storiesboutjusten.blogg.se

Elemenopes perspektiv

Det började med ett litet leende. Knappt synbart, men jag visste att han kunde se det. Leendet växte sig större och större och jag var tvungen att hålla för munnen. Det hjälpte inte. Inom kort skrattade jag högt och utom kontroll. Strax efteråt låg jag på marken. Varför?
Jag hade aldrig i hela mitt liv skrattar så kraftigt. Och jag skrattade inte åt Justin, utan ordet 'Glice'. Det var ett så otroligt roligt ord, tycker jag.

Jag försökte vingligt att ställa mig upp medans jag lutade mig mot Justin. Egentligen hävde jag mig mer på honom som hjälp, men jag kunde verkligen inte kontrollera mig själv.
Jag hade absolut ingen egen styrka för tillfället så jag blev orolig för någon sekund ifall jag skulle dra ner Justin på marken också, men han stod stabilt på stället och försökte på något sätt hjälpa mig.

"Förlåt, verkligen. Jag... Förlåt" Ursäktade jag mig när jag samlat mig och kollade generat ner i marken.
Jutin verkade också generad. För det han sa eller? Jag ser ingen annan anledning, jag ser inte heller den anledningen till att vara generad, men det är not my buissness.

Till svar log han förläget och kollade ner. En stel stämning for över oss, men inte så konstigt egentligen. Vi 1. Känner inte varandra. 2. Jag skrattade åt honom vilket fick honom att känna sig obekväm och 3. Jag pratar inte. Alltså inte bara för tillfället, utan i överlag. Jag pratar inte, eller snarare sällan. Så var det bara.

"Kul att träffas igen! Vad leder dig hit?" Undrade jag. Wow, det var nog min längsta mening någonsin. Ironi, såklart. Min längsta mening var faktiskt "Vad ska jag annars lyssna på? K-Pop och dansa kodansen hela dagarna?"
Jag hade inte träffat honom på ett antal veckor. Eller träffat och träffat, snarare stött på honom på ett antal veckor. Senaste jag ens sett ett uns av honom var förmodligen gången på Subway. Då när jag uttalade den långa meningen. Vänta nu, tänker jag på när jag senast träffat(/stött på) honom? Det är ju inte ens ointressant. Hmpf.

Han kollade långsamt upp efter mitt uttalande och log. Leendet for enda upp till ögonen. Han log med ögonen. Var det inte det Tyra Banks hade pratat om någon gång på någon episod ab 'Top Model'? Vad var det hon kallade det? Att smizea? Fast det hade väl mer med att göra att man skulle se sexig ut? Vänta, koncentrera dig nu L!

"Jag är faktiskt ledig nu i några veckor. Det ska bli skönt med tanke på att jag stressat runt som en galen höna den senaste månaden." Jag kunde tänka mig hur det var. Ena dagen skulle han vara i Paris och nästa i Amsterdam för att timmen senare ha ett möte i Bryssel. Det kanske inte riktigt var så det gick till, men är man populär så är man. Inte för att jag vet något om hur det känns dock. 

Jag log och nickade som för att tyda att jag hörde vad han sa. Även för att han kunde fortsätta om han ville. Det var kul att lyssna på honom. Och hans röst. Det gick inte att beskriva, men jag hade aldrig någonsin hört någon liknande. Och jag kollar på film 24/7. Tro mig.

"Så det ska bli skönt, som sagt. Dock kommer jag sakna alla. Crewet, mina vänner och familj såklart. Fast de träffar jag sällan ändå, men det är konstigt att vara ledig utan att träffa dem.
Nu babblar jag för mycket, vad gör du här?"
"Jag bor här...?" Gissade jag. Vad menar han med här? Här som i New York eller här som på stranden? Svaret på frågorna fick jag inte långt därefter de bildats.
"Nej, nej, det förstod jag. Men här på stranden?" Han log under hela sitt... Tal? Nåväl, han log.
Vilket smittade av sig på mig, för jag log också. Va? Det var också något nytt. Jag ler inte. Nope. Uteslutet. Men ifall jag skulle sluta le nu skulle det bara se konstigt ut. Så jag fortsatte.
"Springer" Jag kollade dessutom demonstrerande på min kropp som täcktes av ett par mjukisshorts, ett linne, tränarskor och ett band kring övre delen av armen där jag hade mobilen och ikopplad ett par hörlurar jag hade tagit av när han kommit fram till mig.

Han nickade och gjorde tummen upp lite överdrivet. Det såg roligt ut så jag släppte ifrån mig ett tjejigt fnitter utan att tänka mig för.
Det här är för mycket, vad är det som händer? Jag pratar inte, ler inte och fnissar absolut inte!
"Vill du hänga med till hotellet?" Han nickade menande mot ett utav de lyxigare hotellområderna nära stranden. Alltså bodde han tydligen där. Förvånar mig inte.
"Tyvärr... Jag har... hmm saker att göra. Hmm..." Svarade jag fundersamt. Fundersam ifall han skulle misshandla mig eller ifall han skulle komma på min lögn. Jag hade inte alls saker för mig. As usual.
"Oh, okej. Synd. Men kan jag i alla fall få ditt nummer så vi kanske kan umgås någon gång? Det skulle vara jätteschysst!"

Snälla hata mig inte!!! Jag vet att det är försenat, jag vet att kapitlet är dåligt, jag vet att allt ä kasst men. Men. Något.
Det var lite längre i all fall? De var dialoger mellan dem. Det hände saker. Liksom wow! Det förvånar mig att ni ens läser novellen, för när jag själv läste igenom den tappade jag intresset oc slutade läsa...
Kan bero på att jag vet vad som kommer ske att jag är så hypad över den? För att jag har en plan i mitt huvud?
Varför läser ni den? 

KOMMENTERA! SNÄLLA!

Puss och kram ♥