storiesboutjusten.blogg.se

Solen sken med sitt starka ljus rakt på mitt ansikte vilket fick mig att vakna. Sömndrucken som jag var gäspade jag stort och kliade mig i ögonen. När jag kollade mig omkring låg jag i soffan jag satt i igår med Justin.
Jag försökte resa på mig, men något stoppade mig. Därför sträckte jag på halsen och lutade mig över benen så jag kunde se vad som gömde sig under filten vid mina ben.
Det första jag såg var det bruna rufsiga håret. Det andra var att det satt fast på ett huvud. En människa? Men Justin gick ju igår? Jag kommer ihåg det tydligt hur jag iklädd en rosa tutu-kjol och gul magtröja sa hejdå till honom med en kyss på kinden och en klapp på huvudet. Vänta, redan vid den rosa kjolen avslöjade det att det bara var en dröm. My bad.

Jag drog bort resten av filten som dolde honom för mig, som även mina ben varit under. Vad gjorde han där under? Well, även om man inte kan tro det så är han ändå en tonåring.
Hur som helst kan vi inte ligga här hela dagen, så jagbörjade peta på hans huvud.
"GÅ! Jag kommer!" Röt han och bytte ställning i soffan så han ramlade ner på golvet. Då, ja då blev det fart på honom. Han började grymta och sprattla runt medans han höll handen mot höften. Jag själv skrattade bara åt honom.
Men när han började stöna och säga 'aj' gick jag fram till honom och satte mig ner på huk.
"Är du okej Justin?"
"Mhm, ja. Har bara lite ont i höften, men annars mår jag bra." Svarade han och försökte långsamt resa sig upp. "Kan du bara hjälpa mig upp?" Fortsatte han.
Snabbt nickade jag och tog armen bakom ryggen på honom och lät honom lägga hans arm runt min nacke innan jag drog oss upp.
Jag vet, jag är biff. Inget att skryta om.

*

"Vad hände egentligen igår efter ett vi pratat? Vi somnade va?" Undrade Justin när vi satt oss ner i köket och jag letade efter någon lämplig frukost. Allt jag hade var ett snart tomt yoghurt paket och några äpplen. Det här duger inte, spciellt när världens kändaste tonåring sitter i ens kök. Eftersom jag bryr mig så mycket om det. Notera ironi.
"Antagligen. Men hur sover du?" Jag vände mig om så jag tittade på honom där han satt vid matbordet.
"Vad menar du?" Han höjde hans ena ögonbryn i förvirring.
"I morse hade jag en filt över mina ben och du låg under filten...?" Genast såg jag hur hans ögon vidgades och hans kinder genast blev rödare. Han kollade ner och började pilla på slutet av t-shirten han bar.
"Emh alltså... Jag måste ha lagt mig så medans jag sov för jag skulle aldrig... Jag menar jag skulle inte..."
"Jag fattar. Ska du med till affären eller stanna här?"
"Ser jag ut som en fegis eller? Jag ska med!" Skojade han. Jag himlade med ögonen åt honom eftersom jag inte vågade svara på frågan. Mest för hans del, för om han hoppar på mig så är det han som blir skadad. Just saying.

Jag började gå mot hallen med Justin hack i häl för att dra på mig mina skor. Först var jag tvungen att välja vilka jag skulle ta bara. Inte för utseende utan för bekvämlighetens skull. Missförstå mig inte, alla är hur sköna som helst men några av dem är alldeles för jobbiga att knäppa upp och knyta och allt för att bara gå några meter.
"Vad gör d- oj. Hmm... Ta dem blåa bara så kan vi gå" De blåa var faktiskt ett smart val, de var lätta att dra på. Till svar log jag lite och trädde de snabbt över fötterna.

"Vad ska vi köpa?" Undrade Justin som smått gått och haltat under färden till affären. Men han knep igen, förmodligen för att han inte ville erkänna det för varken mig eller sig själv att han har ont. Varför?
"Frukost. Gå bara och ta för dig av ditt vanliga frukostsortiment" Kommenterade jag åt honom och viftade med armarna.
Sen när pratar jag så mycket? Det är så konstigt alltihop. Jag menar, jag stöter på Justin Bieber på Frihets Gudinnan och vips, några veckor senare hänger vi i min lägenhet som om vi känt varndra i evigheter. Det är det jag gillar med honom dock. Jag gör mig inte till och han tar mig som jag är. Utan konstigheter.

Mitt i mina spekulationer med mig själv kände jag hur min kropp gick in i något, eller någon. Typiskt mig.
När jag kollar upp är den han. Han! Killen, eller snarare mannen som jag körde in i med skateboarden och träffade vid kaffet för några veckor sedan. När han tydligen märker att det är jag vidgas hans pupilrar av chock. Snabbt ropar jag på Justin för att jag 1. ville veta var han var och 2. den här mannen skrämmer mig en aning om jag ska vara ärlig.

"Aye jag tog lite saker som skulle passa, tror jag..." Hörde jag Justin säga bakom högen av mat han höll i sin famn. När han stack fram huvudet såg han vagnen jag tagit och lade i allt där i.
När han sen kollade upp kollade han först på mig som fortfarande hade uppspärrade ögon och öppen mun innan han kollade sig runt och fastnade med blicken på mannen.
"Justin! Åh tack herregud jag trodde du var borta! Du skulle kommit hem i går ju?" Scooter sprang fram till Justin och kramade om honom. Var den här Scooter snubben hans pappa eller...?

Kapitlet kom inte ut igår som jag hade velat, som ni ser, så därför blev det lite längre. Eller jag tror det i alla fall...

JAJA. vad tycker ni? Börjar det urarta sig lite nu och har möjligheten att faktiskt bli bra? Eller?
KOMMENTERA NU GULLUNGAR! 1-2 FÖR NÄSTA!

Puss och kram ♥

P.s om jag någon gång i framtiden skulle ha en frågestund skulle nu ställa frågor till den då?