Kapitel 37 - We have to talk
"Romeo, Cruz kom nu då! Vi måste överraska mamma innan hon vaknar!" Jag ropade på mina yngre bröder på väg mot 02 arena för att få tag på våra biljetter. Vi hade redan ringt och bokat så vi kunde bara komma och hämta de. Vi ville dessutom överraska mamma med att gå på koncerten med henne, allt detta var pappas ide. På tal om pappa så var detta bara ännu en fördel med hans jobb som fotbollspelare.
Vi hade precis hoppat av bussen som hade tagit oss dit och jag såg inte slutet på kön, jag såg bara en hög med gråtandes och skrikandes tjejer. En minut i den kön och jag, eller någon av mina bröder hade brutit ihop. Visst gillade vi tjejer, men inte när de fick nervsammanbrott som dessa. Koncerten var inte förens om några dagar och nu var klockan alldeles för tidigt för att redan stå i kön. Datumet var redan för tidigt.
Jag som hade trott att alla som varit runt oss inte skulle bo i bussen samtidigt. Hur fel hade jag inte då. Alla skulle in i just den här bussen visade sig. Det var någon som hette Nick, Fredo, Kenny, Scooter, Justins mamma, Dan som jag pratat med igår, någon som började på Alli, sedan Carin som var Scooters fru, Jen, Scrappy, Ryan, någon som kallades Lady V. Jag tror det var alla. Ja, förutom mig och Justin då. Skulle bussen verkligen orka oss alla? Några hade inte behövts innan och därför inte varit med tydligen men de klev på nu innan vi skulle över havet. Vad de nu hade menat med det. Vänta, ska vi över ett hav? Havet som i Atlantet och över havet som i Europa? Skulle jag med på det?
"Justin?" Frågade jag tveksamt. Varför gjorde Justin så? Jag trodde vi var in need för ett snack om, tja jag vet inte, att jag avvisat honom? Eller att vi går för snabbt? Eller går vi egentligen så långsamt att han bara ville ta oss frammåt lite? Få mig att lita på honom?
"Hmm?"
"Vad gör du?" Frågade jag. Istället för att svara började han pussa min mage med lätta pussar. Han fixerade armarna så att han kunde luta in vikt på dem och rörde sig runt på min mage för att ge mig små små pussar. Det var faktiskt ganska skönt även om jag var osäker på vart han ville komma och vad han ville göra. Jag lutade mig tillbaka och lade ner huvuet på kudden. Det jag inte märkt förens nu var min nacke hade gjort ont av att jag hållit upp den så länge för att studera vad knäppskallen gjorde. Eller vad ska jag kalla honom? Pusskallen? Nej.
"Jus-" Mitt i min mening avbröts jag av att dörren öppnades och in tittade en liten Alfredo. Eller liten och liten, han var både längre, starkare och allmänt större än mig. När han fick syn på vad vi, eller ja Justin, gjorde spärrades hans ögon upp och han backade snabbt ut ifrån rummet. Justin som inte hade slutat att pussa, och kittla för den delen, min mage vände nu blicken upp mot mig och flinade lite.
"Justin, vi måste prata." Så fort jag uttalat meningen speglades inget annan än chock och förvirring i hans ögon.
"Du tänker... Nej du gör..." Han kunde inte ens fortätta meningen, men jag förstod vad han menade. Jag såg in i hans ögon med en blick som skulle berätta vad jag ville utan att säga något.
"Justin, jag tänker inte göra slut med dig." Jag hade alltså behövt säga det. Han hade varit för inne i sina tankar om att jag 'gjorde slut med honom' för att se min blick, men han hörde vad jag sade, det visade han genom att krama om mig hårt.
"Åh tack! Tack tack tack tack tack!" Han släppte mig och satte sig ner i sängen istället. Sedan insåg han vad jag egentligen hade sagt.
"Vad vill du då som är vi måste prata om, om du inte gör slut med mig?" Nu insåg jag att på bara någon timma hade svullnaden som orsakat hans svårigeter till att prata minskat rejält. Han pratade normalt.
"Din tunga.." Sade jag lågt och slog ner blicken i mitt knä. Jag ville inte se hans plågade blick återigen.
"Det är lugnt, svullnade är nästan borta he-"
"Du vet att jag inte menar det." Avbröt jag med hård röst.
"Mig, jag. Jag skadade dig. Inte bara din tunga, utan dig. Dina känslor. Psykiskt. Jag såg din blick igår. Jag är ledsen men jag visste inte om jag var redo, så jag visste inte hur jag skulle reagera." Jag förklarande aningen stammande och tafatt. Jag visste inte vad jag skulle säga, men jag hade i alla fall lyckats få ut det mesta. Jag mötte fortfarande inte hans blick, men jag kände att den låg plaverad på mig. Han tänkte.
"Vet du vad jag tror ifrån allt jag studernade av dig? Att du visst är redo. Du är redo att göra allt som en 'normal' tonåring kan göra i ett förhållande. Du vågar bara inte göra dem, för du litar inte på dina förmågor och stänger in dig." Kommenderade han sedan. Är det sant? Är det bara för att jag har uppfostrat mig själv som jag stänger in mig själv? Sedan kom på jag på ett ord han sagt.Studerande. Av mig?
Puss och kram <3
Kapitel 36 - Bite?
"Jag vet inte var de bor." Sade hon sedan. Okej, hon börjar skrämma mig lite nu. Vad är det hon vill komma fram till?
"Tänk om det händer samma sak med dig" Hon svarade inte på frågan. Samma sak? Att jag försvinner ifrån henne?
Våra läppar pressades mot varandra och det kändes som om jag befann mig i himlen på ett rosa moln fyllt med glitter och unicorns. Hennes läppar var så mjuka och dess passform ihop med mina var pefekt. Våra läppar hörde ihop. Och vetskapen att hon besvarar mina kyssar får mig att känna som kungen av världen. Eller ännu bättre; Chuck Norris. Okej mina tankar spårar helt klart ur idag.
För att utöka kyssen öppnade jag sakta munnen, i rörelsen öppnades även hennes. Jag stack försiktigt in tungan i hennes mun. Det gick inte bra, för sekunder senare gjorde det väldans ont. Hon hade bitit mig. I tungan. Fort slet jag mig undan och höll mig för munnen. Hon såg med chockade ögon på mig.
"Shit, förlåt. Är du okej?" Det var jag inte.
Jag kastede oroliga blickar på Justin när vi lämnade badrummet påväg mot bordet igen. Vi hade missat huvurätten, men för mig gjorde det inget. Det stod ändå efterrätt på bordet klara för oss att hugga in i och jag blev nätt av bara förrätten. När vi gick till badrummet var det mig som det var 'synd' om, nu är det Justin. Hur dum får man bli? Jag bet honom. I tungan. Herregud. Nu har jag officielt skämt ut mig både inför honom och alla i crewet om de nu får reda på det. Justin gav mig lugnande blickar som var menade att försäkra mig om att han var okej. Men jag såg på honom att han inte var okej. Inte för att han inte klarade av smärtan på grund av tungan. Utan på grund av mig. Han hade velat... Vad kallades det? Något på h. Hå, håla? Nej. Då kom jag på det; hångla. Han hade velat hångla men jag avvisade honom. Såklart han blir sårad. Men till mitt försvar så var, är, ag inte redo. Redo för vad exakt? Jag vet inte. Att någon bryr sig om mig? Att någon gillar mig? Att någon faktiskt kanske till och med älskar mig? Att någon kramar mig? Att någon kysser mig? Att någon hånglar med mig? Allt antar jag. Jag var inte redo för att det där. Tror jag i alla fall.
"Justin, vad har hänt med tja dig? Varför pratar du sådär?" Det var Scooter som yttrat frågan. Justin bara viftade bort det och sade lågt att de skulle 'plata om dlet li blushen'.
"Oklej, såhäl vaj dlet. Jag tlötjade Ejemenjop häl för.. Ja oviklit. Oh kjysste hennle" Busvisslingar bröt ut i 'publiken' innan Justin fotsatte " Och well, jlag ville hånla mjen inlte hon..." Det sista flinade han. Hade han kommit över det faktum att jag avvisat honom eller ville han bara inte visa det för större delar av crewet?
"Vänta, så hon bet dig?" Frågade Fredo misstänksamt fram och hade blicken på mig, även om han pratade till Justin. Jag nickade förläget och gömde ansiktet i Justins bröstkorg. Genast bröt skratt ut bland alla.
"BRA JOBBAT ELEMENOPE!" Skrek någon som stod längre bak. De var väldigt många i crewet alltså...
Länkyte!
”Jag vill ju bara tvätta av dina sår.” sa jag och suckade. Jag reste mig upp och böjde mig över honom, struntade i att det fanns en risk att mina bröst skulle tryckas upp i hans ansikte, då skulle jag helt enkelt få leva med faktumet att jag tryckt upp mina bröst i hans ansikte. Det var i alla fall för en bra sak. Jag visste inte ens hur länge till han skulle stanna här. Det var inte så att jag ville att han skulle åka hem, bara han inte fixade något megaparty när han var ensam här någon gång. Det var dock ingen risk, han hade bott här i cirka 2 veckor och han hade inte behövt vara ensam en dag, faktiskt knappt några minuter. Förutom när jag tvättat eller något. Men då hade han bara suttit och häckat på sitt rum, för det var nästan hans rum nuförtiden. Egentligen var det gästrum, men det var han som bodde där och jag hade inte sett stället på två veckor. Han var riktigt duktig på att stänga dörren efter sig.
Och antagligen stängde han dörren för att han inte ville att jag skulle komma in dit, alltså gjorde jag inte det.
”Jag vill inte.” sa han och jag tog tag i hans överarm för att försöka få honom att lägga sig på rygg. Lutade mig upp en aning för att inte ha överkroppen för nära hans. Jag lyckades att få över honom på rygg och övervägde att sätta mig på honom för att han inte skulle kunna röra sig.
”Stilla.” sa jag snabbt och han suckade. Jag reste mig upp riktigt, för att sedan sätta mig ner bredvid den hyffsat låga soffan. Jag var vaksam så att han inte skulle vända sig om igen, men han gjorde som jag ville och vände sig inte om. Jag sträckte mig efter handduken och höll fast honom löst samtidigt som jag började tvätta hans två sår med handdukarna. När det hade gått en stund av pinsamtystnad bröt Justin den:
”Du vill inte att jag ska bo här mer nu va?” Jag kollade på honom och rynkade ögonbrynen.
”Varför skulle jag inte vilja det?” han slöt ögonen och kved till när jag rengjorde såret vid ögat.
”För att jag kom full… Är full.. I din lägenhet. Och förstörde en kanske dejt.” Jag rynkade pannan.
”Dejt? Med vem fan då?”
”Killen, som jag knappt kommer ihåg. Han som trodde jag var en fucking kvinnoknullare”, han flinade stort, retfullt, jag blev en aning förvånad över hans ordval, ”han var näst intill livrädd när jag kom innanför dörren, fattar du hur fucking roligt det var?”
”Kommer du ens ihåg någonting av det?” skrattade jag och han nickade, samtidigt som jag gjorde rent såret på hans ena ögonbryn.
”Idag kommer jag ihåg, imorgon, inte så mycket.” Han hade slutit ögonen och drog ett djupt andetag.
”Hur full är du?”
Ser man på, då gör man ett länkbyte med en utav sveriges absolut bästa novellbloggar. Det här trodde jag aldrig. O-O
Hur som helst, jag läser hennes novell och ÄSLKAR DEN VERKLIGEN så om du inte redan läser den tycker jag du ska det.
Klicka på bilden för att komma till bloggen eller här under:
http://mybieberlovestorys.blogg.se/
Puss och kram <3
Frågestund
kapitel 35 - What about your parents?
Elemenopes perspektiv
Jag böjde mig fram för att kyssa hans egentligen väldigt oemotståndliga läppar som han hade bett om. Inte mig emot. Kyssen varade inte länge, men bara den korta stunden hade den förmedlat så mycket. Passion, kärlek, varsamhet och en liten hunger gömd där någonstans. Kort sagt, Justin var totally awesome på att kyssas. Eller jag har ingen att jämföra med, men jag hörde fyvererier varje gång och min mage liksom... Pirrade? Det låter fel men det är verkligen den mest passande beskrivningen. Åh Justin. Vad gör du med mig?
"Bättre." Kommenterade han med ett flin samtidigt som han reste sig upp.
"Hey, where do you think you're going?" Frågade jag och försökte mig på ett flirtigt flin och en blick som skulle sända sensuella känslor. Jag tror inte jag lyckades, men vad vet jag?
"Det är middaag med crewet om någon timma, jag måste byta om även om jag hellre stannar där med dig." Han svslutade med ett par plutande läppar och blinkade med ögat.
"Åh okej. Säg till mig innan ni går bara." Jag vände mig om så att jag låg på mage istället då jag fann det mycket bekvämare.
"Eumh, va? Du kanske också ska byta om, eller något, eller? Du ska med shawty." Jag satte mig förvånat upp i sälställning och såg förundrat på honom.
"VA!? Varför sa ingen något om det?" Justin flinade åt mig en sista gång innan han försvann in på toaletten. Antagligen för att duscha.
Jag ställde mig upp och gick fram till min garderob. Vad har man på sig på en middag med alla som Justin bryr sig om? Inget av det jag har duger, för jag menar vem går på middag i pösiga byxor och någon lös tröja? Skulle inte tro det va. Jag var ingen modedrottning och brydde mig absoult inte om vad andra tyckte om min kanske speciella klädstil, för att vara tjej, men skadar det att åtminstone inte se dum ut? I alla fall inför Justins vänner och familj? Jag kommer absolut skämma bort mig själv.
Jag tog ut det par byxor jag hade när jag anlände till turneen, ett par boyfriend jeans med slitningar i och i slitningarna var det som virkat mönster. De var både coola men även söta, eller något. Jag vet inte, jag var bara i stort behov av några byxor när jag köpte dem. Hur som helst; eftersom de var boyfriend och alltså lite hängiga vid grenen och kring rumpan kom jag på att man kan dra upp dem så de sitter högre upp på midjan så de ser ut som 'high waisted' som jag sett så många andra tjejer bära. Det kanske skulle duga? Jag drog på mig dem och drog denna gång upp dem lite extra. Jag kollade mig i spegeln och insåg att ja, det såg faktiskt helt okej ut. Nu till överdelen, vad ska jag ha där? Kanske ett linne? Men jag har inga, inga som är rena i alla fall. Jag smög över, dock vet jag inte varför jag smög, till Justins garderob och letade reda på ett vanligt basic linne som jag visste att han hade. Jag menar han bär det ju 24/7 här i bussen när han inte går shirtless. Jag fann ett och sprang över till min garderob. Ja vi hade egna garderober, så stor var det här rummet, och bussen! Jag drog snabbt av mig den slappa t- shirten jag bar sedan tidigare och drog på mig linnet. När jag sedan insåg att jag hade en svart BH som bokstavligt talat lös igenom drog jag av mig det igen för att istället leta fram den vita. Mitt i allt stressande, dock vet jag ännu en gång inte varför - fast nu varför jag stressade istället för smög, hörde jag hur vattnet slogs av i badrummet och ett prasslande, förmodligen från duschdraperiet, hördes. Oh boy. Snabbt drog jag av mig den svarta BHn och grävde i garderoben efter den vita. Var i hela helvetet är den? Kom igen det är bråttom nu. Justin kommer ur när som helst och här står jag, spritt språngade naken. Ja i alla fall på den övre delen av min kropp. Det är fortarande för tidigt att visa sig i mindre än vad man bär på stranden för varandra enligt mig. Precis när dörren öppnades fick jag tag på något mjukt med någon hård typ av pinne i sig. Ja! Jag hade hittat den! Fort drog jag ut handen utan att släppa taget om BHn och satte den framför mitt bröst och trädde över banden över axlarna för att åtminstone täcka ja, de.
"JUSTIN BLUNDA!" Skrek jag när jag upptäckte honom titta på mig i spegeln. Genast knep han ihop ögonen så hårt han bara kunde. Jag gick fram till honom och vände mig om så att jag nu stod med ryggen mot honom.
"Sådär, öppna ögonen. Hjälp mig att knäppa." Kommenderade jag åt honom. Jag kände ett par aningen våta händer på min rygg försöka knäppa ihop BHn, dock tog det ett tag för han verkade inte förstå hur de var meningen att sitta ihop.
"Krokarna ska sita i ögglorna Justin." Skrattade jag fram. Såhär mycket hud är nog det mesta han någonsin kommer att få se på mig. Eller, kanske inte någonsin för förr eller senare åker vi väl till stranden, but you understand, do ya?
"Ursäkta mig jag är inte så insatt i ämnet hur man knäpper kvinnounderkläder, det är inte så att jag använder dem precis." Var han snabb att försvara sig med.
Han fick äntigen ihop dem men höll kvar händerna och lutade sig framåt till mitt öra och viskade:
"Men det är är väldigt sexigt att se dig i dem." Jag kunde känna hur rysningar spred sig längs armarna och nedför ryggen. Men det är inte kallt? Nu när jag tänker på det är det lite svalt just i bussen, men kallt var det inte. Så varför rös jag? Åh kan det vara...? Nej helvete. Jag är så körd.
*
Över linnet hade jag valt att ha bara en vanlig tunnare kofta eftersom det var kväll och ett linne inte hade varmt nog. Dessutom hade jag stoppat in linnet under byxorna då linnet varit mycket längre på mig än på Justin, och redan på Justin var det långt, så det hade blivit knöligt och fult under.
Jag såg över det långa bordet som var fyllt med människor, vissa kände jag igen, vissa inte. Bredvid mig satt Justin och samtade med någon man, på min andra sida satt Fredo, vilket kändes betyggande då jag visste vem det var och han var cool. Mitt emot mig satt dock Pattie, Justins mamma och snett mitt emot mig, alltså mitt emot Justin satt Scooter och mitt emot Fredo satt satt någon kille som var både äldre än Fredo och Justin skulle jag tro och hade långt lockigt hår med hatt över. Jag oroade mig inte så mycket för hatt-killen eftersom jag inte ens stött på honom och tror inte han känner igen mig, mest oroade jag mig för Scooter och Pattie. Scooter hade jag träffat innan, tre gånger faktiskt, men bara under pinsamma situationer. Som när jag körde på honom med min skateboard, sprang ifrån honom när han sa förlåt och sedan med Justin och backade in i en hylla. Pattie var Justins mamma. JUSTINS FREAKING MAMMA. Såklart jag vill göra gott intryck på henne, jag menar Justin och Pattie är väldigt tighta. Och jag hade lite svårt för det där men föräldrar...
I ögonvrån skymtade jag Justin se märkligt mycket på mig, så jag vände huvudet mot honom och log ett nervöst leende, vilket han såg och såg med 'tröstande' blick. Några millisekunder senare kände jag hur han tog tag i min han och klämde åt.
Tydligen var allt redan beställt så den första maträtten stod på bordet, servitriserna förklarade vad det var i maten och 'hälsade' oss smaklig måltid. Såfort de hade gått bröt småpratet ut medans alla högg in i vad som såg ut att vara laxsmörgås med någon sås och små orangea kulor.
Jag försökte hänga med i vad de runt omkring mig pratade om, och alla verkade prata om samma sak. Believe Tour. Tur att det är något jag har lite kläm på i alla fall.
"Vad tycker du är det bästa med Believe Tour?" Hörde jag Alfredo fråga någon, så jag vände huvudet mot honom istället och insåg att han kollade på mig. Jag log lite och insåg sedan att det var mig han frågade då ingen annan svarade.
"Oh ämh... Jag vet inte. Att se honom uppträda kanske, jag hade aldrig varit på en koncert innan och nu är jag nästan stammis." Jag skrattade lite, likaså Fredo och Dan, som jag hade fått reda på att hattkillen hette, som intresserat lyssnade på. "Så jag tycker egentligen att allt är väldigt coolt, men jag tycker nog bäst om att höra Justin sjunga och inlevelsen han lägger i det. Det är nej, jag slutar nästan alltid upp antingen känslomässigt berörd eller gråtandes." Fortsatte jag. När jag nämnde Justins namn klämde han till i min hand som ett tecken på att han hade hört.
"Såklart är jag ett stort fan av dina gitarrsolon också, Dan." Han skrattade till och tackade hjärtligt.
Jag släppte Justins hand så att jag kunde äta ordentligt eftersom alla andra åt. Jag hade glömt av det lite, men det var många som också hade glömt så jag såg inget pinsamt i det. Än så länge går det faktiskt bra.
Justin plutade med läppen och gav mig valpögon för att jag släppte hans hand.
"Justin, ät. Nu" Beordrade jag skämtsant och åt lungt på min mat. Den var väldigt god, även de små orangea kulorna även om de var lite bäska och speciella i smaken. När jag åt hade jg blicken vänd framåt och såg på Pattie. Hon var så lik Justin, eller egentligen är Justin lik henne då Justin är hennes barn. Hon satt för tilfället och pratade med Scooter, men slutade när hon insåg att jag satt och stirrade på henne. Hon såg på mig och log.
"Hej, Elemenope, right?" Frågade hon vänligt och skärde i laxen.
"Ja precis. Och du måste vara Patricia?" Jag fick påståendet att låte som en fråga eftersom hon hade frågat. Man vet aldrig, kanske hade jag misstagit mig om hennes identitet?
"Precis. Så jag hörde att du spenderat mycket tid med Justin i New York?" Hur fick hon reda på det? Om hon så enkelt fått reda på det vet hon säkert att jag och Justin är ihop också. Eller, i och för sig, varför annars skulle jag vara med på turneen höver huvud taget? Fast jag kom ju av mig själv men alla hade tilåtit mig komma i all fall.
"Ja, precis. Han är en speciell ung man som inte är så svår att gilla." Sade jag och log. Varför är jag så nervös? Men om jag är nervös, varför pratar jag så mycket? Det är strange. Pattie skrattade gott till.
"Det kan jag inte annat än att hålla med om. Jag är så stolt över hur långt han har kommit." Hon kastade en kort stolt blick mot Justin för att sedan ha fokus på mig igen.
"Ja, jag är säker på att det mesta är tack vare dig. Du har gjort ett bra jobb." Svarade jag och denna gång var det jag som snabbt såg åt Justins håll.
"Tack Elemenope, men jag kan inte ta åt mig all ära. Men nog om mig, vad gör dina föräldrar? Sådär apropå menar jag." Jag slutade le och kollade ner. Då märkte jag hur hela bordet hade blivit tyst. C'mon, varför nu? Hade alla sett och hört? Justin lade en arm över min rygg.
"Vill du gå ifrån bordet lite?" Viskade han. Jag nickade. Han ledde mig ifrån bordet och ursäktade oss. Problem med föräldrar var det ja...
Ni måste faktiskt bli mycket bättre på att kommentera. Ni får detta kapitel bara för att en läsare/kompis gärna ville läsa det, inte för att jag har fått 8 kommentarer än.
Men varför kommenterar ni inte på förra kapitlet? Jag menar, jag satt med det hur länge som helst och hade ingen aning om vad jag skulle skriva men skrev det ändå, och så får jag inga kommentarer. Och nej, allt handlar inte om kommentarerna men jag skulle gärna villja veta vad ni tycker om mina kapitel, gänra lite mer än 'jättebra mer =)' men det är okej för då vet jag att kapitlet inte var hemskt. Dessutom vill jag ha kritik på vad jag kan förbättra för att bli ännu bättre så... Keep that in mind när ni läst klart.
4-6 kommentarer för nästa (eftersom ni tydligen inte klarar 8...)
Puss♥
P.s förlåt om jag låter så sur, men jag är besviken... Det är allt.
Wut
kapitel 34 part 2 - I don't understand anything
Justins perspektiv
"Justin, hörde du inte vad han sa? Det är inte bara vi i bussen." Viskade hon, förmodligen för att bara jag skulle höra. Men det är inte direkt som om vi hånglar, så vad menade Fredo med det? Att vi pratade med bebisröster? Aw c'mon! Det är inget i jämförelse. Jag skulle prata med Fredo sedan, men för nu får jag agera normalt.
"Var är mamma?" Frågade jag de andra som satt vid matbordet i bussen, ungefär en halvmeter ifrån soffan där jag och Elemenope satt. Jag vände ner huvudet för att se på Elemenope, men fann bara en kudde. När gick hon? Och hur gjorde hon utan att jag hade märkt det?
Jag ursäktade mig och gick till mitt, eller vårat rum nu antar jag eftersom Elemenope sover hos mig, rum där hon borde vara då bussen rörde på sig än så hon kunde inte gå ut ch hon var varken i vardagsrummet eller köket. Jag tryckte på knappen som öppnade 'dörren' och gick in. Det första jag såg var vackra Elemenope som låg utslagen på sängen, s jag rörde mig mot sängen. Men hon verkade helt inne i sina egna tankar då hon inte kollade upp eller reagerade när jag gick med så klumpiga steg som möjligt, med flit då såklart.
"Hey vad händer?" Frågade jag samtidigt som jag lade mig ner i sängen bredvid henne.
Hon såg upp i taket ett tag, sedan vände hon huvudet så hon kollade rakt på mig. Jag såg in i hennes smaragdgröna ögon. Det såg ut som om de döljde en hel värld av heligheter och mysterier, de där lysande ögonen. De var som om de var lysande. De lös. Så gjorde mitt hjärta, de lös av kärlek för henne. Yepp, jag är en sådan genialisk poet jag vet.
"Jag vet inte." Svarade hon tillslut med en suck.
"Vad är det exakt du inte vet?" Jag förflyttade mig till en bekvämare ställning då jag just nu dödade mina armar och klämde min mage. Fråga inte hur.
"Det är just det. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Som hur man ska reagera, som exempel som vad som hände där ute. Och allt jag vill ha är hjälp, lite vägledning. Jag vet att jag överreagerar, förlåt Justin, men jag vet ju inte." Hon rullade en fjärdedels varv så att hon låg på sidan och hade mig som view.
Var det så hon kände? För mig som utomstående, från hennes hjärna då, verkade det helt som om hon hade koll på allt även om hon har bott i en grotta, som liknelse. Jag antar att hon har sett varenda film och läst varenda bok som någons gjorts vilket måste ha gett henne lite allmänbildning i det sociala livet. Fast det förstås, de 'lär' inte direkt ut hur man ska bete sig i alla olika sorters situationer. Speciellt inte när jag råkar vara världsstjärna och åker runt med alla möjliga, för henne, främmande människor. Såklart hon är förvirrad, och kanske till och med rädd?
"Jag är ledsen." Svarade jag ärligt på hennes långa uttalande.
"Det är lugnt, men kan du snälla hjälpa mig?" När hon såg på mig sådär var det omöjligt att säga nej. Inte för att jag hade tänkt det, men nu gick det verkligen inte. Spelar ingen roll vem man är, vem som helst skulle göra som hon ber om.
"Jag fixar det baby." Jag hasade mig närmare och kramade om henne. Jag kände hur hon hävde sig uppåt och bara några sekunder senare kände jag hennes mjuka läppar på min kind. När hon sedan drog sig tillbaka var min kind varm, som ett bränmärke från hennes läppar. Och det går inte för sig, det måste vara på mina läppar.
"Nehej du, försök inte." Stoppade jag henne från att gå ur omfamningen med ett flin och närmade mig hennes ansikte.
"Kinden gills inte." Påpekade jag. Hon log.
SER MAN PÅ, ETT KAPITEL. WOW. EN APPLÅD ELLER VAD SÄGER NI?
Nej men jag är snäll, för jag fick inte tillräckligt med kommentarer på förra och ni får ett ändå, jag är ju jultomten han själv. Fast några kilo lättare och mindre hårväxt in ma face. Eller? Lol juust kidding,
Dock vill jag verkligen ha det nämnda talet kommentarer på detta kapitel eftersom jag vill veta vad alla tycker, jag menar jag tror på demokrati mycket mer än monarki, okej?!
Så snälla söta rara, 8 kommentarer?
Puss och kram ♥
Kapitel 34 part 1 - I don't unterstand anything.
"Lilla gubben, mår du bra?" Frågade jag med bebisröst. Jag plutade dessutom men munnen för att få till det där lilla extra för att demonstrera att jag var ironisk...? Ja. Kinda.
"Nej jag behövler en klam." Han sträckte ut armarna mot mig och såg på mig med stora uppspärrande glittrande ögon. Han såg verkligen ut som en liten bebis. Min lilla bebis, moahaha. Juuuust kidding.
"Naaaw, Elemenope kommer och klamar dig" Svarade jag, fortfarande med bebisröst. Jag flyttade mig från den delen av soffan jag suttit på till andra sidan vars Justin befann sig för att ge honom en 'klam', alltså kram. Jag omfamnade honom i en kram i sidled då han låg nerhasad på soffan och tyckte synd om sig själv, det hade han gjort hela förmiddagen som han varit vaken på också. Jag pussade lätt på hans ögonbryn och hörde hur han gav ifrån sig ett 'Aj'.
"Gör det så ont lilla bubben?" Jag fortsatte på dagisbarn metoden.
"Ja dä göj dä" Tydligen han också.
"Snälla, det är andra människor här också. Ni är fan värre än... Än Ryan och Ashley" Tyckte Alfredo. Borde jag sluta då? Ska jag flytta på mig? Jag vet ju inte.
I säkerhetsskull flyttade jag ifrån Justin men stoppades av hans armar som drog mig mot honom igen. Hade han inte hört vad Fredo sagt? Vi störde dem ju och det är inte bara Justin och jag i bussen.
"Justin, hörde du inte vad han sa? Det är inte bara vi i bussen." Jag hade viskat så att ingen annan skulle höra.
"Var är mamma?" Frågade han de andra istället. Jaha, tack för den du, tänkte jag och reste på mig för att leta reda på min mobil. Eller det var det jag intalade mig själv. För i själva verket hade jag blivit sårad.
"Föresten, vi ska på middag med crewet om några timmar." Hörde jag ifrån det som kallades för vardagsrummet. Middag? Ska jag sitta med Justin och alla andra i säkert flera timmar? Döda mig snälla... Nej, jag 'hatar' inte Justin, det kommer bara bli jobbigt för jag blev faktiskt sårad av att han bara ignorerade mig sådär. Allt det här är helt nytt för mig. Jag har ingen aning om vad man ska göra, hur man ska bete sig, vad man ska svara. Inget! Skulle det var för mycket begärt att ha någon som förtsod och vägledde mig? Jag trodde Justin hade gjort det, to be fucking honest.
Nu till det kommande problemet. Vad förvänas jag göra på middagen? För jag antar att jag ska med... Fast det ska jag säkert inte. Jag är ju inte en utav de, jag hör inte hemma här med superstjärnor och människor som är bra på något, bara det var något så litet som att hålla Justin sällskap. Eller var det mitt så kallade jobb? I så fall bevisar bara de att jag inte höll koll på mig jobb. Det måste vara därför mina föräldrar bara gick ifrån mig sådär? För att jag inte duger till någonting? Så måste det vara.
Men om jag nu inte duger till något, varför hade Justin kommit fram till mig där på Frihetsguddinnan? Kommit fram till mig på stranden? Velat se mig igen och sova hos mig? Var det för att han ville a någonstans att sova? Men han sov ju på hotellet? Det gick inte ihop, något av det.
BILDER KOMMER I NÄSTA KAPITEL!
Hmmm.. En fundersam, eftertänksam och sårad Elemenope öppnar sig i kapitlet. Överreagerar hon? Eller gör hon helt rätt? Vi har ju sett lite av den delen av henne innan, men inte på den här nivån, eller hur?
BYT THE WAY, VAD SKULLE NI TYCKA OM EN FRÅGESTUND HÄR? KOMMENTERA ERA ÅSIKTER OM DET OCKSÅ NU, OKEJ?
På tal om kommentarer, 5-7 kommentarer för nästa part!
Puss och kram ♥
Hejdå UPTADE; Wattpad
And I say Wuuuuuuuuuuuuuuuuuuut
Kapitel 33 - She went weird
Elemenopes perspekiv
Det var en ny dag, vilket innebär ännu en koncert. Jag hade vaknat tidigt där jag legat i den stora sängen tillsammans med Justin för att upptäcka arenan. By the way, det där med att sova i samma säng som Justin var riktigt mysigt även om jag inte har en blekaste aning om hur jag kom dit. Mitt senaste minne var att jag lutat mig mot Justin i soffan. Nej vänta, sen försvann han för Alfredo ville något. Just det, jag hade suttit och väntat på honom men somnat. Jag antar att han hade burit mig in dit då. Hur som helst, jag gick omkring bland alla de gångarna som på något sätt skulle leda mig till scenen. Jag hade gillat den lilla stunden jag hade varit på scenen igår och tänkt att det inte skulle skada om jag stod på den nu, såhär långt innan koncerten. Jag menar vad kan hända?
Jag svängde höger i den lilla korsningen och såg till min stora förtjusning scenen. Ja! Jag började snabba på stegen, sedan ännu ett snäpp, till sist sprang jag. När jag kom ut på scenen fascinerades jag av hur stort det var. Jag hade inte tänkt på det igår, jag hade liksom varit nervös, allt jag koncentrerade mig på var texten. Lite Justin också men mest texten och att inte ramla eller göra bort mig. Jag gick fram till gitarren och drog fingrarna över strängarna innan jag fick syn på trummorna. Jag gick dit och funderade på om jag skulle spela lite? Det är inte så att jag väckte någon då alla är i bussarna. Jag satte mig på pallen och spelade, ytterst löst och försiktigt till en början. Dock har jag ärligt talat aldrig spelat trummor tidigare i hela mitt liv och anar att jag inte är något vidare bra på det. Det fick jag dessutom reda på nu. Nej, jag är ingen trummis inte, tänkte jag och reste mig upp.
Vi var fortfarande i Chicago men de som bokade hotell och allt sådant hade tyckt att vi kunde sova i bussarna. Helt okej med mig, sängen var sjukt skön (i alla fall den jag spenderat natten i) och hrla det här var i princip höjdpunkten i mitt liv hittills, jag har aldrig upplevt något liknande. Inte konstigt då jag spenderat mitt liv i mitt vardagsrum och på rampen... Hmm.
Justins perspektiv
Jag vaknade av en duns lite längre bort i bussen och öppnade sömndrucket mina ögon. Ljuset var starkare än jag trott så snabbt stängde jag dem igen, istället kände jag med armen efter Elemenope som jag visste skulle vara här då jag burit hit henne igår efter att jag kommit tillbaka när jag pratat med Fredo. Det var Chaz som hade ringt. Några veckor tidigare hade vi kommit in på att prata om flickvänner när vi smsat, han visste såklart om Elemenope och att vi var ett par nu, men han krävde en bild på oss båda som han kunde spara. Jag hade skickat ett och tydligen hade Candice som suttit bredvid honom sett och blivit eld och lågor, inte bokstavligen dock. Hon hade blivit helkonstig och gjort väldigt många skumma samtal i princip 24/7. Han, Chaz, hade ingen aning om vad det handlade om då hon inte sakt ett dyft, men han antar att det i alla fall inte hade att göra med att det var jag och Elemenope tillsammans då hon tidigare sagt ett vi verkade som ett 'gulligt par' när Chaz, tydligen, pratat om oss. Jag förstod mindre än Chaz och hade då meddelat att jag tyvärr inte kunnat hjälpa till.
Anywho, nutid. När jag inte kunde känna Elemenope här i sängen öppnade jag ögonen och fann inget annat än tomhet i människoväg. Jag reste mig upp och drog på mig ett par mjukisbyxor innan jag gick ut ifrån 'rummet' som var mitt i bussen. Resten av bussen var också tom, alltså var Elemenope ute någonstans. Antingen hade hon gått till någon annan buss eller in till arenan. Jag tror jag börjar med arenan. Jag menar hon är en nyfiken typ som gärna undersöker saker hon aldrig upplevt. Jag öppnade dörren och möttes av skrik. Vad gör dem här redan? Jag kollade åt vänster där en stor folkmassa av Beliebers stod och ville att jag skulle komma till dem och skriva autografer och snacka med dem, antar jag. Jag vinkade men fortsatte mot arenan då jag ville finna Elemenope. Elemenope, Elemenope, vi måste hitta något smeknamn till henne. Det är lite... inte jobbigt men trixigt att säga hennes fulla namn hela tiden. Kanske L, fast det låter mer som Elle. Är inte det en tidning eller något? Elle... Jag smakade på orden. Det var fel, det passade inte in på henne. Men L, även om det uttalas likadant passade det henne bättre. Det lät ungefär som ett rappnamn, vilket passar bra mycket bättre in på henne då hon är lite utav en rappare.
Längre i mina tankar kom jag inte då jag stoppades i min gång av något genomskinligt. Jag tog mig för pannan och kollade upp vad som orsakat smärtan. En glasdörr. Seriöst?
WHOOP WHOPP EN GLASDÖRR! Lolz xD
Men varför reagerar Candice som hon gör? Vill ni möjligtvis ha ett kapitel i i hennes perspektiv i framtiden...?
EN FRÅGA BARA: Skulle ni säga att Justin och Elemenope är seriösa? Alltså har de ett seriöst förhållande eller är det mer som kompisar med känslor och kyssar...? Och om ni tycker att de inte är så seriösa, skulle ni vilja det?
Uppdate; glömde sätta 'gräns' för kommentarer tills nästa kapitel kommer, men borde det behövas nu? Ni vet ju att jag vill ha kommentarer när jag har suttit och skrivit ett kapitel och försökt komma på något som passar in i novellen, dessutom är min självkänsla inte hög alls, just sayin'...
men 4-6 som vanligt...
Pöss och klam! ♥
Check it out!
Länkbyte♥
Kapitel 32 - Can you come for a sec?
Justins perspektiv
"Who wants to be my baby?" Skrek jag över hela arenan innan de första tonerna på Baby hördes genom högtalarna. Genast skrek alla så högt de bara kunde vilket resulterade till att väldigt supermegahögt blir en underdrift. Jag log och ställde mig i min position på scenen som gick ut i publikhavet.
"Oooh" Jag bytte från att peka åt öger till at peka åt vänster och upprepade samma 'fras' eller läte och pekade sedan rakt fram istället.
"I know you love me, I know you care. Just shout whenever and I'll be there" Jag sjöng glatt vidare och sprang runt på scenen och dansade. Det var ändå sista låten, varför inte lägga på lite extra energi? Dock var jag väldigt trött av att ha dansat i två hela timmar då vi hade tagit lite övertid. Jag log mot publiken, mot dansarna, mot crewet backstage och när jag ändå hade blicken där bakom letade jag efter mamma, Scooter eller Fredo för att se ifall tja, de tyckte det var bra eller levde eller så. Jag hittade tillslut mamma som höll tummen upp och log stort och stolt mot mig. Jag såg ut mot publiken igen och insåg andra refrängen snart var klar. Wow så snabbt? Jag tänker knappt på de äldre låtarna längre då de redan sitter inprintade i mitt huvud. De är ingefär lika lätt som att andas nu.
Jag skulle precis börja på Ludacris rappdel när jag hörde någon annan rappa den, en kvinnlig röst. Det lät bekant. Genast vände jag mig om så att jag hade den 'bakre' scenen som syn och skymtade en tjej som var väldigt lik min flickvän. Jag kisade oh tog några steg frammåt och såg att jo, det var min flickvän. Men hur? Jag hann inte ens tänka klart innan jag sprang fram till henne och kramade om henne. Åh vad jag har saknat henne. Min lilla Elemenope. Hon skrattade i sin vers men fortsatte. Hon var faktiskt en riktigt bra rappare, men det förstås, det är i princip det enda hon lyssnar på.
"Now I'm all gone, gone, gone, I'm all gone" Musik slutade, allt blev svart och det var meningen att jag skulle springa av scenen. Men eftersom jag gissar att Elemenope har orsakat många frågetecken kring hennes surprice måste jag väl åtminstone säga hennes namn och att hon är en kompis och tack eller liknande. Jo, det låter bra.
"Give it up for Elemenope everybodyyyyy! And thanks for this incredible night! Love you!" Jag tog tag i Elemenopes namn och sprang bakom scenen.
Väl bakom scenen förstod jag att det verkligen var Elemenope som stod framför mig.
"Elemenope? Men vad gör du här? Åh jag har saknat dig sååå mycket!" Jag kramade om henne hårt men insåg sedan att jag stank, och det var inte lite. Så jag släppte taget och studerade henne. Hon var sig lik, lite längre hår kanske. Och mörkare eftersom det är höst snart. Eller typ nu, men det är ingen skillnad egentligen? Mest i Europa, östkusten och Kanada eller? Fast i och för sig... Nej hallå? Spåra inte Justin, inte nu. Elemenope är här och allt är bra.
"Jo, jag flög, som de flesta andra skulle ha gjort. Jag planerade det mesta med Fredo så det var egentligen inte så svårt" Svarade hon på min fråga jag ställt tidigare.
"Aah, då har du väl träffat Alfredo i alla fall. Men jag måste duscha nu, vi pratar mer i bussen"
*
"What's up? Har du fått någon mer BH på dig?" Flinade hon när vi hade satt oss i bussens så kallade vardagsrum. Hon måste ha hört om när jag fick en BH kastad på mig under en koncert för ungefär någon vekca sedan. Har hon hållit koll på mig mån tro?
"Ha-ha och nej, det har jag inte. Inte än i alla fall." Svarade jag entonigt tillbaka. Såklart skämtsamt, men för att förtydliga det blinkade jag med ögat. Hon skrattade till och lutade sig tillbaka i soffan. Tydligen verkade det inte vara bekvämt nog så hon flyttade sig till en annan ställning som inte heller var skön, eller det är min gissning då hon ännu en gång bytte ställning.
"Hur går det baby?" Frågade jag roat då jag fann detta... Roande? Well that makes sense.
"Nä, denna soffan är inte anpassad efter mig" Svarade hon surt. Hon suckade tung och hasade ner i soffan, ungefär som jag gjorde när vi skypeat några vekor sedan. Hon lös sedan upp och satte sig upp normalt och lutade sig över min bröstkorg för att sedan grisa runt i en annan timma för att hitta rätt ställning. kämt åsido, det tog bara fem minuter.
Jag hörde dörren öppnas, så jag kollade bak. Där kom Alfredo med ett oroat ansiktsuttryck och en telefon i handen.
"Justin, kan du komma lite?"
Han reagerade bra! Yay! Inget pinsamt för henne, right?
MEN VAD HÄNDE DÄR PÅ SLUTET? VAD VILL FREDO, ELLER DEN SOM RINGDE? OOOOHHH!
4-6 kommenaterer för nästa =)
Puss och kram ♥
Skepp o håj landkrabbor! (fråga inte)
Kapitel 31 - We both did the first line
Jag har ingen aning om hur mycket människor som är där inne. Det kan vara några hundra, det kan vara några tusen. Även om jag visste har några hundra var fel var det så många jag hoppades på. När jag stod precis utanför dörren hann jag bara knacka en gång innan dörren for upp, men snabba reflexer som jag hade backade jag snabbt. Där stod Fredo med ett stort leende som visade alla hans tänder verkade det som.
"Elemenope?" Frågade han. Jag nickade och log smått."Bra, du måste komma nu, du behöver inte byta om va? För om du ska göra det har du ungefär fem minuter på dig..." Han kollade bak på mig där han gick, eller snarare joggade, i korridoren. Själv var jag helt upptagen med att se till att resväskan inte guppade för mycket så snabbt som jag gick, försökte hänga med i hans raska fart. Jag skakade på huvudet menandes att jag redan hade på mig vad jag tänkte ha på mig. Jag hade suttit i ett flyplan och jag förmodar att jag förväntades känna mig äcklig, men flyget varade i bara två timmar så jag kände mig väldigt fräsch ändå. Dessutom hade jag inte så mycket och tjocka kläder på mig. Ett par jeans, dock i boyfriend modell då jag inte tänker ha tighta direkt, ett lite kortare pösigt linne, supras och en snapback.
"Okej, du ska inte ut än, men jag antar att du inte vill ha med dig din väska ut så jag tar den, okej? Jag kommer inte ta något eller lägga i något extra. Du kan inte ställa dig så nära scenen utan lite mer bakom så han inte ser dig, jag säger till dig när du ska ut" Informerade Fredo mig viktigt om. Jag nickade och vände blickem frammåt. Jag var i princip 15 meter ifrån scenen bakom högtalare och saker jag inte hade en aning om vad det var. Jag skymtade Justin där ute på scenen dansandes och sjungandes. Eller, jag såg inte att han sjöng, jag hörde. Men jag drog en slutsats, okej? Okej. I ögonvrån såg jag hur Alfredo gick bort till en soffgrupp som stod i ett hörn här backstage, bakom skynkena som dålde en från publiken.
En man kom fram till mig och gav mig en mikrofon.
"Du är Elemenope, right?" Som många gånger tidigare den här kvällen nickade jag och log, återigen, smått.
"Okej, just nu är mikrofonen av, så ingen hör oss. Det sitter en liten spak är, om du drar upp den är den på. Och när du använder den, håll den ungefär ett finger emellan från din mun. Okej? Jo det var allt tror jag. Lycka till" Mannen lämnade över mikrofonen till mig som tog emot den. Jag sa ett snabbt och högt 'tack' för att överrösta den höga musiken. Jag förstår inte hur alla i Justins team eller crew som han kallade dem, inte hade tinnitus eller var döva än. Det var väldigt högt.
Jag hade haft blicken fäst på mikrofonen men höjde den nu och såg att mannen kom tillbaka med något annat i sin hand.
"Jag glömde nästan, du behöver dessa i dina öron så du kan höra dig själv." Han visade öronsnäckorna och erbjöd hjälp att sätta på mig dem. Jag tackade artigt ja då jag inte hade en aning om hur de fungerade.
Jag stod kvar här bakom högtalarna och det där som jag inte hade en aning om vad det var ett tag och försökte komma över nervositeten. Jag hade aldrig upplevt det och visste egentligen inte om det var nervositet, men alla filmer beskriver nervositet som exakt det jag kände. Så jag antog bara. Du gör det inte för att få ett genombrott, eller för fansen. Jag gör det för Justin. Som en kul grej liksom. Och för att jag har saknat honom. Hoppas bara han inte har glömt bort mig, då kommer det här gå väldigt dåligt.
Alfredo kom fram mot mig och tog tag i min arm och förde mig närmare scenen. Jag kollade konstigt på honom både under färden och när vi var 'framme'.
"Vi måste ner för att komma till 'hissen' du ska upp i nu" Sade han och drog med mig ner för några trappor som förde oss vad jag tror var under scenen.
"Justin är uppe på scenen och sjunger Boyfriend just nu, eller han började precis, så det är alldeles strax din tu-"
"Tänk om han har glömt bort mig?" Avbröt jag honom. Han skrattade till.
"Tro mig, det har han inte. Han pratar om dig hela tiden." Jag nickade och skakade på kroppen lite för att ännu en gång försöka få bort min envisa nervositet.
"Seså, ställ dig på hissen nu." Sjasade han mig och viftade med armarna.
"Ser inte han att hissen är här nere?" Var jag bara tvungen att fråga innan jag åkte upp. Han skakade på huvudet.
"Nej, han är på en utbyggnad av scenen längre fram nu, men hejdå prata inte mer med mig nu, bye" Han vinkade och jag skrattade till.
Jag hörde hur Justin började Baby där uppe och jag var mer nervig än någonsin under den senaste halvtimmen.
Han var inne på sin andra refräng och jag gjorde mig redo så gott det gick. Jag satt på huk på den lilla hissen så att ingen skulle se mig, dessutom var det rök så man såg i princip ingenting.
Okej E, du klarar det här. Det är bara en kul grej. En kul grej för Justin. Okej. Du bryr dig inte om vad folk tycker om dig, eller hur? Varför är du nervös då? Det kommer gå bra. Andas.
Hissen höjdes och jag insåg att det var jag nu. Jag förde mikrofonen mot munnen och började.
"When I was thirteen, I had my first love" Den första meningen rappade både Justin och jag med i, men efter att han vänt sig bakåt och sett mig slutade han och bara stirrade på mig. Uh-oh.
Någon som fattar vad hon gör? Ni har ingen aning om hur länge jag har velat skriva omdet här, och nu ska ni se, now is shit bout to go down. Lol vad fel det låter i det här sammanhanget, men det är nu novellen börjar, så¨att säga. Föråt att det tog tid... :(
FÖRESTEN! Tänk att vi redan är uppe i kapitel 31!? Tack så otroligt mycket guys, för att ni läser och kommenterar eller ens läser över huvud taget! Mwah love y'all! :*
4-6 Kommentarer för nästa =)
Puss och kram ♥
Länkbyte ♥
Iallafall enligt Bella.
Bella dansar och sjunger. Duktig är hon också. Men slutade dansa när henne gammelmormor dog. Sedan dess har hon inte dansat ett steg.
Bella söker till X-Factor. Men hur går det egentligen? Vill du läsa om det? Följ då novellen för att få svar. Kommer Bella börja dansa igen? Hur går det för henne på X-Factor. Men det största, vad är det egentligen Alex har gjort?
Lycka till Moa och puss på dig :*
Puss och kram♥
Kapitel 30 - Text me when u've got ur bags
Två veckor senare
Justin och jag hade fortfarande hållit kontakt, även om det var mycket glesare mellan varje meddelande och samtal. Men jag antar att han hade mycket att göra, ni vet sådant som stora popikoner som han gjorde. Inte för att jag ser honom som en kändis eller så, för mig är han är bara Justin. Lille Juju, som jag tagit reda på att hans fans kallade honom ibland. Okej nämn en sak i den meningen som lät normalt. Omöjligt.
Jag sträckte på benen där jag satt i flygplansstolen. Jag var på väg till Chicago för en överraskning till en viss person. Dock är det rätt uppenbart vem eftersom jag känner i princip en människa. Jag hade tagit Justins mobil ifrån honom när jag kysst honom godnatt några dagar innan han skulle åka för att lägga över några nummer till min mobil då jag redan då hade tänkt ut en plan jag tänkte framföra. Jag hade sparat han den där Alfredo snubbens nummer då han spelade stor roll i teamet och såklart hans manager, Scooter. Honom hade jag dessutom träffat. Vi hade planerat exakt allt, när jag ska komma för att inte förstöra överrskningen genom att visa mig och vara där allt för tidigt, hur vi ska göra, han hade till och med meddelat någon vid namn Tay James som var Justins DJ. Showen började 19, en kvart innan flygplanet landar. Sedan skulle jag ta mig ifrån flygplatsen till arenan som låg i princip på andra sidan stan. Men som sagt; vi hade allt planerat.
*
Fredo:
Smsa mig när du har hämtat ditt bagage så jag vet ungefär vilket steg vi är på =)
//Fredo
Jag hade ändrat min mobil från flygplansläge till vanligtoch hade då sett smset. Jag stod vid de rullbandliknande uppbyggnaden och väntade på min väska som egentligen inte var så svår att missa då den var ljusblå, men de lasta in alla som inte var min före, så klart. Jag såg bort mot hålet med det lilla draperiet för att se ifall min väska skulle komma snart. Jag kommer inte hinna om den inte kommer inom fem minuter. Så väl hade vi kanske inte planerat ändå. Fast jag slipper i alla fall gå hela vägen till arenan, Alfredo hade fixat en bil till mig som förmodligen stod utanför nu och väntade på mig. Jag halade upp min mobil från jeansfickan, vilket inte var så svårt då det var en lös modell, för att se hur mycket klockan var och hur mycket tid jag hade på mig. Jag suckade när jag upptäckte att jag hade i princip 2 minuter på mig för att hinna. Jag kollade upp och till min förtjusning såg jag min blåa resväska. Jag rusade närmare rullbandet och tog väskan.
På väg ut från flygplatsen skrev jag ett snabbt sms till Fredo att jag har min väska och är på väg ut. Jag kollade upp och letade efter en svart Range Rover som jag blivit tillsagt att leta efter. Jag fann bilen vid ett träd en bit ifrån och joggade dit, som sagt hade jag lite bråttom. När jag kom fram öppnade jag dörren och stack in huvudet.
"Elefantcykel?" Frågade jag för att fråga ifall det var rätt bil. Det skulle vara lite farligt, för Justins del, om jag hade sagt 'Är det här bilen som går till Justin Bieber?' om jag hade tagit fel bil. Så vi hade hittat på ett lösenord. Chauffören som kollade bakåt nickade och satte i nyckeln i bilden så den skulle starta. Jag själv hoppade in i bilen och tog resväskan som jag ställde på golvet mellan mina ben och spände fast mig med säkerhetsbältet. Jag suckade tungt och lutade bak huvudet mot nackstödet. Det var jobbigt. Jag tog fram mobilen igen och insåg att klockan halv nio, koncerten slutade omkring nio, alltså blir det här perfekt.
Bilen var framme bara någon enstaka minut senare och jag var berädd att hoppa ut. Bilen stannade på baksidan, där jag antar att jag skulle in. Jag tackade och gick mot dörren dragandes på väskan. Jag hörde hur hjulen rullade på asfalten och jag började bli nervös. Mina händer blev kallsvettiga och min mage pirrade. Har jag verkligen tänkt igenom det här ordentligt? Kommer jag våga?
Vad gör hon för något? Eller snarare vad ska hon göra? Och kommer hon våga? Hmm...
5+ kommentarer för nästa, ska vi säga så? Om det blir 5+ kommer kapitel 31 idag, det är redan värdigskrivet.
Puss och kram ♥
