storiesboutjusten.blogg.se

Justins perspektiv

"Justin, hörde du inte vad han sa? Det är inte bara vi i bussen." Viskade hon, förmodligen för att bara jag skulle höra. Men det är inte direkt som om vi hånglar, så vad menade Fredo med det? Att vi pratade med bebisröster? Aw c'mon! Det är inget i jämförelse. Jag skulle prata med Fredo sedan, men för nu får jag agera normalt.
"Var är mamma?" Frågade jag de andra som satt vid matbordet i bussen, ungefär en halvmeter ifrån soffan där jag och Elemenope satt. Jag vände ner huvudet för att se på Elemenope, men fann bara en kudde. När gick hon? Och hur gjorde hon utan att jag hade märkt det?
Jag ursäktade mig och gick till mitt, eller vårat rum nu antar jag eftersom Elemenope sover hos mig, rum där hon borde vara då bussen rörde på sig än så hon kunde inte gå ut ch hon var varken i vardagsrummet eller köket. Jag tryckte på knappen som öppnade 'dörren' och gick in. Det första jag såg var vackra Elemenope som låg utslagen på sängen, s jag rörde mig mot sängen. Men hon verkade helt inne i sina egna tankar då hon inte kollade upp eller reagerade när jag gick med så klumpiga steg som möjligt, med flit då såklart.
"Hey vad händer?" Frågade jag samtidigt som jag lade mig ner i sängen bredvid henne.
Hon såg upp i taket ett tag, sedan vände hon huvudet så hon kollade rakt på mig. Jag såg in i hennes smaragdgröna ögon. Det såg ut som om de döljde en hel värld av heligheter och mysterier, de där lysande ögonen. De var som om de var lysande. De lös. Så gjorde mitt hjärta, de lös av kärlek för henne. Yepp, jag är en sådan genialisk poet jag vet.

"Jag vet inte." Svarade hon tillslut med en suck.
"Vad är det exakt du inte vet?" Jag förflyttade mig till en bekvämare ställning då jag just nu dödade mina armar och klämde min mage. Fråga inte hur.
"Det är just det. Jag vet inte. Jag vet ingenting. Som hur man ska reagera, som exempel som vad som hände där ute. Och allt jag vill ha är hjälp, lite vägledning. Jag vet att jag överreagerar, förlåt Justin, men jag vet ju inte." Hon rullade en fjärdedels varv så att hon låg på sidan och hade mig som view.
Var det så hon kände? För mig som utomstående, från hennes hjärna då, verkade det helt som om hon hade koll på allt även om hon har bott i en grotta, som liknelse. Jag antar att hon har sett varenda film och läst varenda bok som någons gjorts vilket måste ha gett henne lite allmänbildning i det sociala livet. Fast det förstås, de 'lär' inte direkt ut hur man ska bete sig i alla olika sorters situationer. Speciellt inte när jag råkar vara världsstjärna och åker runt med alla möjliga, för henne, främmande människor. Såklart hon är förvirrad, och kanske till och med rädd?

"Jag är ledsen." Svarade jag ärligt på hennes långa uttalande.

"Det är lugnt, men kan du snälla hjälpa mig?" När hon såg på mig sådär var det omöjligt att säga nej. Inte för att jag hade tänkt det, men nu gick det verkligen inte. Spelar ingen roll vem man är, vem som helst skulle göra som hon ber om.
"Jag fixar det baby." Jag hasade mig närmare och kramade om henne. Jag kände hur hon hävde sig uppåt och bara några sekunder senare kände jag hennes mjuka läppar på min kind. När hon sedan drog sig tillbaka var min kind varm, som ett bränmärke från hennes läppar. Och det går inte för sig, det måste vara på mina läppar.
"Nehej du, försök inte." Stoppade jag henne från att gå ur omfamningen med ett flin och närmade mig hennes ansikte.
"Kinden gills inte." Påpekade jag. Hon log.

SER MAN PÅ, ETT KAPITEL. WOW. EN APPLÅD ELLER VAD SÄGER NI?

Nej men jag är snäll, för jag fick inte tillräckligt med kommentarer på förra och ni får ett ändå, jag är ju jultomten han själv. Fast några kilo lättare och mindre hårväxt in ma face. Eller? Lol juust kidding,

Dock vill jag verkligen ha det nämnda talet kommentarer på detta kapitel eftersom jag vill veta vad alla tycker, jag menar jag tror på demokrati mycket mer än monarki, okej?!

Så snälla söta rara, 8 kommentarer? 

Puss och kram ♥