Ryans (Butlers) perspektiv

"Du har ingen aning om hur hennes andedräkt luktar, värre än kloakråttsvatten och krokodilpiss tillsammans, jag lovar dig." Övertygade jag Chaz om på väg hem till mig efter en lång och tråkig dag i skolan. Sista lektionen, som var matte, hade vi pratat med varandra lite väl högt så Mrs. Smith, en sur medelålderskvinna med ingen som helst smak på kläder, kommit fram till oss och skällt ut oss och hennes mun som hade varit nära min näsa hade ångat ut tonvis med äcklig andedräkt man blir spyfärdig av. Vilket jag hade blivit.

Vi rundade den sista husknuten innan jag såg mitt hus några tiotals meter bort. Ett lagom stort vitt hus med två våningar som jag och min familj som innehöll mina två föräldrar och lilla syster. Hon var jobbig. Fast även hon hade sina stunder då hon kunde vara riktigt snäll och gullig. Jag skakade av mig tankarna och gick upp för de få trappstegen som ledde en in i huset och öppnade dörren. Väl inne sparkade jag och Chaz av oss skorna, kastade väskorna på golvet och begav oss mot köket. Men innan jag ens öppnat kylskåpsdörren hör jag en välbekant melodi spelas. Snabbt förstår jag att det är min telefon och plockar upp den ur fickan. Över hela skärmen lyser 'Justin'.
"Okej, okej, sch! Han har svarat!" Hörde jag en person viska på andra sidan luren innan jag hörde ett fnitter. Ett tjejigt fnitter. Ett väldigt tjejigt fnitter. Va?
"Hey, wazzup Justin?" Frågade jag då medans jag öppnade kylen och tog fram ett paket mjölk som jag drack ifrån. Chaz stod på andra sidan köksön och vinkade och flaxade som en galning med armarna. Han påminde väldigt mycket en höna. Dock förstod jag inte vad det betydde.
"Helluuu! Men sätt på högtalare, för Chaz är där, right?" Jag nickade, satte på högtalaren och kallade på Chaz. Som den mästare jag är över honom. Nej, lol.
"Emh, ja, jag har satt på högtalaren nu! Vad gör du? Eller ni?"
"Vi, vadå vi? Det är bara jag här..." Han lade till ett ytterst nervöst skratt och med ens förstod jag att han ljög. Busted.

Det blev tyst. Eller nästan tyst. Man hörde en massa viskrningar, förmodligen en konversation mellan två personer som var stressade eller dylikt eftersom de pratade så snabbt att man inte hörde några mellanrum mellan meningerna. Vad gjorde han egentligen? Har han äntligen skaffat flickvän igen? Eller kan det vara...? Nej. Det kan inte vara hon. Omöjligt att han stött på henne igen.
"Jo, emh jag har en kompis här, säg hej Elemenope" Det sista var mer tillägnat till Elemenope. Hon. Hur?

3-4 kommentarer för nästa! (kommentera era tankar och vad ni tror händer om ni vill ^^)

Puss och kram ♥

"Hur länge ska vi vara här innan vi kan dra hem tll mig mannen?" Frågade jag otåligt och skämtsamt. Vi hade varit här i snart fem minuter och jag vill inte vara här mer. Det finns inget man kan göra! Okej, ja kalla mig otålig men det var sådan jag var.
"Hey mannen chilla lite! Vi måste vänta till i natt och nu är klockan" Han stoppade och tog fram mobilen och tryckte på hemknappen för att hans iPhone skulle låsas upp. Men han hade klocka på sig? Varför använde han inte den? "fem över halv elva".
"Emh, Justin...?" Jag nickade mot hans armled som var placerad högt upp på hans lår där han satt i soffan. Jag själv stod upp fortfarande. Han vände blicken neråt och kollade oförstående mot mig. Vad var det han inte förstod nu då? Därför nickade jag ännu en gång mot hans armled och samma sak hände, han kollade ner och sedan upp, fortfarande förvirrad
"Ja Elemenope, jag har byxor på mig, precis som alla andra. Eller i alla fall de flesta andra." Trodde han att han svarade på min frågande blick med. Jag suckade bara åt honom och lade huvudet i handflatan i en uppgiven gest. Han var rätt dum ändå. Jaghade inte känt honom länge men han var enkel att läas av. Det hjälpte dessutom en del av att han pratade så mycket som han gjorde och klargjorde hur han tyckte och tänkte om saker och även, som sagt, visade hur "dum" han kunde vara.
"Ja jag ser det men varför kollade du inte bara klockan smartass?" Något klarnade genast i han blick och hans kinder blev aning ljusrosa av vad jag kunde se medans han kollade ner i knät. För mig själv 'aaw':ade jag lite åt honom eftersom jag sett på film att killen i, i alla fall alla de kärleksfilmer jag sett, rodnade och kollade åt sidan när han gillade tjejen. Fast det var bara på film såklart.
"Eemh... jag liksom bara har klockan där för att den har swag. Jag använder den inte annars..." Mumlade han fram fortfarande med blicken fast på hans knän.

Justins perspektiv

På senaste tiden har jag blivit mer... Blyg när det kommer till Elemenope. Och på senaste tiden menar jag sen i går, typ. När jag somnade hos henne.

Jag fortsatte kolla ner i mitt knä för att inte se in i hennes smaragdgröna ögon och fastna som jag hade gjort när hon lugnade ner mig. Inte för att jag tyckte det var obehagligt på någon sätt, men det var som om all kontroll inom mig försvann. Jag vet inte vad det var, men det var bekant.

*

"Vad ska vi göra?" Frågade jag. Vi hade nu varit i mitt hotellrum i en halvtimme. Jag hade bara stirrat rakt fram medans Elemenope hade gått fram och tillbaka i rummet som mer var som en lägenhet och gjort lite både det ena och det andra.
"Kan inte du ringa någon av dina kompisar så kan jag lyssna?" Frågade hon en aning för hyper. Hade hon hittat något i kylskåpet som hon druckit eller var hon bara så?
Långsamt nickade jag med kisande ögon mot henne. Fundersam på vad hon skulle få av detta.
"Okej, varför inte?"
Jag låste upp min mobil och gick in på första bästa kontakt jag kunde ringa utan att det skulle bli obehagligt nu när Elemenope skulle lyssna också.

Jag höll vad jag lovade, eller hur? Det räknas fortfarande som måndag så det gills! HAH! Lol, jag skojar bara lite med er.

2-3 kommentarer för nästa!

Puss och kram ♥

"Aye vad sa du, sa du?" Röt Justin i paparazzifotografens ansikte.
När paparazzin inte svarade antog jag att han gav i från sig någon skrämd grimach eller liknande eftersom Justin släppte det.

"Hallå Justin?"
"Gå tillbaka till Amerika din idiot!"
"Aye, douchebag! Hey jag pratar med dig!"

Justin vände sig om igen och hytte med nävarna mot dem med sammanbitna käkar och nävar som hade börjat vitna.

"Hey, what the fuck did you say? What the fuck did you fucking say?" Skrek han och tänkte hoppa på dem igen, men den är Scooter var fort framme och höll tillbaka honom.
"Jag ska slå fucking skiten ur dig!" Fortsatte han.
Han var verkligen inte glad nu.

Scooter bar honom en bit bort från mobben av paparazzis och vinkade till sig mig.
Jag reagerade och bekräftade att jag fått informationen med en nick och joggade fram till dem.
"Snäll få honom att lugna sig, jag kan inte..." Han kollade hopplöst på mig när han sagt orden till mig. Men om inte han kan vem kan då? Jag har känt honom i fyra veckor varav tre av dem var han "spårlöst" borta och innan det har vi endast träffat på varandra. Men vem vet? Destiny you know. Fast nej. Jag ställde mig framför Justin och tog tag i hans överarmar och tvingade honom att kolla in i mina ögon med tummen och pekfingret eftersom jag släppt ena handen.

Hans ögon var kolsvarta. Och så menar jag kolsvarta.
"Justin, Justin. Lugna ner dig. You know better than acting in anger" Var orden jag försökte lugna honom med. Jag vet intenting om sådant som att lugna någon, har liksom aldrig behövts, men ändå på något sätt lyckades det fungera. Justin fick tillbaka sin vanliga ögonfärg, han slappnade av och han hade blicken fäst vid mina ögon. Hans blick borrade in sig i min och vi stod så ett tag. Bara kollade in i varandras ögon. De var vackra, hans ögon, måste jag erkänna med den gyllenbruna färgen och grön/gula kanterna som smälte ihop med varandra i mitten. Det var magiskt nästan, som om det flöt omkring ett eget liv där inne.

Ett plötsligt harklande fick mig att återgå till verkligheten och jag släppte Justins armar, för nu när han var lugn som en teddybjörn skulle han knappast skada någon. Eller? Nej, han är inte riktigt den typen tror jag.
Jag kollade först åt höger och sedan vänster där min blick stannade på Scooter som tittade menande på oss, eller mer mig. Det var tydligen han som hade harklat sig. Genast gav jag honom en ursäktande blick och bakade någon meter så det såg mer normalt ut.

"Okej, nu går vi, jalla jalla på er!" Skyndade Scooter oss i ett roligt tonläge som fick mig att fundera på att han var oseriöst fast seriös i det han sa. Hur som helst följde vi efter honom tills vi kom över vägen.
"Vi kan inte gå hem till dig, då kommer du ha en massa paparazzis efter dig de kommande veckorna. Så vi kan gå till mitt hotell så kan jag hämta mina saker?" Jag rynkade på näsan till Justins fråga slash påstående. Vaddå hämta sina saker?
"Varför ska du hämta dina saker för?" Frågade jag då.
"Eftersom vi inte heller kan gå till mitt hotell utan att det blir kaos tänkte jag att vi kanske kunde gå till hotellet och stanna där tills i natt då vi går till din lägenhet som jag stannar i resten av min närvarande tid här i New York, om det är okej?" Hmm, ville jag ha en kille rännande i min lägenhet 24/7? Det finns inte ens något att spekulera, jag måste ju jälpa lillgrabben!
"Okej, sure. Let's-a go!" Härmade jag super Mario och tog ett långt steg på ett corny sätt.

Jag är så ledsen att det tog så lång tid! Men hela veckan har varit fullt upp och igår kom jag hem ca 23:00...
Hur som helst, nu fick ni det! Men nu måste jag plugga franska så vi hörs! Det kommer ett kapitel ganska snart om man jämför med hur lång tid det tog mellan kapitel 17 och 18.

2-3 kommentarer för nästa! 

Puss och kram ♥

Efter en stund somnade han, hans normala andetag byttes ut mot tunga djupa andetag och jag försökte somna jag med. Jag drog in hans doft och var precis påväg att somna när dörren öppnades. Jag ryckte till och kollade skrämt mot dörren, var rädd att det var mamma som skulle slänga ner Justin på madrassen, dock var det inte hennes profil jag fick se i dörröppningen. Det var Chris. Jag la mig snabbt ner på kudden igen och låtsades sova. Han smög in i rummet och ställde sig bredvid sängen för att se på oss. Ett leende var placerat på hans läppar och jag sneglade upp på honom, han såg mig dock inte i dunklet. 
- Det är faktiskt inte snällt att kolla på andras pojkvänner när de sover. Chris ryckte till och kollade skrämt på mig. Jag flinade stort och drog mig försiktigt ur Justins famn för att luta mig i ena handen och se på Chris med ett stort flin. 
- Han är ju så söt! utbrast Chris med gullig skojröst och jag himlade med ögonen. Jag kollade ner på Justin och log stort. Han såg så liten och hjälplös ut där han låg. Med rufsigt hår och slutna ögon. Munnen knep ihop sig och han fick en fundersam blick lite då och då. Inombords höll jag på att dö av over-sweetness. 
- Back of bitch. Han skrattade och backade ett steg. 
- Om jag inte var naken här under skulle jag hoppat upp och kramat dig, skrattade jag och nickade för att förtydliga min mening. Han skrattade till och rynkade pannan. 
- Jag vet inte riktigt om jag vill vara här inne längre, jag kanske hittar en gömd, fylld kondom under sängen!? Jag stirrade på honom men han skrattade bara. 
- Det lovar jag att du inte kommer. Jag var bara tvungen att muta honom lite för att han skulle trotsa mammas regler! skrattade jag och studerade Justin igen. Chris skrattade. 
- Aha, jag lovar att inte skvallra. Jag log och skrattade till.
- Bra. 
- Godnatt? Jag nickade. 
- Godnatt. Han lutade sig över mig och kysste min panna mjukt innan han försvann ut ur rummet och stängde dörren tyst efter sig. Jag la mig ner i sängen igen och studerade Justin en stund innan jag la mig nära honom igen. Det tog inte många minuter innan jag föll in i djup, djup sömn.

Justins perspektiv

När Scooter kom fram och kramade om mig kom jag på att jag kanske skulle ha meddelat honom att jag sov hos Elemenope. Fast det visste jag inte då, för jag hade tänkt gå men det var så intressant att höra hennes tankar om allting. Det var fascinerande hur lika men ändå olika vi var ibland. Hon var till exempel mycket klokare än mig i vissa ämnen även om hon inte gått i skolan och diskuterat till exempel hur man löser världens ekonomiproblem.
Jag antar att hon har TVn att tacka. Eller så var hennes pappa ett rent utav geni som lärde henne mycket när hon var liten. Med tanke på att hon 'lämnades' i fyraårsåldern måste hon varit otroligt ung när hon lärde sig vad nu hon lärt sig av sin far.

Jag drogs tillbaka till verkligheten när Scooter sade mitt namn upprepade gånger och viftade med handen framför mitt ansikte.
"Oj. Hej. Emh, jag somnade hos Elemenope här" jag backade lite och höll fram armarna så att Scooter kunde se Elemenope som nervöst stod och vinkade kort till honom. "Föresten, Scooter, min manager, Elemenope, Elemenope Scooter." Fortsatte jag och preseneterade dem.
Scooter höjde nyfiket på ena ögonbrynet och synade henne innan han stäckte fram handen och hälsade på hennes redan framsträckta hand.
"Hmm... Skateboard-kaffe-och-Frihetsguddinan-tjejen?"
"Yes! Det är hon" Var jag snabb med att svara så att det inte skulle bli en pinsam tystnad eftersom jag noterat att hon inte gärna pratar. Hon håller sig kort och pratar inte i onödan, därför försöker jag fråga och prata så mycket som möjligt för att få henne att känna sig bekväm med mig ändå.

"Emmh... Jag glömde kossorna... Ja! Kossorna! Jag kommer sen..." Förklarade Elemenope hackigt fram och backade in bakom hyllorna för att hämta "kossorna". Men hon gick snett och gick in i en hylla, men hon log bara genererat och vände sig om och sprang.
"Jag trodde du sa att du skulle till en kompis?"
"Åh, så bara för att hon är tjej kan hon inte vara min kompis? Jag trodde du var en såndär genus-snubbe...?" Konfronterade jag honom. Jag ville inte bråka, bråk löser inget, men jag menar bara för att Elemenope är tjej är hon fortfarande min kompis.
"Du vet att det inte var så jag menade. Men jag fattade det som att någon, typ Jaden, bodde här I N.Y och att ni skulle hitta på något"
"Jaha, men 'Jag drar till en kompis' betyder inte bara det vet du" Muttrade jag surt fram och korsade armarna över bröstkorgen.

Scooter kliade sig i ansiktet med händerna i en uppgiven gest och suckade. Jag förstår honom, det är inte alltid lätt med en gnällande tonåring efter sig hela tiden, dagarna i ända.
"Jaja, hon försökte sig inte på något va? Ni gjorde inget... barnförbjudet? Drogade hon ner dig? Har du berättat dina djupaste hemligheter hon sedan sprider till tidningarna?" Hans oroliga ton fanns i varenda fråga han öste över mig.
"Nej, Scooter! Hon pratar knappt, hon gör allt själv och är inte prostituerad och bor i ett rivningshus eller på en bakgård, hon bor faktiskt i en jättefin lägenhet nära stranden"

Det tog ett tag innan han yttrade någonting, jag hörde nästan hur Elemenope var på väg hit igen, så om han vill säga något privat får han göra det nu.
"Okej, hmm... Jag litar på ditt omdömme till detta nu, okej?" Han spände blicken i min och jag nickade lydigt till svar som en liten hundvalp som blivit attakerad av en tiger.

Elemenopes perspektiv

"Håll dig nära mig, okej? Och lyssna inte på vad de säger, de vill bara få en reaktion" Upplyste Justin mig om inför färden hem från mataffären. På något sätt hade det spridit sig om att självaste Justin Bieber handlade mat i just den affären och ett tiotal paparazzis stod utanför berädda med sina kameror.

Efter redan första steget Justin tog utanför affärens golv smattrade kamerorna som jag vet inte vad. Fort skyndade jag mig bakom honom och såg till att jag såg honom på samma avstånd hela tiden för att inte försvinna bort i folkmassan.

"Dejtar ni?"
"Aye Justin! Vem är tjejen?"
"Hur känner ni varandra?"
"Aye! Justin!"

Först var det bara massor frågor om vi dejtade, vilket vi såklart inte gjorde, och hur vi träffade varandra och så.

"Justin! Din familj är i en olycka, vad gör du?"
"Svara då din fula flintskalliga gris!"
"Aye Justin! Vem är horan?"
"Var hittade du henne? I gränden?"

När dem inte fick några svar tog de till med fulare tekniker. De kallade mig för hora, Justin för gris och använde hans familj emot honom. Då kan man säga att Justin inte blev glad, för då vände han sig om och tänkte hoppa på paparazzifotografen. Det i alla fall var vad han tänkte göra.

Halloj!
Förlåt för att det kom en dag (egentligen två) dagar för sent men jag kom hem klockan 18 igår och hade läxor och annat att göra.
För att komponsera det blev det lite längre, hoppas jag.

Har ni sett den otroligt fina designen som dök upp idag? Den är från Linn på http://juustanordinarygiirl.blogg.se  som ni ser i menyn =)

2-3 kommentarer för nästa =)

Puss och kram ♥

Solen sken med sitt starka ljus rakt på mitt ansikte vilket fick mig att vakna. Sömndrucken som jag var gäspade jag stort och kliade mig i ögonen. När jag kollade mig omkring låg jag i soffan jag satt i igår med Justin.
Jag försökte resa på mig, men något stoppade mig. Därför sträckte jag på halsen och lutade mig över benen så jag kunde se vad som gömde sig under filten vid mina ben.
Det första jag såg var det bruna rufsiga håret. Det andra var att det satt fast på ett huvud. En människa? Men Justin gick ju igår? Jag kommer ihåg det tydligt hur jag iklädd en rosa tutu-kjol och gul magtröja sa hejdå till honom med en kyss på kinden och en klapp på huvudet. Vänta, redan vid den rosa kjolen avslöjade det att det bara var en dröm. My bad.

Jag drog bort resten av filten som dolde honom för mig, som även mina ben varit under. Vad gjorde han där under? Well, även om man inte kan tro det så är han ändå en tonåring.
Hur som helst kan vi inte ligga här hela dagen, så jagbörjade peta på hans huvud.
"GÅ! Jag kommer!" Röt han och bytte ställning i soffan så han ramlade ner på golvet. Då, ja då blev det fart på honom. Han började grymta och sprattla runt medans han höll handen mot höften. Jag själv skrattade bara åt honom.
Men när han började stöna och säga 'aj' gick jag fram till honom och satte mig ner på huk.
"Är du okej Justin?"
"Mhm, ja. Har bara lite ont i höften, men annars mår jag bra." Svarade han och försökte långsamt resa sig upp. "Kan du bara hjälpa mig upp?" Fortsatte han.
Snabbt nickade jag och tog armen bakom ryggen på honom och lät honom lägga hans arm runt min nacke innan jag drog oss upp.
Jag vet, jag är biff. Inget att skryta om.

*

"Vad hände egentligen igår efter ett vi pratat? Vi somnade va?" Undrade Justin när vi satt oss ner i köket och jag letade efter någon lämplig frukost. Allt jag hade var ett snart tomt yoghurt paket och några äpplen. Det här duger inte, spciellt när världens kändaste tonåring sitter i ens kök. Eftersom jag bryr mig så mycket om det. Notera ironi.
"Antagligen. Men hur sover du?" Jag vände mig om så jag tittade på honom där han satt vid matbordet.
"Vad menar du?" Han höjde hans ena ögonbryn i förvirring.
"I morse hade jag en filt över mina ben och du låg under filten...?" Genast såg jag hur hans ögon vidgades och hans kinder genast blev rödare. Han kollade ner och började pilla på slutet av t-shirten han bar.
"Emh alltså... Jag måste ha lagt mig så medans jag sov för jag skulle aldrig... Jag menar jag skulle inte..."
"Jag fattar. Ska du med till affären eller stanna här?"
"Ser jag ut som en fegis eller? Jag ska med!" Skojade han. Jag himlade med ögonen åt honom eftersom jag inte vågade svara på frågan. Mest för hans del, för om han hoppar på mig så är det han som blir skadad. Just saying.

Jag började gå mot hallen med Justin hack i häl för att dra på mig mina skor. Först var jag tvungen att välja vilka jag skulle ta bara. Inte för utseende utan för bekvämlighetens skull. Missförstå mig inte, alla är hur sköna som helst men några av dem är alldeles för jobbiga att knäppa upp och knyta och allt för att bara gå några meter.
"Vad gör d- oj. Hmm... Ta dem blåa bara så kan vi gå" De blåa var faktiskt ett smart val, de var lätta att dra på. Till svar log jag lite och trädde de snabbt över fötterna.

"Vad ska vi köpa?" Undrade Justin som smått gått och haltat under färden till affären. Men han knep igen, förmodligen för att han inte ville erkänna det för varken mig eller sig själv att han har ont. Varför?
"Frukost. Gå bara och ta för dig av ditt vanliga frukostsortiment" Kommenterade jag åt honom och viftade med armarna.
Sen när pratar jag så mycket? Det är så konstigt alltihop. Jag menar, jag stöter på Justin Bieber på Frihets Gudinnan och vips, några veckor senare hänger vi i min lägenhet som om vi känt varndra i evigheter. Det är det jag gillar med honom dock. Jag gör mig inte till och han tar mig som jag är. Utan konstigheter.

Mitt i mina spekulationer med mig själv kände jag hur min kropp gick in i något, eller någon. Typiskt mig.
När jag kollar upp är den han. Han! Killen, eller snarare mannen som jag körde in i med skateboarden och träffade vid kaffet för några veckor sedan. När han tydligen märker att det är jag vidgas hans pupilrar av chock. Snabbt ropar jag på Justin för att jag 1. ville veta var han var och 2. den här mannen skrämmer mig en aning om jag ska vara ärlig.

"Aye jag tog lite saker som skulle passa, tror jag..." Hörde jag Justin säga bakom högen av mat han höll i sin famn. När han stack fram huvudet såg han vagnen jag tagit och lade i allt där i.
När han sen kollade upp kollade han först på mig som fortfarande hade uppspärrade ögon och öppen mun innan han kollade sig runt och fastnade med blicken på mannen.
"Justin! Åh tack herregud jag trodde du var borta! Du skulle kommit hem i går ju?" Scooter sprang fram till Justin och kramade om honom. Var den här Scooter snubben hans pappa eller...?

Kapitlet kom inte ut igår som jag hade velat, som ni ser, så därför blev det lite längre. Eller jag tror det i alla fall...

JAJA. vad tycker ni? Börjar det urarta sig lite nu och har möjligheten att faktiskt bli bra? Eller?
KOMMENTERA NU GULLUNGAR! 1-2 FÖR NÄSTA!

Puss och kram ♥

P.s om jag någon gång i framtiden skulle ha en frågestund skulle nu ställa frågor till den då? 

"Så det här är ditt place alltså?" Frågade, eller snarare konstaterade Justin när han gått runt i lägenheten och synat varenda liten vrå. Fråga min inte varför jag tillät honom, han gjorde det ändå så jag hade inte riktigt något att säga till om. "Coolt!" Fortsatte han.

Jag hade märkt att enda sedan han fått syn på Xboxet kliade det i hans fingrar och att han verkligen ville fråga något. Förmodligen något i stil med om vi kunde köra. Därför var jag bara tvungen att fråga
"vill du köra eller?" Jag nickade mot spelkonsollen för att demonstrera vad jag menade.
Gensast nickade han ivrigt, man kunde jämföra honom med ett liten pojke som fick den coola leksaksbilen han ville ha på sin födelsedag eller liknande. Det var verkligen otroligt hur glad han blev.

*

"Jag erkänner, du var jävligt grym på det där." Sa Justin och svalde sista biten av pizzaslicen när jag vunnit två av tre matcher mot honom. Först ville han inte erkänna att jag är bäst, men efter lite övertalning *host* pizza *host* gick han med på att ge lite beröm. Jag själv satt och flinade stort åt hur han verklingen inte ville säga det.
"Okej, ska vi köra tio frågor?" Jag tänkte efter lite, varför inte? Jag kanske håller på att få en vän här? Nej vänta, det är inte positivt, varför tror du att det är positivt? Det är inte bra!
Åh, så du vill leva ett ensamt liv hela livet? Sure, men don't blame it on me. Äh för tusan, finns det något att förlora?
"Sure, du börjar"
"Hmm... Okej... Bor du här med något syskon eller föräldrar?" Ouch, den sved. Tack så mycker Justin. Men han kunde ju inte veta...
Jag kollade ner på golvet och tänkte efter på vad jag skulle svara. Inte för mycker information nu L!
"Jag bor här själv"
Han hade nog märkt att jga blivit lite nedstämd av frågan och kollade därför oroligt på mig. Oroligt? Varför oroligt? "Hmm... Gillar du... Giraffer?" Fortsatte jag sedan. Han började skratta högt men nickade under skrattsalvorna.
"Med tanke på din reaktion på förra frågan, skulle du vilja prata om det?"
"Jag... eh, visst. Emh, okej. En dag när jag var cirka fyra år åkte mina föräldrar till jobbet men aldrig tillbaka. Jag minns inte mycket från den dagen eftersom jag inte förstod så mycket, men de kom i all fall aldrig tillbaka. Den dagen började jag ta hand om mig själv, några år senare hittade jag en lapp där de stod anledningen och att dem var ledsna. Det är i princip allt jag vet, sen har jag såklart förstått mer och mer med åren" mumlade jag fram medans jag torkade bort tårarna. Jag minns dem så väl samtidigt som dem är som främlingar för mig. Jag känner dem inte. Då jag kände dem var i ett annat liv.
Varje gång jag tänker på dem börjar jag gråta, vi hade alltid så kul när vi åkte till parken och pappa jagade mig och vi köpte glass. Och sen bara försvinner de.

"Så du menar att du har tagit hand om dig själv sedan du var fyra? Det är ju... Det är... Förlåt, men hur tänkte dina föräldrar där?"
"Vet inte..." Svarade jag samtidigt som jag ryckte på axlarna och fångade ett mycket stort intresse för tavlan hängandes snett bakom Justin. Den betydde väldigt mycket för mig eftersom min mamma hade målat den en gång när jag stått bakom och tittat på. Jag minns det tydligt, även de ord hon sa till mig:

"I livet ska man inte ta allt för givet. Men man ska heller inte låta sig stoppas om man har en dröm. Om man vill nå till toppen måste man kämpa får det, och det representerar den här tavlan."

Justin vände sig om när han märkte att jag inte lyssnade på vad han nu pratade om för att se vad som istället distraherat mig.
"Vem är det som har målat den?"
"Mamma" Jag vände huvudet sakta åt hans håll och flinade lite. "Det där var ännu en fråga, min tur!" Fortsatte jag.

Jag fick en jättesöt kommentar här om dagen som verklingen inspirerade mig. Så vad tycker ni? Bra? Dåligt?
KOMMENTERA SNÄLLA! 

Igen; grattis Justin på din födelsedag! Jag älskar dig hur mycket som helst! PUSS!

Och puss och kram på er läsare så ses vi snart!
OBS! 2-3 kommentarer för nästa!