storiesboutjusten.blogg.se

När jag började att tänka på igår kände jag blandade känslor. Stolt för att jag gjort något, förvirrad för varför pojken, Justin, hade kommit fram till mig och skräckslagen för mängden människor på ett och samma utrymme. Men ändå glad. Över vad vet jag inte riktigt.

Jag misstänkte att jag var en utav de få människorna på jorden som varken skrek, grät, hoppade, hoppade skrek och grät samtidigt, slängde onödiga och elaka kommentarer eller kastade mig i famnen på honom. Justin alltså.
Jag hade inte heller känt mig generad eller tyckt att det var pinsamt.
Kanske för att jag inte umgås med människor och uttryckte mig sällan. Man skulle kuna likna mig med en robot. Men jag har inte alltid varit det.

*

När jag efter vad som hade känts som en en timma reste mig upp från sängen, slängde på mig några byxor, bytte från pyjamas tröjan till någon annan, drog en mössa över huvudet och tog nycklarna och mobilen och gick mot hallen. Jag tänkte äta ute.

Justins perspektiv

Ain't nobody fucking with my
Clique, clique, clique, clique, clique
Ain't nobody fresher than my muthafuckin
Clique, clique, clique, clique, clique

Jag satt vid datorn och 'Clique' spelades från högtalarna som var inkopplade till datorn.
Smått satt jag och sjöng med i Big Seans's, en kollega till mitt senaste album och god vän, vers.

"jag är hungrig tay-yo biebah snuggelidutten SCLUTT! Mata mig gullepånken" Hörde jag Chaz klaga. Men vad fan var det han kallade mig?
"Dafuq? Vad sa du just?" Han kollade ner i marken och skratta smått.
"eeemhhh... Bossen?" Försökte han. Jag kollade på honom med besvikna ögon och skakade uppgivet på huvudet.
"skulle inte tro det, men visst vi äter ropa på lilla gullipånkensnudelipluttan aka prinsessan Ryan så vi kan dra" Svarade jag med en ironsik ton. Han flinade och försvann igen.

De, Ryan och Chaz, hade följt med till New York för att vara stöd, supprta mig och visa mig att de trodde och litade på mig. Hmpf, nej. De ville bara kolla på snygga tjejer som råkade vara kända. Och för att reta mig, antar jag. Nejmen vi var goda vänner och hade varit sen the old times back in Stratford.

Nu däremot var vi placerade i min vita Ferrari jag köpt för inte alls länge sen. Min Fisker Karma hade jag inte dumpat, det var bara att alla visste att det var jag i den. Dock skulle det nog inte dröja länge innan alla jagade efter den här bilen istället.
Hur som helst var vi på väg mot någonstans där vi kunde stilla våran hunger. Mest Chaz's då han alltid, alltid var hungrig. Jag förstår hans hunger, men inte hans eviga hunger.
På en utav de störta gatorna här i N.Y såg jag något bekant. Det där hårsvallet jag sett igår.
Det var hon! Elemenope. Hon var påväg in till en subway som, lämpligt nog, hade en ledig parkeringsplats precis utanför och inte en allt för krånglig väg dit. Jackpott!

Elemeopes perspektiv

"Vilka grönsaker vill du ha?" Frågade kvinnan bakom disken som var fylld med bröd, kött, ost, grönsaker, dressingar eller något, kakor, muggar och till sist en kassa.
Jag beskådade utvalet av grönsaker och svarade snabbt
"allt". Hon nickade och lade en lagom portionerad hög med alla grönsaker på det baguettliknande brödet som redan innehöll en kycklingfilé och smält ost.
Hon förflyttade sig ett snäpp och frågade vilken dressing, eller vad det var, jag ville ha och tog betalt.
Till hade jag valt en cookie och en flaska med innehållet cola.

När jag hade slagit mig ner vid det enda tomma bordet som fanns var jag inte sen med att hugga in i maten. Jag blev faktiskt hungrig när jag hade stått och luktat på matoset ett antal minuter.
Min första tugga var alldeles, alldeles... Gudomlig. Det var så gott! Så gott att jag inte hörde när någon förskte tala med mig. Jag svalade maten och vred sakta huvudet mot personen, eller snarare personerna.

Men kolla! Jag höll vad jag lovade, faktiskt! Wow. 
Kommentera JÄTTEGÄRNA era åsikter om kapitlet, novellen, karraktärerna; ALLT!
Men jaa... Läste, faktiskt, inte igenom nu eftersom jag måste sova nu och bara... Hmm, ja.

Kramisar gullipånkar ;) ♥