storiesboutjusten.blogg.se

"Aye vad sa du, sa du?" Röt Justin i paparazzifotografens ansikte.
När paparazzin inte svarade antog jag att han gav i från sig någon skrämd grimach eller liknande eftersom Justin släppte det.

"Hallå Justin?"
"Gå tillbaka till Amerika din idiot!"
"Aye, douchebag! Hey jag pratar med dig!"

Justin vände sig om igen och hytte med nävarna mot dem med sammanbitna käkar och nävar som hade börjat vitna.

"Hey, what the fuck did you say? What the fuck did you fucking say?" Skrek han och tänkte hoppa på dem igen, men den är Scooter var fort framme och höll tillbaka honom.
"Jag ska slå fucking skiten ur dig!" Fortsatte han.
Han var verkligen inte glad nu.

Scooter bar honom en bit bort från mobben av paparazzis och vinkade till sig mig.
Jag reagerade och bekräftade att jag fått informationen med en nick och joggade fram till dem.
"Snäll få honom att lugna sig, jag kan inte..." Han kollade hopplöst på mig när han sagt orden till mig. Men om inte han kan vem kan då? Jag har känt honom i fyra veckor varav tre av dem var han "spårlöst" borta och innan det har vi endast träffat på varandra. Men vem vet? Destiny you know. Fast nej. Jag ställde mig framför Justin och tog tag i hans överarmar och tvingade honom att kolla in i mina ögon med tummen och pekfingret eftersom jag släppt ena handen.

Hans ögon var kolsvarta. Och så menar jag kolsvarta.
"Justin, Justin. Lugna ner dig. You know better than acting in anger" Var orden jag försökte lugna honom med. Jag vet intenting om sådant som att lugna någon, har liksom aldrig behövts, men ändå på något sätt lyckades det fungera. Justin fick tillbaka sin vanliga ögonfärg, han slappnade av och han hade blicken fäst vid mina ögon. Hans blick borrade in sig i min och vi stod så ett tag. Bara kollade in i varandras ögon. De var vackra, hans ögon, måste jag erkänna med den gyllenbruna färgen och grön/gula kanterna som smälte ihop med varandra i mitten. Det var magiskt nästan, som om det flöt omkring ett eget liv där inne.

Ett plötsligt harklande fick mig att återgå till verkligheten och jag släppte Justins armar, för nu när han var lugn som en teddybjörn skulle han knappast skada någon. Eller? Nej, han är inte riktigt den typen tror jag.
Jag kollade först åt höger och sedan vänster där min blick stannade på Scooter som tittade menande på oss, eller mer mig. Det var tydligen han som hade harklat sig. Genast gav jag honom en ursäktande blick och bakade någon meter så det såg mer normalt ut.

"Okej, nu går vi, jalla jalla på er!" Skyndade Scooter oss i ett roligt tonläge som fick mig att fundera på att han var oseriöst fast seriös i det han sa. Hur som helst följde vi efter honom tills vi kom över vägen.
"Vi kan inte gå hem till dig, då kommer du ha en massa paparazzis efter dig de kommande veckorna. Så vi kan gå till mitt hotell så kan jag hämta mina saker?" Jag rynkade på näsan till Justins fråga slash påstående. Vaddå hämta sina saker?
"Varför ska du hämta dina saker för?" Frågade jag då.
"Eftersom vi inte heller kan gå till mitt hotell utan att det blir kaos tänkte jag att vi kanske kunde gå till hotellet och stanna där tills i natt då vi går till din lägenhet som jag stannar i resten av min närvarande tid här i New York, om det är okej?" Hmm, ville jag ha en kille rännande i min lägenhet 24/7? Det finns inte ens något att spekulera, jag måste ju jälpa lillgrabben!
"Okej, sure. Let's-a go!" Härmade jag super Mario och tog ett långt steg på ett corny sätt.

Jag är så ledsen att det tog så lång tid! Men hela veckan har varit fullt upp och igår kom jag hem ca 23:00...
Hur som helst, nu fick ni det! Men nu måste jag plugga franska så vi hörs! Det kommer ett kapitel ganska snart om man jämför med hur lång tid det tog mellan kapitel 17 och 18.

2-3 kommentarer för nästa! 

Puss och kram ♥