Kapitel 10 - No future
Chaz's perspektiv
Justin och Ryan hade varit väldigt konstiga det senaste dygnet. Det sista dygnet för mig och Ryan med på turnén. Något måste ha hänt. Annars skulle de väl inte undvika varandra vid varenda tillfälle?
"Aye, what's going on?" Justin var ensam i bussens vardagsrum vilket inte förvånade mig speciellt mycket.
Genast satte han sig rakt upp i en obekväm ställning stel som en pinne.
"Vadå? Vad menar du? Inget har hänt, inget speciellt faktiskt. Onormalt lite har hänt. Faktiskt. Varför undrar du Chaz?"
Okej, bara det där avslöjade honom. Något har defenitivt hänt. Justin är sällan nervös, alltså måste det varit ganska allvarligt. Eller?
Jag svarade inte på någon utav frågorna utan kollade bar allvarligt på honom. Det hjälpte, för i nästa sekund började han prata.
"Fine. Jag ger mig. Jag och Ryan började bråka efter konserten när du letade efter köket."
Till svar nickade jag bara. Tänkandes. Funderade på om vad de hade bråkat om. Mig? Nej, sällan.
"Om vad bråkade ni exakt?" Undrade jag. Jag kunde verkligen inte komma på svaret. Om inte...? Nej. Nej, nej och återigen nej.
Elemenopes perspektiv
I brist på annat att göra hade jag tagit mig till rampen för att åka lite. Det var alltid uppfriskande. Sen jag träffade dem där skumma snubbarna på subway har jag börjat fundera. Fundera på mitt liv. Var det verkligen värt det? Skulle jag ta och göra något med det? För jag gör absolut ingenting med det. Jag har ingen framtid. Ingen. Framtid. Alls.
Jag menar, ska jag göra såhär hela livet? Spela TVspel iblan,d datorspel då och då och närj ag känner för det åka ut och skejta? Vill jag verkligen ha det så?
Jag ville. Förut. Innan jag verklinge mognade till. Kan man kalla mig mogen nu?
En arton årig tjej utan någon speciell talang förutom skejting och att spela spel som äntligen kommit till undefund med att hon inte har någon framtid. Det beskrev verkligen mig på pricken. Tjejen pratar ytterst sällan eller visar känslor. Hon har dessutom inga vänner. Alls.
*
'Okay, so umh... Yeah. I don't seriusly have a life. No future. At all. Bye!'
Och skicka.
När jag hade kommit hem från skateparken hade jag bänkat mig framför min kära dator igen. Och där hade jag suttit ett tag. Den enda fliken jag hade uppe på chrome var twitter. Mitt ända registrerade sociala nätverk.
Såklart var spotify uppe också, men det var inte på google chrome. Den var i menyn på skrivbordet. Låten som spelades var Ni**as in Paris av Jay-Z och Kanye West. Kanye var verkligen en utav de bästa rapparna ever. Det faktum att han, enligt media, säger åt sin flickvän Kim Kardashian att banta gjorde dock så att han sjönk i mina ögon. Fast man vet egentligen aldrig med alla rykten, de är sällan sanna. Nästan aldrig faktiskt. Hur som helst är inte det my buisness.
Vet inte om ni märkte det, men det här kapitlet var ganska kort...
Hur som helst, jag lovade två kapitel idag, och vad fick ni? Jo, två kapitel. Dock kom det här ganska sent, men det är för att vi, tydligen, skulle ut och äta och sen till affären. Men bättre sent än aldrig, right?
Okej, eftersom det här är kapitel 10 så ska jag nu börja med 'krävandet'. Dock låter jag som en sprudig bitch när jag säger kräva. Men jag hoppas ni förstår vad jag menar, eller?
I all fall, om vi ska sätta ett tal på antal kommentarer blir det... 2-3 stycken. Helst fler, men om ni är över två olika som kommenterar får ni absolut ett kapitel. Deal?
Puss och kram på er era sötisar ♥
Haha jag undrar vad som kommer att hända asså:)
