Det första jag la märkte till var att det var Justin. Det andra var att han tydligen måste komma ihåg mig. Ska jag applådera av entusiasm? Eh, nej.
Bredvid honom stod två andra killar i ungefär samma längd, klädstil och frisyr. DocK hade den ena mörkare hår än Justin och den andre ljusare.

Jag tittade frågande på honom och tog en slurk av drickan, ifall han skulle begära ett svar eller så.
"emh... Det finns inga lediga platser, är det okej om vi delar?" Undrade sedan Justin en aning stammande. Vad jag så läskig?
Till svar nickade jag kort och röjde undan alla onödiga papper och påsar mot mig en aning så de skulle få plats. Det var ändå bara ett fyrmanna bord. 

De började smått prata om något internt som sedan hade lätt in på musik, dock inte Justins, som var ganska roligt att lyssna på. Justin kollade även åt mitt håll ett antal gånger och log mot mig.
De diskuterade fram och tillbaka om vilken artist som var bäst. Det stod mellan Lil Wayne, T.I och 2 Chainz och jag satt mest och skrattade mentalt.

"Jag tycker Kanye West är den grymmaste..." Mumlade jag fram, men det räckte gott och väl för att de skulle höra. Fort vändes deras blickar mot mig och kollade intresserat på mig. Som om jag skulle fortsätta om varför Kanye var så mycket bättre. Egentligen tycker jag alla de nämnda är väldigt bra, men Kanye rappar bäst och gör bättre låtar. Men jag är inget specieficerat fan av honom.

"Vad?" Undrade jag aningen obekväm av allas blickar på mig. Jag var inte van vid så här mycket uppmärksamhet. Absolut inte.
"Jag visste inte att du lyssnade på sånt?" Jag ryckte på axlarna åt Justins fråga och tänkte en stund.
"Vad ska jag annars lyssna på? K-Pop och dansa kodansen hela dagarna?" Jag skrattade lite åt slutet av mitt svar.
Jag hade sett Gangnam Style musik videon och suttit och lett hela videon åt vem det egentligen varit som regisserat videon. Det var så... Konstig att det fanns inte. Rolig dock.

"Sant" Erkände han och skrattade, han med.

Det kändes så konstigt att använda rösten till så många meningar. Jag hade inte riktigt vetat hur min röst lät tills idag. Det blir lätt så om man inte pratar så mycket. Ja för vem skulle jag prata med? Min brödrost?
Jag skakade på huvudet åt mina urspårade tankar och drack det sista som fanns kvar av colan.
De andra hade kvar lite mer att äta, men jag såg ingen anledning till att resa på mig. Jag menar, de var trevliga och roliga. En nypa konstiga, men who am I to judge?

"Hur gammal är du?" Frågade Chaz efter en lång tystnad. Jag var tvungen att tänka efter lite innan jag kom på svaret. Jag hade inte direkt firat min födelsedag som man 'tradionellt sätt' skulle gjort.
"arton, ni?" Jag visste ju att Justin i alla fall var typ 18. Eller det är vad som står i varje skvallertidning och vad som sägs på de intervjuer jag har sett.
"Samma. Men har inte du skola i så fall? Eller var så smart att du fick hoppa över ett år och redan gått ut?"
"Alltså, pappa lärde mig det nödvändigaste och viktigaste när jag var typ fem. Så jag har inte gått i skolan..." Mumlade jag fundersamt ut. Jag visste att när man var arton gick man sista året på collage. Fast i så fall hade man väl redan tagit studenten med tanke på att det är höst slash sensommaren nu? Eller så är det olika överallt, jag vet inte.
Hur som helst var deras reaktioner blandade.
Hur skulle jag tolka det här?

Inte världens roligaste mellankapitel, faktum är att i princip alla kapitel har varit mellankapitel känns det som...
Men hur som helst, jag har stora planer för framtiden kan jag lova.
Men nu till er, vad tycker ni? Duger det? Var det tråkigt? Kommentera era åsikter! Ingen kommer dömma er! Jag vet i alla fall en som kommer bli glad... *host host*.

Kramis ♥

När jag började att tänka på igår kände jag blandade känslor. Stolt för att jag gjort något, förvirrad för varför pojken, Justin, hade kommit fram till mig och skräckslagen för mängden människor på ett och samma utrymme. Men ändå glad. Över vad vet jag inte riktigt.

Jag misstänkte att jag var en utav de få människorna på jorden som varken skrek, grät, hoppade, hoppade skrek och grät samtidigt, slängde onödiga och elaka kommentarer eller kastade mig i famnen på honom. Justin alltså.
Jag hade inte heller känt mig generad eller tyckt att det var pinsamt.
Kanske för att jag inte umgås med människor och uttryckte mig sällan. Man skulle kuna likna mig med en robot. Men jag har inte alltid varit det.

*

När jag efter vad som hade känts som en en timma reste mig upp från sängen, slängde på mig några byxor, bytte från pyjamas tröjan till någon annan, drog en mössa över huvudet och tog nycklarna och mobilen och gick mot hallen. Jag tänkte äta ute.

Justins perspektiv

Ain't nobody fucking with my
Clique, clique, clique, clique, clique
Ain't nobody fresher than my muthafuckin
Clique, clique, clique, clique, clique

Jag satt vid datorn och 'Clique' spelades från högtalarna som var inkopplade till datorn.
Smått satt jag och sjöng med i Big Seans's, en kollega till mitt senaste album och god vän, vers.

"jag är hungrig tay-yo biebah snuggelidutten SCLUTT! Mata mig gullepånken" Hörde jag Chaz klaga. Men vad fan var det han kallade mig?
"Dafuq? Vad sa du just?" Han kollade ner i marken och skratta smått.
"eeemhhh... Bossen?" Försökte han. Jag kollade på honom med besvikna ögon och skakade uppgivet på huvudet.
"skulle inte tro det, men visst vi äter ropa på lilla gullipånkensnudelipluttan aka prinsessan Ryan så vi kan dra" Svarade jag med en ironsik ton. Han flinade och försvann igen.

De, Ryan och Chaz, hade följt med till New York för att vara stöd, supprta mig och visa mig att de trodde och litade på mig. Hmpf, nej. De ville bara kolla på snygga tjejer som råkade vara kända. Och för att reta mig, antar jag. Nejmen vi var goda vänner och hade varit sen the old times back in Stratford.

Nu däremot var vi placerade i min vita Ferrari jag köpt för inte alls länge sen. Min Fisker Karma hade jag inte dumpat, det var bara att alla visste att det var jag i den. Dock skulle det nog inte dröja länge innan alla jagade efter den här bilen istället.
Hur som helst var vi på väg mot någonstans där vi kunde stilla våran hunger. Mest Chaz's då han alltid, alltid var hungrig. Jag förstår hans hunger, men inte hans eviga hunger.
På en utav de störta gatorna här i N.Y såg jag något bekant. Det där hårsvallet jag sett igår.
Det var hon! Elemenope. Hon var påväg in till en subway som, lämpligt nog, hade en ledig parkeringsplats precis utanför och inte en allt för krånglig väg dit. Jackpott!

Elemeopes perspektiv

"Vilka grönsaker vill du ha?" Frågade kvinnan bakom disken som var fylld med bröd, kött, ost, grönsaker, dressingar eller något, kakor, muggar och till sist en kassa.
Jag beskådade utvalet av grönsaker och svarade snabbt
"allt". Hon nickade och lade en lagom portionerad hög med alla grönsaker på det baguettliknande brödet som redan innehöll en kycklingfilé och smält ost.
Hon förflyttade sig ett snäpp och frågade vilken dressing, eller vad det var, jag ville ha och tog betalt.
Till hade jag valt en cookie och en flaska med innehållet cola.

När jag hade slagit mig ner vid det enda tomma bordet som fanns var jag inte sen med att hugga in i maten. Jag blev faktiskt hungrig när jag hade stått och luktat på matoset ett antal minuter.
Min första tugga var alldeles, alldeles... Gudomlig. Det var så gott! Så gott att jag inte hörde när någon förskte tala med mig. Jag svalade maten och vred sakta huvudet mot personen, eller snarare personerna.

Men kolla! Jag höll vad jag lovade, faktiskt! Wow. 
Kommentera JÄTTEGÄRNA era åsikter om kapitlet, novellen, karraktärerna; ALLT!
Men jaa... Läste, faktiskt, inte igenom nu eftersom jag måste sova nu och bara... Hmm, ja.

Kramisar gullipånkar ;) ♥

På toppen av Frihetsgudinnans spira kändes det som om man ägde världen. Man var kapabel till allt, och lite till.
Det var där jag var just nu, på toppen av frihetsgudinnans spira, tillsammans med ungefär ett dussin andra personer.

Det var inte min första gång, men det var lika mäktigt varje gång.
Jag gick runt, tog lite bilder och njöt. Faktiskt så var det ett tag sen. Att jag njöt alltså.

Justins perspektiv

"så vad gör vi här?" Vi hade precis klivit av färjan som tagit oss till frihetsgudinnan.

"jag vill gå igenom lite saker med dig och tänkte att det skulle bli tråkigt och du skulle tappa koncentrationen om vi satt i ett rum. Dessutom kanske fler idéer kommer upp här" Svarade Scooter. Till svar skrattade jag lite innan jag nickade.

Hissen på väg upp var fullsmockad med folk, dock gick 'resan' så snabbt så det gick bra. Ja, jag hade ju klaustrofobi.
Men väl uppe vad det lite svårare. Hur som helst ställde vi oss aningen avskillt och jag drog ner den svarta kepan med tryck på så att de skymde ansiktet och drog på mig ett par solglasögon.

"okej, hur vill du göra nu? Du har ledigt idag men i morgon kör du igen på Guarden och sedan bär det av till Europa i två veckor. Vill du köra några extra shower för att sedan få en vecka mer ledigt, så det blir tre veckor istället?" Medans jag skådade över utsikten funderade jag på hur jag ville göra. Göra fler fans glada och dessutom få en vecka till ledigt innan jag ska in till studion igen? Absolut.
"det låter perfekt. Jag menar, jag gör fler fans glada OCH jag får en extra vecka ledig? Vem skulle tacka nej?" Log jag.
Scooter skratta gott åt mitt konstaterande samtidigt som jag vände mig om så jag stod med ryggen vänd mot det staketliknande skyddet från att falla ner.
Precis då fångade något min blick. Eller snarare någon.
- De flesta tjejer här uppe hade jeans och t-shirt eller linne, och killarna jeans och t-shirt, inklusive mig. Dock var mina jeans nerdragna en bit. Vadå? Det kallas swag. - Hur som helst var det en tjej med baggy jeans, randig tröja och röda hängslen. Hon hade också en blå snapback. Hennes mellanlånga hår sken som guld i solljuset. Även om jag inte såg hennes ansikte märkte jag genast att hon var vacker.
Hon hade inte lagt någon notis om mig, vilket jag ville. Jag ville se henne, och att hon skulle se mig. Det lät ju inte bara lite creepy. Men det var sant.
Alltså körde jag min vanliga metod; Stirra på henne tills hon märker mig.

"aye vad glor du på?" Frågade Scooter när han märkte min okoncentrerade situation.
Han följe min blick och såg sedan också på tjejen.
"åh henne. Hon ser väldigt bekant ut... Var det int-"
"Vadå? Har du träffat henne!? Varför har du inte sagt något? Vad heter hon? Hur gammal är hon? Jag fattar inte att du inte berät-" Lika kvickt som jag avbröt honom avbröt han mig.
"Om du hade låtit mig prata klart hade du kanske skippat alla frågor och fått reda på det ändå" Flinade han. Jag skrattade lite förläget och kliade mig bakom nacken innan jag kollade upp på honom med en ivrig blick.
" Ett, jag gick in i henne för någon dag sen när hon skejtade. Sedan träffade jag henne i affären när jag köpte kaffe, dock endast några sekunder då hon hade bråttom eller något. Två, jag trodde inte du var intresserad utav henne, plus jag känner henne inte och tyckte inte det var värt att prata om. Tre, ingen aning, samma på fyran." Han suckade ut på sista ordet eftersom det var långa och många meningar.
Jag nickade lite innan jag knuffade mig igenom människorna för att komma henne närmre.
Jag planerade inget utan bara för att få se henne.

Efter att ha stått och så diskret jag kunnat försökt se på henne hade jag fått fram lite fakta.
1. Hon var vacker.
2. Hon hade gröna ögon.
3. Hon använde inte smink.
4. Nämnde jag att hon var vacker?
5. Hon hade swag. Mer än mig, men det var inget jag skulle erkänna.
Vänta, gör jag en punktlista? Äsch, jag är tonåring. Jag är kille. Hon är tjej.

Jag velade lite fram och tillbaka i mina tankar om jag skulle gå fram och fråga om hennes namn. Jag beslöt mig för att lyssna på min magkänsla.

*

Jag stod och beundrade utsikten lite till innan jag skulle gå. Jag hade varit här några timmar nu och orkade inte längre. Det var trångt.
Precis när jag vände mig om gick jag in i någon. Typiskt mig säger jag bara.
"förlåt, gick det bra?" Undrade någon. Jag kollade upp och såg en kille i ungefär min ålder.
"ja" Fick jag fram. Jag log lite smått, en gest han genast besvarade.
"emh, vad heter du?" Undrade han.

Jag kunde skymta mörka ögon underglasögonen och brunt hår under kepsen. Jag såg efter ett tag att det var Justin. Ja, som i Bieber. Inte en chans att man kunde undgå att det var han efter alla gånger han varit med i tidningarna och löpsedlarna.

"Elemenope" Fick jag svagt fram. Jag frågade inte efter hans namn, kanske oartigt men inte nödvändigt. Jag kan det redan så varför fråga?
Jag såg hur hans läppar formade något som liknade 'Elemenope', mitt namn, innan han log. Inte ett litet leende. Ett stort.
Va?

Jamen ser man på! Ni fick ett kapitel idag! Ett extra långt också! Swag eller? Lol xD
Men vad tycker ni? Ni fick reda på hennes namn också. 
Men gällande kapitlet, bra eller dåligt? Bu eller bä?
Kommentera.

Kramisar ♥

Ungefär 24 timmar bakåt i tiden. Alltså igår från förra kapitlet. Det blev virrigt men jag hoppas ni förstår...

"Eftersom din nästa konsert är här kan du lika gärna komma hit direkt efter showen ikväll med flyg. Jag skulle vilja ha en ensam dag med dig och det hinner vi inte annars. Går det att ordna?" Frågade Scooter i luren. Jag hade kvällen innan haft en konsert i L.A och var nu i Atlanta, som låg mellan New York och Los Angeles för att redan näst-nästa kväll ha en konsert i New York innan jag skulle bege mig mot Europa.

"Jo, räkna inte med att jag kommer vara speciellt allert i morgon bara. Du vet mina sömnrutiner" Skrattade jag till svar.
Till svar hörde Scooter skrocka innan vi sa hejdå och stängde av samtalet. Eftersom konserten inte skulle äga rum förens om några timmar gick jag och lade mig, lite sömn skulle inte skada, då blir jag ju bara piggare under konserten.

*

På flyget hade det inte tagit lång tid alls innan jag somnade.
Konserten hade gått finnemang, publiken var som galen och jag vet inte hur många gånger jag tänkte att 'det här blir mitt sista extranummer'.

När jag öppnade ögonen igen befann jag mig bredvid Eiffeltornet i Paris. Vädret var regnigt och molnigt. Allt var grått, även människorna, de få som befann sig här, vill säga
När jag fokuserade blicken kunde jag urskilja en människoliknande filur på våningen högst upp i tornet klättrande upp på staketet som hindrade att man skulle ramla.
När jag förstod vad som skulle ske började jag flyga uppåt och snart var jag framme hos personen jag nu kunde se var en tjej.
"gör det inte" Hindrade jag henne, men hon bara skakade på huvudet och såg allmänt bestämd ut.
Hon hade svart hår och mörka kläder som påminde om punk stilen. Under håret kunde jag ana att det befann sig ett antal lager smink, speciellt runt ögonen.
Plötsligt förflyttades jag till någon kvav regnskog. Jag kunde skymta giftiga pilgrimsgrodor hoppa omkring och stora kobror krälandes längs träden och marken. Det skulle inte förvåna mig om det stod en 10 x förstorad tarantella bakom mig sugen på en liten munsbit som skulle vara jag. Nyfiken som jag är vände jag mig om.
Jag suckade lättat ut och började gå åt något håll. Jag hatade spindlar, stora som små, jag avskyr dem.
Jag hörde en hög smäll innan jag kände en smärta i benet jag aldrig känt förut. Jag kisade och såg en man med en pistol riktad mot mig.
"Du ska ha det jävligt klart för dig att du inte är värd något annat soppor. Du betyder inget för världen, ints ens för dina älskade 'Beliebers', om man nu kan kalla dem det. De älskar inte dig. De hatar dig, alla hatar dig" Gjorde han klart för mig innan ännu en smäll hördes och jag föll mot marken och andades inte längre.

Andfått vaknade jag ut min sömn och stirrade rakt fram innan jag kollade runt i flyget. Det var inget privatplan den här gången eftersom jag skulle komma så snabbt som möjligt och planet var just nu i Brazilien. Alltså satt jag i ekonomiklass. Inte mig emot. Jag mötte några få blickar, men ingen jag lade någon större uppmärksamhet på.

En snilleblixt for igenom mitt huvud och jag halade fram mobilen ur fickan och knackade på twitter appen. "Du betyder inget för världen, ints ens för dina älskade 'Beliebers', om man nu kan kalla dem det".
Jag skakade av mig de hemska tankarna och skrev

'I'm here. R u?'

Innan jag tryckte på skicka. Jag var tvungen att bli försäkrad om att det endast var en dröm. Inget mer.
Genast började en massa svar komma in om att 'Jadå, vi var här. Och skulle alltid vara'.
Jag suckade lättat ut och sjönk ner på sätet.

Så! Nu var det ett tag sen, men som sagt vill jag egentligen inte lägga ut innan designen är klar... 

Jaja! Detta var faktiskt mitt sista kapitel på lager. Jag har försökt ta mig tid att skriva kapitel 5, men det har inte lyckats... Men jag ska slå mig ner och skriva innan designen är klar. Det lovar jag.
Men vad tycker ni, vill ni få reda på hennes namn snart? När kommer dem att mötas?
Kramis ♥

Den stora mjuka sängen med den fluffiga kudden och täcket såg större ut när det bara var jag som fyllde ut den. Jag vet egentligen inte varför jag köpte sängen. För att påminnas ännu mer om att jag är ensam? Jag suckade innan jag kliade mig i ögonen och reste mig upp.
När jag passerade spegeln i hallen stannade jag upp för att granska mig själv.
Jag såg en tjej med pyamasbyxor och en t-shirt som det stod "Gangsta's paradise"på. Gansgsta's Paradise var accepterat som en av världens bästa hip hop låtar.
- Jag gick mycket på hip hop stilen, vilket man även kunde se på mina kläder.
Tjejen hade mellanlångt ljusbrunt/guldbrunt hår som låg en aning rufsigt nu efter en natt och stora klargröna ögon som stirrade tillbaka på henne. Jag provade på mig ett leende och såg genast hur tjejen log tillbaka ett gräsligt leende. Det var flera år sedan jag log senast.

Jag gick vidare till köket och öppnade kylskåpsdörren för att se om jag hade något.
Besviket gick jag till hallen och tog på mig skorna och hämtade plånboken och nycklarna och gick ut genom dörren.
Jag gick med snabba steg nedför de få trappstegen till lobbyn och gick genom lobbyn men många blickar på mig. Men brydde jag mig? Nej. Det var också något jag sällan gjorde. Bara när jag spelade mina spel och skejtade. Då brydde jag mig.

I affären var det inte mycket människor och man kom lätt fram genom de smala gångarna. När jag rundat hörnet där frukten höll hus fick jag syn på den där mannen igen. Han jag hade kört på igår. Eller om man vänder på synen; han som gick in i mig. Fort backade jag bakom hörnet och kände hur någon gick in i mig.
"förbannade snorunge..." Hörde jag farbrorn muttra innan han var på för långt avstånd för mig att höra hans låga mummlande. Jag skjöt det åt sidan och koncentrerade mig mer på mannen som stod vid kaffehyllan. Man måste gå förbi kaffehyllan för att komma till kylarna där yoghurten befann sig och dit jag ville.
Fan.

Försiktigt började jag smyga längs väggen så jag skulle komma bakom honom. När jag hade några steg kvar flyttade han sig bakåt så jag var tvungen att gå framför honom och han skulle se mig. I mitt huvud hade jag redan svort en ramsa av alla svordommar jag kan, och tro mig, det är många.
Jag suckade och insåg att det inte fanns mycket annat att göra om jag inte ville svälta... Observera överdrift.
Lugnt och sansat, hoppades jag, gick jag förbi honom och hoppades innerligt att han inte kände igen mig.
Jag umgicks inte direkt med andra människor och hoppades inte på det för framtiden heller.

"hey, var det inte dig jag gick in i igår? Och på tal om det, förlåt så mycket..." Jag blev chockad över att han pratat med mig. Helt ärligt hade jag inte pratat sen jag var 6. Eller, jag hade såklart varit tvungen till att mumla fram ett 'Ja', 'Nej', 'Tack' och så vidare för att ens kunna leva i samhället, men inga hela meningar.
Eftersom jag inte svarade misstänkte jag att jag verkade 'ohygglig mot mina medmänniskor', men vad hade jag sagt om min bryhetsförmåga?
Jag anade dessutom att han kände sig obekväm med mitt outtalade svar, därför gick jag bara därifrån för att göra det jag kom hit för.

*

För tillfället befann jag mig på en buss på väg mot Frihets Gudinnan.
Efter affärs-incidenten hade jag slängt i mig något ätbart, dragit på mig lite kläder och stuckit ut. På grund av mitt korta tålamod orkade jag inte bara sitta hemma och vänta på att något skulle hända.
Inte för att jag tänkte skaffa kompisar jag kunde hitta på något med. Nej, det fanns inte med på kartan. Så jag begav mig på något som mamma skulle kallat 'en utflykt'. Tanken av mamma fick mina ögon att tåras, men mina händer var snabbt uppe och tårkade bort dem innan de ens lämnat ögat.
Istället startade jag 'Happy Jump' på mobilen som jag började köra. Jag vet att det är en hoppande cupcake och att det verkligen inte var jag, min stil. Men jag är trots allt en tjej, även om jag sällan tror på det själv.

Bara för att jag är en så vänlig själ ^^
Nej men seriöst, jag bara... Vet inte... Ni fick ett kapitel, happy?
Kramisar ♥

Egentligen skulle jag behöva en hobby. Jag kan inte skatea hela tiden. Inte heller spela på mina spel hela tiden. Ja, du hörde rätt. Eller läste. Jag spelar ofta spel. Datorspel, TVspel. Allt. Där av min bleka hy.

Ska jag börja jobba kanske? Nej, då träffar man bara en massa männsikor.
Börja på någon sport då? Fast jag behöver inte direkt någon bättre kondition. Jag tränar ju. Jag skatear 24/7 och springer varje morgon. Men för skojs skull?
Mitt i mitt tänkande kände jag hur jag åkte in i något. Eller någon. Jag ramlade av skateboarden och landade på rumpan. Jag hörde hur skateboarden rullade fram några ytterligare meter eftersom jag hade haft en så hög fart när jag åkte och tänkte.
Jag kollade upp för att se vad som orsakat händelsen och fick syn på en man.
Han hade mörkbruna ögon, likt sitt hår och den lilla mängden skägg.
Jag öppnade munnen några gånger men fick inte fram något. När jag harklat mig några gånger och orsakat en riktigt pinsam tystnad pep jag fram ett tyst "förlåt..." innan jag skyndade fram till brädan för att åka vidare.
Jag kollade bakåt och såg hur mannen stod kvar och kollade efter mig med häpen min.

*

Jag hällde upp flingor i en skål och hällde sedan upp mjölk i samma skål innan jag satte mig i soffan. Jag räckte mig efter kontrollen och startade TVn. Inget vettigt på TV, som vanligt. Så jag stängde av och satt kvar i soffan och åt av mina flingor. Jag åt i princip alltid flingor eller macka som mat. Ibland kunde det hända att jag stekte pannkakor också, men inte ofta.
Ganska patetiskt liv, egentligen.

Samtidigt på andra sidan kontinenten

"aye, killar! Vad gör ni?" Utbrast en skrattande Kenny när han kommit in genom dörren i bussen. Jag låg just nu och brottades med Ryan och Chaz om kontrollen till TVn. Egentligen utan anledning eftersom vi ville se samma program.

Det slutade med att Kenny landade på marken av att Chaz råkat fälla honom. Så Kenny hoppade in i... bollen av människor och måttade in slag på killarna. Dock var han på min sida, for once in life, och slog därför inte mig. Dock slog han inte hårt, bara för att markera att han är en beast. Vilket han egentligen inte är, men jag sa inget för att undvika mig en smocka. Dock skulle han nog inte få slå mig av både mamma, Scooter och mina beliebers.
På tal som Scooter så var han just nu i N.Y för att göra något jag inte riktigt hade koll på.
Vadå? Jag är en tonåring, vad förväntar ni er egentligen? Dessutom såg mobilen mer lockande ut än mötet jag suttit på just då.
Jag drogs tillbaka till verkligheten när jag hörde Ryan ropa på mig. Han hade tydligen vunnit 'kampen' medans jag varit borta i mina tankar.
Jag skakade på huvudet och reste mig från golvet och slängde mig i soffan rätt på alla. Alla innebar endast Kenny, Chaz och Ryan, men det var i princip alla som var på denna buss. Plus mamma och Allison, men de var väl i arenan och höll koll på allt så inget blev fel inför ikväll eftersom jag hade konsert. Vi alla i crewet var måna om att göra varenda belieber som kommer till någon utav konserterna får uppleva sitt livs bästa dag. En ren fakta alla håller sig till. Dock betyder inte det att allt måste gå helt enligt schemat. Det är roligt när det är spntant och inte framkrystat endast för att få det perfekt.

"hallå? Vad tänker du på? Aye, Bieber!" Viftade någon med en hand framför mitt ansikte med några centimeters avstånd.
"yo, vad vänder?" Frågade jag med ett äkta leende på läpparna, inte för att mina andra leenden varit fakeade, utan för att jag var uppriktigt glad över att ha dem här.

Jag kunde verkligen, verkligen inte hålla inne ännu ett kapitel... Jag känner mig så elak då... Hehe ;)
Men vad tycker ni? Vad tycker ni om den aningen mystiska tjejen? Om novellen, so far?
Ja, jag har ett namn till henne, och hon har en anledning till att vara som hon är, men jag vill att det ska vara hemligt ett tag till. Inte för länge dock.
Och ni såg vems perspektiv det var på slutet va?
Kramisar ♥