storiesboutjusten.blogg.se

Vid brödrosten hade det på något sätt lyckats ta eld så rök for omkring. Jag vifta med armarna för att det skulle sprida sig och kanske till och med, om jag hade tur, försvinna och för att jag inte skulle få det i ansiktet. Snabbt spred det sig till taket där en brandvarnare satt. Åh nej, för i helvete nej!
Inte långt därefter pep den så högt att jag satte för händerna för öronen och ett brak hördes. Först lät det som om någon på våningen över ramlade men insåg sen att det kom i från badrummet, där Elemenope befann sig.
Hon kom utspringades i endast en handduk. Hennes ögon speglade förvirring, oro och förvåning. Jag tror inte att hon hade väntat sig detta. Alls.

Jag synade henne från tårna till hennes våta och aningen tilltufsat hår med skymtningar av skum i.
Jag har aldirg sett någon så vacker person. Som var vacker samtidigt som hon hade rufsigt hår och en bekymrad rynka mellan hennes ögonbryn. Det var sött, föresten. Hela hon var söt.
Jag synade henne igen, fast uppifrån och ner den här gången och såg ett födelsemärkde precis över där handuken skymde resten av hennes kropp förutom benen, såklart.

"Justin! Justin, röken, elden. Justin? J to the U to the S tho the- nej vi har inte tid med det, JUSTIN?" Orden var inte tydliga, men det sista ordet var tydligt. Kanske lite för tydligt. Hur som helst hjälpte det, jag kom tillbaka från mina tankar, om hennes kropp, och kollade i hennes vackra klargröna ögon. Som sagt, hela hon var vacker.
"Vad sa du äls- Elemenope?" Frågade jag med ett leende och fortfarande stora ögon efter, ja, henne.

Chaz' perspektiv

"Skulle du vilja göra något med mig någon dag?"
"Har du för dig någor på fredag? Vi kan gå på bio?"
"Hey! Du och jag, bio, klockan 7, ses då"
"Gå ut med mig. Fredag. Bio. Hämtar dig vid 7."
Idag var den dagen, dagen jag skulle ta mod till mig och fråga ut henne. Därför övadade jag nu innan skolan framför spegeln och bestäme mig för hur. Hur skulle jag göra? Mina tidigare förhållanden bara... Blir till. Nu måste jag kämpa. Jag menar, jag ser hur alla kollar på henne. Men hon är min. Min, min och bara min. Nej vänta, hon var inte min. Än.
Jag slänge en blick mot klockan snabbt och kollade sedan tillbaka i spegeln. Först när jag insåg vad klockan var vidgades mina ögon och jag fick panik. Vi börjar om 7 minuter. 7. Fucking. Minuter. Fort grabbade jag tag i min mobil som låg på nattduksbordet och min skolväska för att sedan rusha ner för trappan och hoppa snabbt ner i mina sneakers. Snabbt skrek jag ett hejdå och slänge igen dörren efter all hast. Jag slängde väskan på cykeln och hoppade själv upp på fordonet. Nu var det bråttom.

*

Nu var min chans, min enda chans någonsin. Okej kanske inte men det skulle kunna vara, om jag till exempel dog i morgon. Vem vet.
"Eh, h-hej där Cand-dice." Stammade jag fram de få metrarna mellan oss då hon om från ena hållet och jag andra av korridorens ända.
"Hejsan du" Svarade hon med ett stort leende som fick mina ben att kännas som spaghetti. Hennes blick visade att hon var förvirrad över att se mig och hennes välplockade och väl ifylda ögonbryn som hade fort upp i pannen svallrade om att hon var just förvirrad, och förvånad, skulle jag tro.
"Skulle du... Vill du möjligtvis kanske liksom gå ut med mig på fredag? På bio kanske? Om du vill såklart jag tvingar dig int-" Jag stoppades av att hon avbröt mig.

Vad tycker ni? Bra? Dåligt? Nu kommer äntligen jag frammåt med novellen, till en ide, till en spänning, till en drama... Ja ni fattar (och jag vet, min sverige är bäst).
2-3 kommentarer för nästa =)

Puss och kram ♥