storiesboutjusten.blogg.se

Den stora mjuka sängen med den fluffiga kudden och täcket såg större ut när det bara var jag som fyllde ut den. Jag vet egentligen inte varför jag köpte sängen. För att påminnas ännu mer om att jag är ensam? Jag suckade innan jag kliade mig i ögonen och reste mig upp.
När jag passerade spegeln i hallen stannade jag upp för att granska mig själv.
Jag såg en tjej med pyamasbyxor och en t-shirt som det stod "Gangsta's paradise"på. Gansgsta's Paradise var accepterat som en av världens bästa hip hop låtar.
- Jag gick mycket på hip hop stilen, vilket man även kunde se på mina kläder.
Tjejen hade mellanlångt ljusbrunt/guldbrunt hår som låg en aning rufsigt nu efter en natt och stora klargröna ögon som stirrade tillbaka på henne. Jag provade på mig ett leende och såg genast hur tjejen log tillbaka ett gräsligt leende. Det var flera år sedan jag log senast.

Jag gick vidare till köket och öppnade kylskåpsdörren för att se om jag hade något.
Besviket gick jag till hallen och tog på mig skorna och hämtade plånboken och nycklarna och gick ut genom dörren.
Jag gick med snabba steg nedför de få trappstegen till lobbyn och gick genom lobbyn men många blickar på mig. Men brydde jag mig? Nej. Det var också något jag sällan gjorde. Bara när jag spelade mina spel och skejtade. Då brydde jag mig.

I affären var det inte mycket människor och man kom lätt fram genom de smala gångarna. När jag rundat hörnet där frukten höll hus fick jag syn på den där mannen igen. Han jag hade kört på igår. Eller om man vänder på synen; han som gick in i mig. Fort backade jag bakom hörnet och kände hur någon gick in i mig.
"förbannade snorunge..." Hörde jag farbrorn muttra innan han var på för långt avstånd för mig att höra hans låga mummlande. Jag skjöt det åt sidan och koncentrerade mig mer på mannen som stod vid kaffehyllan. Man måste gå förbi kaffehyllan för att komma till kylarna där yoghurten befann sig och dit jag ville.
Fan.

Försiktigt började jag smyga längs väggen så jag skulle komma bakom honom. När jag hade några steg kvar flyttade han sig bakåt så jag var tvungen att gå framför honom och han skulle se mig. I mitt huvud hade jag redan svort en ramsa av alla svordommar jag kan, och tro mig, det är många.
Jag suckade och insåg att det inte fanns mycket annat att göra om jag inte ville svälta... Observera överdrift.
Lugnt och sansat, hoppades jag, gick jag förbi honom och hoppades innerligt att han inte kände igen mig.
Jag umgicks inte direkt med andra människor och hoppades inte på det för framtiden heller.

"hey, var det inte dig jag gick in i igår? Och på tal om det, förlåt så mycket..." Jag blev chockad över att han pratat med mig. Helt ärligt hade jag inte pratat sen jag var 6. Eller, jag hade såklart varit tvungen till att mumla fram ett 'Ja', 'Nej', 'Tack' och så vidare för att ens kunna leva i samhället, men inga hela meningar.
Eftersom jag inte svarade misstänkte jag att jag verkade 'ohygglig mot mina medmänniskor', men vad hade jag sagt om min bryhetsförmåga?
Jag anade dessutom att han kände sig obekväm med mitt outtalade svar, därför gick jag bara därifrån för att göra det jag kom hit för.

*

För tillfället befann jag mig på en buss på väg mot Frihets Gudinnan.
Efter affärs-incidenten hade jag slängt i mig något ätbart, dragit på mig lite kläder och stuckit ut. På grund av mitt korta tålamod orkade jag inte bara sitta hemma och vänta på att något skulle hända.
Inte för att jag tänkte skaffa kompisar jag kunde hitta på något med. Nej, det fanns inte med på kartan. Så jag begav mig på något som mamma skulle kallat 'en utflykt'. Tanken av mamma fick mina ögon att tåras, men mina händer var snabbt uppe och tårkade bort dem innan de ens lämnat ögat.
Istället startade jag 'Happy Jump' på mobilen som jag började köra. Jag vet att det är en hoppande cupcake och att det verkligen inte var jag, min stil. Men jag är trots allt en tjej, även om jag sällan tror på det själv.

Bara för att jag är en så vänlig själ ^^
Nej men seriöst, jag bara... Vet inte... Ni fick ett kapitel, happy?
Kramisar ♥