storiesboutjusten.blogg.se

Egentligen skulle jag behöva en hobby. Jag kan inte skatea hela tiden. Inte heller spela på mina spel hela tiden. Ja, du hörde rätt. Eller läste. Jag spelar ofta spel. Datorspel, TVspel. Allt. Där av min bleka hy.

Ska jag börja jobba kanske? Nej, då träffar man bara en massa männsikor.
Börja på någon sport då? Fast jag behöver inte direkt någon bättre kondition. Jag tränar ju. Jag skatear 24/7 och springer varje morgon. Men för skojs skull?
Mitt i mitt tänkande kände jag hur jag åkte in i något. Eller någon. Jag ramlade av skateboarden och landade på rumpan. Jag hörde hur skateboarden rullade fram några ytterligare meter eftersom jag hade haft en så hög fart när jag åkte och tänkte.
Jag kollade upp för att se vad som orsakat händelsen och fick syn på en man.
Han hade mörkbruna ögon, likt sitt hår och den lilla mängden skägg.
Jag öppnade munnen några gånger men fick inte fram något. När jag harklat mig några gånger och orsakat en riktigt pinsam tystnad pep jag fram ett tyst "förlåt..." innan jag skyndade fram till brädan för att åka vidare.
Jag kollade bakåt och såg hur mannen stod kvar och kollade efter mig med häpen min.

*

Jag hällde upp flingor i en skål och hällde sedan upp mjölk i samma skål innan jag satte mig i soffan. Jag räckte mig efter kontrollen och startade TVn. Inget vettigt på TV, som vanligt. Så jag stängde av och satt kvar i soffan och åt av mina flingor. Jag åt i princip alltid flingor eller macka som mat. Ibland kunde det hända att jag stekte pannkakor också, men inte ofta.
Ganska patetiskt liv, egentligen.

Samtidigt på andra sidan kontinenten

"aye, killar! Vad gör ni?" Utbrast en skrattande Kenny när han kommit in genom dörren i bussen. Jag låg just nu och brottades med Ryan och Chaz om kontrollen till TVn. Egentligen utan anledning eftersom vi ville se samma program.

Det slutade med att Kenny landade på marken av att Chaz råkat fälla honom. Så Kenny hoppade in i... bollen av människor och måttade in slag på killarna. Dock var han på min sida, for once in life, och slog därför inte mig. Dock slog han inte hårt, bara för att markera att han är en beast. Vilket han egentligen inte är, men jag sa inget för att undvika mig en smocka. Dock skulle han nog inte få slå mig av både mamma, Scooter och mina beliebers.
På tal som Scooter så var han just nu i N.Y för att göra något jag inte riktigt hade koll på.
Vadå? Jag är en tonåring, vad förväntar ni er egentligen? Dessutom såg mobilen mer lockande ut än mötet jag suttit på just då.
Jag drogs tillbaka till verkligheten när jag hörde Ryan ropa på mig. Han hade tydligen vunnit 'kampen' medans jag varit borta i mina tankar.
Jag skakade på huvudet och reste mig från golvet och slängde mig i soffan rätt på alla. Alla innebar endast Kenny, Chaz och Ryan, men det var i princip alla som var på denna buss. Plus mamma och Allison, men de var väl i arenan och höll koll på allt så inget blev fel inför ikväll eftersom jag hade konsert. Vi alla i crewet var måna om att göra varenda belieber som kommer till någon utav konserterna får uppleva sitt livs bästa dag. En ren fakta alla håller sig till. Dock betyder inte det att allt måste gå helt enligt schemat. Det är roligt när det är spntant och inte framkrystat endast för att få det perfekt.

"hallå? Vad tänker du på? Aye, Bieber!" Viftade någon med en hand framför mitt ansikte med några centimeters avstånd.
"yo, vad vänder?" Frågade jag med ett äkta leende på läpparna, inte för att mina andra leenden varit fakeade, utan för att jag var uppriktigt glad över att ha dem här.

Jag kunde verkligen, verkligen inte hålla inne ännu ett kapitel... Jag känner mig så elak då... Hehe ;)
Men vad tycker ni? Vad tycker ni om den aningen mystiska tjejen? Om novellen, so far?
Ja, jag har ett namn till henne, och hon har en anledning till att vara som hon är, men jag vill att det ska vara hemligt ett tag till. Inte för länge dock.
Och ni såg vems perspektiv det var på slutet va?
Kramisar ♥