storiesboutjusten.blogg.se

Jag har ingen aning om hur mycket människor som är där inne. Det kan vara några hundra, det kan vara några tusen. Även om jag visste har några hundra var fel var det så många jag hoppades på. När jag stod precis utanför dörren hann jag bara knacka en gång innan dörren for upp, men snabba reflexer som jag hade backade jag snabbt. Där stod Fredo med ett stort leende som visade alla hans tänder verkade det som.
"Elemenope?" Frågade han. Jag nickade och log smått."Bra, du måste komma nu, du behöver inte byta om va? För om du ska göra det har du ungefär fem minuter på dig..." Han kollade bak på mig där han gick, eller snarare joggade, i korridoren. Själv var jag helt upptagen med att se till att resväskan inte guppade för mycket så snabbt som jag gick, försökte hänga med i hans raska fart. Jag skakade på huvudet menandes att jag redan hade på mig vad jag tänkte ha på mig. Jag hade suttit i ett flyplan och jag förmodar att jag förväntades känna mig äcklig, men flyget varade i bara två timmar så jag kände mig väldigt fräsch ändå. Dessutom hade jag inte så mycket och tjocka kläder på mig. Ett par jeans, dock i boyfriend modell då jag inte tänker ha tighta direkt, ett lite kortare pösigt linne, supras och en snapback.

"Okej, du ska inte ut än, men jag antar att du inte vill ha med dig din väska ut så jag tar den, okej? Jag kommer inte ta något eller lägga i något extra. Du kan inte ställa dig så nära scenen utan lite mer bakom så han inte ser dig, jag säger till dig när du ska ut" Informerade Fredo mig viktigt om. Jag nickade och vände blickem frammåt. Jag var i princip 15 meter ifrån scenen bakom högtalare och saker jag inte hade en aning om vad det var. Jag skymtade Justin där ute på scenen dansandes och sjungandes. Eller, jag såg inte att han sjöng, jag hörde. Men jag drog en slutsats, okej? Okej. I ögonvrån såg jag hur Alfredo gick bort till en soffgrupp som stod i ett hörn här backstage, bakom skynkena som dålde en från publiken.
En man kom fram till mig och gav mig en mikrofon.

"Du är Elemenope, right?" Som många gånger tidigare den här kvällen nickade jag och log, återigen, smått.
"Okej, just nu är mikrofonen av, så ingen hör oss. Det sitter en liten spak är, om du drar upp den är den på. Och när du använder den, håll den ungefär ett finger emellan från din mun. Okej? Jo det var allt tror jag. Lycka till" Mannen lämnade över mikrofonen till mig som tog emot den. Jag sa ett snabbt och högt 'tack' för att överrösta den höga musiken. Jag förstår inte hur alla i Justins team eller crew som han kallade dem, inte hade tinnitus eller var döva än. Det var väldigt högt.
Jag hade haft blicken fäst på mikrofonen men höjde den nu och såg att mannen kom tillbaka med något annat i sin hand.

"Jag glömde nästan, du behöver dessa i dina öron så du kan höra dig själv." Han visade öronsnäckorna och erbjöd hjälp att sätta på mig dem. Jag tackade artigt ja då jag inte hade en aning om hur de fungerade.
Jag stod kvar här bakom högtalarna och det där som jag inte hade en aning om vad det var ett tag och försökte komma över nervositeten. Jag hade aldrig upplevt det och visste egentligen inte om det var nervositet, men alla filmer beskriver nervositet som exakt det jag kände. Så jag antog bara. Du gör det inte för att få ett genombrott, eller för fansen. Jag gör det för Justin. Som en kul grej liksom. Och för att jag har saknat honom. Hoppas bara han inte har glömt bort mig, då kommer det här gå väldigt dåligt.
Alfredo kom fram mot mig och tog tag i min arm och förde mig närmare scenen. Jag kollade konstigt på honom både under färden och när vi var 'framme'.
"Vi måste ner för att komma till 'hissen' du ska upp i nu" Sade han och drog med mig ner för några trappor som förde oss vad jag tror var under scenen.
"Justin är uppe på scenen och sjunger Boyfriend just nu, eller han började precis, så det är alldeles strax din tu-"
"Tänk om han har glömt bort mig?" Avbröt jag honom. Han skrattade till.
"Tro mig, det har han inte. Han pratar om dig hela tiden." Jag nickade och skakade på kroppen lite för att ännu en gång försöka få bort min envisa nervositet.
"Seså, ställ dig på hissen nu." Sjasade han mig och viftade med armarna.
"Ser inte han att hissen är här nere?" Var jag bara tvungen att fråga innan jag åkte upp. Han skakade på huvudet.
"Nej, han är på en utbyggnad av scenen längre fram nu, men hejdå prata inte mer med mig nu, bye" Han vinkade och jag skrattade till.
Jag hörde hur Justin började Baby där uppe och jag var mer nervig än någonsin under den senaste halvtimmen.
Han var inne på sin andra refräng och jag gjorde mig redo så gott det gick. Jag satt på huk på den lilla hissen så att ingen skulle se mig, dessutom var det rök så man såg i princip ingenting.
Okej E, du klarar det här. Det är bara en kul grej. En kul grej för Justin. Okej. Du bryr dig inte om vad folk tycker om dig, eller hur? Varför är du nervös då? Det kommer gå bra. Andas.
Hissen höjdes och jag insåg att det var jag nu. Jag förde mikrofonen mot munnen och började.
"When I was thirteen, I had my first love" Den första meningen rappade både Justin och jag med i, men efter att han vänt sig bakåt och sett mig slutade han och bara stirrade på mig. Uh-oh.

Någon som fattar vad hon gör? Ni har ingen aning om hur länge jag har velat skriva omdet här, och nu ska ni se, now is shit bout to go down. Lol vad fel det låter i det här sammanhanget, men det är nu novellen börjar, så¨att säga. Föråt att det tog tid... :(

FÖRESTEN! Tänk att vi redan är uppe i kapitel 31!? Tack så otroligt mycket guys, för att ni läser och kommenterar eller ens läser över huvud taget! Mwah love y'all! :*

4-6 Kommentarer för nästa =)

Puss och kram ♥