storiesboutjusten.blogg.se

Elemenope som hade varit så nervös när vi spelat in låten hade sedan gått lös efter att hon hade spelat in sin vers och dansat och haft med inlevelse. Det var roligt att bara se på henne. Men vad kan jag säga? Hon är en väldigt intressant person som man inte kan annat än att älska eller åtminsone tycka om.

Hon, liksom alla andra, hade gått in flera gånger och gjort om något, lagt till några ljud som skulle vara med som bakrund eller fylla ut som man egentligen inte tänkte på men som skulle finnas där ändå för att sätta dit pricken över I:et. När jag, Ash eller Chris var inne såg jag på henne och hur hon dansade en riktig fånig dans. Men hon rörde sig smidigt och skickilgt ändå, trost att rörelserna i sig var fåniga. Det hade fått mig att fundera, och det är vad jag gjorde just nu när vi satt inne i bussen.

 

Vad kunde hon egentligen? För så som hon dansade, hon måste ha dansat i någon typ av dansskola innan. Och vad mer? Hon kan säkert göra allt möjligt. Det fick mig att tänka på hur lite vi egentligen vet om varandra. Jag vet kortfattat om hennes historia om att hennes föräldrar lämnade henne och att hon som fyraåring fått klara sig alldeles själv.

 

Jag vaknade till liv av att Actin Up spelades på hög volym. Vi hade faktiskt blivit klara på bara en dag, så vi hade fått en skiva med låten på som hon nu måste ha stoppat i datorn för att spela upp.

När det kom till hennes rapp började hon automatiskt rappa med men stoppades av Alfredo som slängde en hand för munnen på henne.

"SSCH! JAG  VILL JU HÖRA!" Väste han och lutade sig närmare datorn. Hon skratta åt honom och satte sig ner bredvid mig istället.

Nu hördes istället min rapp, occh även där började hon rappa med.
"VAD SA JAG ALLDELES NYSS L, KÄFTEN!" Men det var inte vad hon koncentrerade sig på, utan hon hoppade till och hennes pupilrar blev större, som när man får en ide.

"Vänta nu! Är du 19!?" Utbrast hon. Du ser, vi vet egentligen inte så mycket om varandra. Visste hon inte det? Är inte det ganska självklart att veta om sin pojk-eller flickvän? Fasst vid vidare eftertanke vet jag inte hennes ålder heller. Det här är sjukt, hur gammal är min flickvän?

"Ja... Vänta hur gammal är du!?" Frågade jag förvånat.

"Jaha" Hon avbröt sig själv och kliade sig i nacken "Jag är 18." Fortsatte hon sedan. Det här var... Pinsamt?

"Vi kanske borde sätta oss och bara prata, lära känna varandra? För så som vi gjorde när vi blev ihop gick det ganska snabbt..." Föreslog jag. Hon såg in i mina ögon ett tag, funderade, övervägde, och nickade sedan.

Jag tog tag i hennes hand och drog in henne i sovrummet.

 

"Ska jag följa med till Europa förresten?" Frågade hon så fort vi kommit in till rummet. Jag hade tagit för givet att hon skule följa med, men det kanske hon inte vill nu då...?

"Det var tänkt så, om du fortfarande vill...?" Sade jag förvirrat.

"Jo, jag vill. Jag tänkte vara ifall jag inte fick..." Mumlade hon ed blicken i golvet.

 

*

 

"Vänta, så du gick in i glasdörren, men fortsatte ändå!?" Klämde hon fram mellan skrattsalvorna när jagberättade om när jag gick in i glasdörren och glömde bort allt som hette vatten som jag hade letat efter innan och gick ut på scenen för att uppträda Boyfriend. Men jag hade inte kommit till den 'bästa' delen än.

"Ja!" Jag bröt mig själv när jag började skratta okontrollerat. Jag tg mig samman och fortsatte sedan "Och sedan när jag uppträdde kunde jag känna hur min ögonbryn började svälla upp. När jag sedan gick av scenen svimmade jag i trappan." Jag skratta till av minnet. Jag är så klumpig!

L slutade skratta och flämtade sedan till. Vi hade säkert pratar i några timmar och jag hade fått reda på att hennes favorit färg är blå, hon har gått på både gymnastik, dans, karate och judo, hon funderar på en tatuering och hennes favoritfilm är 'Step Up.' Hon visste inte riktigt vad hennes favoritmat är då hon endast ätit typ fil, flingor och mjölk, pannkakor, mackor och enda gången hon ätit ute var jag när jag träffade henne på Subway. Det är rätt sorgligt, jag menar hon har levt i 18, snart nitton då hon fyller sent på året, och missat allt det en tonåring är menad att göra. Dock kan hon lika gärna göradet nu, men ändå.

När vi pratat hittills kändes det som om vi tar oss frammåt i förhållandet. Det kommer kännas mer naturligt efter det här. Jag känner på mig det. Vi kommer våga mer, men det kommer kännas helt okej ändå. Jag bara vet det.

 

 

Bara ett mellan kapitel, men vad tycks?
Tror inte det är så långt kvar på novellen nu.. Det finns liksom inget mer att skriva om.

 

KOMMENTERA!

 

Puss och kram <3