig på magen slash halsen eftersom hans armar vek sig och hans ansikte hamnade på min bröstkorg. Snabbt kollade han upp på mig, som hade en chockad min, med förvånade ögon och ett tillbakahållet flin som skvallrade om att han tyckte detta var roande in some how. Jag log ett leende, jag tyckte också det här var roligt, så varför inte visa den när han visade sina känslor? Jag menar jag tror jag inte är någon 'robot' längre...
Jag vet inte hur, men jag lyckades rulla runt så nu var jag överst. Jag flinade ner mot Justin, han själv såg förudmjukad ut där under.

"Varför ser du så förudmjukad ut lilla gubben? Aldrig blivit nerbrottad av en tjej förut?" Jag putade med läpparna så det såg ut som jag pratade med ett dagisbarn.
"Jag känner mig inte manlig när jag är underst..." Svarade han trumpet och med en sur min. Vad gulligt! Nej stop nu! Är han gullig? Nej. Eller alltså han ser ju bra ut, eller inte dålig ut rättare sagt. Så ska det låta!
Jag log bara åt honom och klev av honom. Jag måste duscha eftersom jag inte hade haft either tid eller ork till att göra det, och med Justin vet man aldrig vad som händer och då vill man gärna hålla sig fräsch.
"Aye, jag måste duscha, behave yourself!" Jag kollade varnande på honom och gjorde tecknet att jag höll koll på honom.

Justins perspektiv

När hon pekade med två fingrar mot sina ögon och sedan ett finger mot mig för att visa att hon höll koll på mig skrattade jag till och himlade lätt med ögonen åt henne. Hon var go' hon.
Jag tänkte att det skulle nog ta en stund innan hon kom ut, så varför inte göra en god gärning och laga frukost? Hon skulle nog bli glad.
Jag gick till köket där all mat och verktyg fanns, såklart.
Jag kollade runt i skafferiet, kylskåpet och frysen och klargjorde för mig själv att det blir rostade mackor med nutella och te. Det blir väl bra? Det är gott i alla fall.
Jag stoppade i två french toasts i brödrosten och ställde fram nutellan från kylskåpet samt tepåsarna från skafferiet och koppar till tét. Jag fyllde tekokaren med vatten och satte på den.
Jag satte mig på stolen och väntade tills mackorna, eller tevattnet beroende på vad som blev klart först, blev klara.
Ur ögonvrån såg jag rök, inte mycket, men rök från stället där brödrosten står. Jag vände blicken till rosten och fort som attan sprang jag dit.

Under tiden jag skrev detta kapitlet genomgick jag depression, ångest, svett, blod och tårar. Så jag hoppas ni är nöjda nu. Skämt åsido, men det gick trögt, som ni märkte.

Ett speciellt tack till min bästa vän och läsare som hjälpte mig sjukt mycket under kapitlets skrivning. ♥

3-4 kommentarer för nästa.

Puss och kram ♥