storiesboutjusten.blogg.se

Två veckor senare

Chaz' perspektiv

"Candice, baby, var är du?" Frågade jag i telefonen. Vi skulle möts för sju minuter sen vid ett av Stratfords bästa caféer. Ja, vi var ihop. När jag hade frågat om dejten hade on avbrutit med ett glatt ja och så hade vi fortsatt dejta några gånger tills jag frågade om hon ville vara min flickvän.
"Åh jag kommer snart, ska bara välja något att ta på mig..." Svarade hon med en gnutta panik i rösten.
"Har du inte valt det än? Tjejer..." Det sista mumlade jag fram men jag var säker på att hon hörde det ändå.
"Aah omg Chazzy vad ska jag taa!?" Skrek hon. Jag vet att hon inte skrek åt mig, mer i sin stress skulle jag tro.
"Ta bara någonting, jeans och t-shirt räcker" När jag tänkte på det kom jag på att det ändå var sen vår nu och plusgradern har stigit. Faktiskt kan man ha shorts på sig om man ville.
"Stryk det, ta shorts eller något så ses vi snart. Okej babe?" Ångrade jag mig. Jag hörde ett svagt 'mm-hm' till svar innan hon lade på samtalet.
Candice, åh min Candice. Jag är så kär. Jag tror faktiskt jag till och med älskar henne.

Elemenopes perspektiv

Veckorna har gått fort, Justin ska ut på Believe Tour på lördag, som är om tre dagar. Tre. Fucking. Dagar. Och sedan är han borta i jag vet faktiskt inte hur länge men han kommer hem nästa år i alla fall. Såklart kommer vi ses ibland men det kommer bli en helt annan sak. Jag menar det här är min vardag nu. Justin är min vardag, även om det tog tid att vänja sig vid en annan individs närhet så är det normalt. Jag vill inte gå tillbaka till det som var min vardag några veckor sen. Justin har lärt mig att livet handlar om mer än att sitta inne i en lägenhet och kolla på film eller skejta eller springa. Det handlar om gemenskap och att göra minnen i livet. Eller något sådant.

På tal om Justin, vi går framåt mer och mer varje dag om man kan säga så. Vi är fortfarande ihop, han är fortfarande lika gullig och jag hoppas jag inte är en dålig flickvän. Egentligen så tror jag att jag är det men jag menar, jag stöter inte bort honom. Jag ler mot honom. Jag överhuvudtaget pratar med honom. Det är bra tror jag.
"Elemenope!" Hörde jag honom ropa från badrummet. Med snabba steg skyndade jag dit för att se vad han ville.
"Du kan kalla mig L om du vil-" Jag sade det¨samtidigt som jag gick till badrummet, men avbröts när jag såg Justin stå där med förtvivlat ansikte. Han ögon var mörka och glansiga och tårarna var nära, det såg man.
"Elemenope, vad är det här?" Han höjde menande med handen för att förtydliga det han höll i handen. Jag behövde bara kasta en blick mot den för att känna skam. Varför gjorde jag det?
Jag var själv nära till tårarna, och att se att Justin var fick lätt mina tårar att rulla ner för kinderna. Det var för länge sen jag grät, kom jag att tänka på.
"Varför?" Jag vet inte varför. För att Justin ska iväg? För att jag blivit så känslosam och blödig? För att jag inte vill ta farväl? Sist, även om det aldrig blev något farväl, blev det för alltid. Jag vill inte leva i det förflutna men jag kommer inte kunne leva om jag helt plötsligt inte duger för honom.
Jag skakade på huvudet och gick in i hans armar. Han omfamnade mig och lutace huvudet över mitt.
"Var det för att jag kommer åka?" Mumlade han mot min nacke. Jag nickade kort och begrave mig ansikte ännu hårdare i hans bröst.
"Vi kommer fortfarande hålla ihop, Elemenope. Jag kanske lämnar New York för en tid, men jag lämnar inte dig"

En dag sen, minst men jag kunde tydligen inte igår... Men här är det. Blev det för krångligt med vad hon hade gjort för något? Alltså Elemenope? Eller förstod ni?

2-4 kommentarer för nästa

Puss och kram ♥