storiesboutjusten.blogg.se

"Så det här är ditt place alltså?" Frågade, eller snarare konstaterade Justin när han gått runt i lägenheten och synat varenda liten vrå. Fråga min inte varför jag tillät honom, han gjorde det ändå så jag hade inte riktigt något att säga till om. "Coolt!" Fortsatte han.

Jag hade märkt att enda sedan han fått syn på Xboxet kliade det i hans fingrar och att han verkligen ville fråga något. Förmodligen något i stil med om vi kunde köra. Därför var jag bara tvungen att fråga
"vill du köra eller?" Jag nickade mot spelkonsollen för att demonstrera vad jag menade.
Gensast nickade han ivrigt, man kunde jämföra honom med ett liten pojke som fick den coola leksaksbilen han ville ha på sin födelsedag eller liknande. Det var verkligen otroligt hur glad han blev.

*

"Jag erkänner, du var jävligt grym på det där." Sa Justin och svalde sista biten av pizzaslicen när jag vunnit två av tre matcher mot honom. Först ville han inte erkänna att jag är bäst, men efter lite övertalning *host* pizza *host* gick han med på att ge lite beröm. Jag själv satt och flinade stort åt hur han verklingen inte ville säga det.
"Okej, ska vi köra tio frågor?" Jag tänkte efter lite, varför inte? Jag kanske håller på att få en vän här? Nej vänta, det är inte positivt, varför tror du att det är positivt? Det är inte bra!
Åh, så du vill leva ett ensamt liv hela livet? Sure, men don't blame it on me. Äh för tusan, finns det något att förlora?
"Sure, du börjar"
"Hmm... Okej... Bor du här med något syskon eller föräldrar?" Ouch, den sved. Tack så mycker Justin. Men han kunde ju inte veta...
Jag kollade ner på golvet och tänkte efter på vad jag skulle svara. Inte för mycker information nu L!
"Jag bor här själv"
Han hade nog märkt att jga blivit lite nedstämd av frågan och kollade därför oroligt på mig. Oroligt? Varför oroligt? "Hmm... Gillar du... Giraffer?" Fortsatte jag sedan. Han började skratta högt men nickade under skrattsalvorna.
"Med tanke på din reaktion på förra frågan, skulle du vilja prata om det?"
"Jag... eh, visst. Emh, okej. En dag när jag var cirka fyra år åkte mina föräldrar till jobbet men aldrig tillbaka. Jag minns inte mycket från den dagen eftersom jag inte förstod så mycket, men de kom i all fall aldrig tillbaka. Den dagen började jag ta hand om mig själv, några år senare hittade jag en lapp där de stod anledningen och att dem var ledsna. Det är i princip allt jag vet, sen har jag såklart förstått mer och mer med åren" mumlade jag fram medans jag torkade bort tårarna. Jag minns dem så väl samtidigt som dem är som främlingar för mig. Jag känner dem inte. Då jag kände dem var i ett annat liv.
Varje gång jag tänker på dem börjar jag gråta, vi hade alltid så kul när vi åkte till parken och pappa jagade mig och vi köpte glass. Och sen bara försvinner de.

"Så du menar att du har tagit hand om dig själv sedan du var fyra? Det är ju... Det är... Förlåt, men hur tänkte dina föräldrar där?"
"Vet inte..." Svarade jag samtidigt som jag ryckte på axlarna och fångade ett mycket stort intresse för tavlan hängandes snett bakom Justin. Den betydde väldigt mycket för mig eftersom min mamma hade målat den en gång när jag stått bakom och tittat på. Jag minns det tydligt, även de ord hon sa till mig:

"I livet ska man inte ta allt för givet. Men man ska heller inte låta sig stoppas om man har en dröm. Om man vill nå till toppen måste man kämpa får det, och det representerar den här tavlan."

Justin vände sig om när han märkte att jag inte lyssnade på vad han nu pratade om för att se vad som istället distraherat mig.
"Vem är det som har målat den?"
"Mamma" Jag vände huvudet sakta åt hans håll och flinade lite. "Det där var ännu en fråga, min tur!" Fortsatte jag.

Jag fick en jättesöt kommentar här om dagen som verklingen inspirerade mig. Så vad tycker ni? Bra? Dåligt?
KOMMENTERA SNÄLLA! 

Igen; grattis Justin på din födelsedag! Jag älskar dig hur mycket som helst! PUSS!

Och puss och kram på er läsare så ses vi snart!
OBS! 2-3 kommentarer för nästa!