Matsalen kryllade utav elever och situationen jag befann mig i nu var faktiskt något jag tyckte mindre om när det gällde att börja om i en ny skola. Vart man skulle sitta på lunchrasten. Jag fångade killen jag stött på imorse, Chaz, blick som satt i andra sidan lokalen. Han satt tillsammans med killarna som ropat på honom i korridoren, han log snett och vinkade sedan att det var okej för mig att sätta mig vid hans bord. Jag log tacksamt och började kryssa mellan borden och bort mot deras. Jag satte ner brickan bredvid honom och tog plats på bänken.

”så hur har lektionerna varit?” frågade han vänligt och blev sittande med gaffeln i luften, killarna hade nu tystnat runt bordet och vände uppmärksamheten mot oss. Jag skrattade.

”stora ögon, låga mummel, tråkiga lärare” svarade jag och nu var det Chaz tur att skratta.

”det här är Ryan, Nolan och Mitch” presenterade han sedan killarna. ”det här är Penelope... Oj, nej! Penny menar jag” jag såg tacksamt på honom innan jag vände blicken mot killarna.

Jag log mot alla i tur och ordning och de log glatt tillbaka. 

”ditt efternamn är möjligtvis inte Minaj?” frågade killen vid namn Nolan.

”nej, Hawkin. Varför?” frågade jag vänligt, han skakade genast på huvudet och de andra två flinade roat. Jag såg ner på min bricka och kände hur det kurrade i magen vid synen av maten, jag grep tag i gaffeln och började äta av maten. Jag kände Ryan, Nolan och Mitch skeptiska blickar. 

”vad?” frågade jag oskyldigt.

”hur kan du äta det där?” frågade Ryan äcklat.

Jag såg frågande och en aning förvirrat på honom. ”vad menar du? Det är ju mat” svarade jag.

”se, det är vad jag säger också!” utbrast Chaz bredvid mig, jag log roat mot honom och fortsatte äta av maten. Jag kastade en blick mot killarna igen som nu satt med stora, oförstående ögon, de pendlade mellan mig och Chaz.

”men gud vad ni stirrar! Har jag något i ansiktet eller?” utbrast Chaz tillslut, jag såg på honom och sökte i hans ansikte för något som inte skulle vara där men skakade på huvudet. 

”läskigt” mumlade Nolan fram, Ryan och Mitch nickade instämmande. Jag såg frågande på dem men valde sedan att ignorera det, jag var för hungrig för att bry mig.

Okej, det var lite ur första kapitlet på Linns pågående novell 'I Will Catch You If You Fall, Trust Me'. Jag tycker ni ska kika in, om ni inte redan har och är en av hennes läsare =).

Jag nördar hennes novellblogg och danar regndans (skämt åsido) när ett nytt kapitel kommit upp på hennes blogg för hon är så fantastisk. Absolut en inspiration gällande skrivandet. 

Så gå in på hennes blogg Nu! Nu!

Länk precis nedanför den här meningen!

http://juustanordinarygiirl.blogg.se/ 

Puss och kram ♥

"Hit me with your sweet love, steal me with a kiss, I'm miss sugar pink, liquor liquor lips, I'm gonna be your bubblegum bitch" Nynnande jag medans jag plockade fram frukost på bordet. Den låten var en utav de få låtar jag lyssnar på som inte är rapp. Jag ställde mig på tå för att nå glasen, men jag kunde ändå inte nå dem. Konstigt, jag når dem alltid? Även fast det var precis så kunde jag ändå nå dem.
Jag ställde mig ännu en gång och försöte mig på att hoppa, mitt uppe i hoppet stannades jag och flög även en aning högre. Kan jag flyga nu också? Coolt. 
Men när jag kände händerna på mina höfter 'förstod' - jag hade förstått innan, men man blir chockad, tro mig - jag att Justin höll i mig. Jag log ett glatt leende, tog tag i glasen och skuttade med hjälp av Justin ner på golvet igen.
När jag vände mig om igen stog han närmare än jag trodde, så jag kind of gick in i honom. När ska jag lära mig att inte gå in i människor hela tiden? Fast i och för sig, det har slutat rätt bra...
Jag backade ett halft steg och kollade upp på honom. Han kollade ner på mig och äntligen vågade jag möta hans blick, innan hade jag kollat på hans näsrygg mellan ögonen, alltså såg det ut som, för honom, att jag skelade.
Jag fastnade i hans genomborrande blick. Jag kände mig blottad. Naken. Som om han såg igenom min själ och alla mina hemligheter, frågor och misstag. Allt jag åstakommit i mitt som tidigare var tragiska liv. Men han hade lyft mig, han är min bästa och enda vän även om vi inte känt varandra speciellt länge. Jag litade på honom. Och jag hoppades att han litade på mig också.
Mitt i mitt grubblande noterade jag i bakhuvudet att Justins ögon på ett ögonblick, bokstavligen, glödde. De lös. Jag blinkade och kollade noga in i hans ögon. Det bruna såg ut att flyta omkring. De utrålade bestämdhet, längtan, kärlek och desperation.
Kort därefter kände jag hans läppar pressade mot mina. Tiden stod stilla. Jag hade flera gånger spelat upp det här scenariot i mitt huvud men trodde aldrig att det skulle vara så... Kraftfyllt och passionerat. Jag börjar låta mer och mer som en kärleksdeperat tonåring från en blödig kärleksfilm eller något.
Justin tryckte sig närmare och tog tag i mina höfter med sina stora händer. Jag som aldrig upplevt något liknande hade ingen aning om vad jag skulle göra med mina armar och händer så jag lät dem hänga löst vid sidorna. Justin log mot mina läppar och släppte taget om mina höfter och greppade tag i mina händer och förde dem över hans axlar och släppte dem sedan där. Han fäste sina händer i varandra över min svank. Det var mysigt. Jag pressade mig ännu närmare och började pilla i hans hår.

Jag behöver luft! Och det är nu! Men jag vågar inte släppa, tänk om allt bara blir pinsamt? Det kommer det bli i alla fall L, tänk lite... Men om det här aldrig händer igen då? Jag gillar det här. Speciellt med honom. Eller, jag har inte upplevt det med någon annan men är speciellt. En lycka jag aldrig känt. Min mage hade redan efter hans läppar snuddat vid mina pirrat och jag hörde fyrverkerier. Fjärilarna flög runt som galna. Jag vill ha mer men jag måste ha luft.
Jag backade så att våra läppar inte längre var ihoplänkade. Jag andades tungt efter alla känslor som kommit till ytan. Jag sneglade upp mot Justin och såg att han också andades häftigt. Men hans ögon slutade inte glöda för det. Faktum var att de nu dessutom lös hunger. Hunger efter mer? Jag hoppas det.
Det posetiva, fast det fanns mycket posetivt med det här, var att mina känslor inte längre bråkade med varandra om vad jag ville. Jag var inte längre förvirrad. Jag visste vad jag ville ha.

Justins perspektiv

Var det möjligt att tycka att Elemenope framstod ännu mer fantastisk nu efter kyssen? Jag hade ett långt tag nu tyckt att hon var en sådan tjej jag skulle kunna tillbringa hela mitt liv med, som flickvän eller vän spelade ingen roll, bara vi var tillsammans. De senaste dagarna har jag dock tyckt ännu mer om henne och velat spendera ännu mer tid nära henne, även fast vi faktiskt bor i samma lägenhet. Hennes lägenhet.
Efter kyssen, som vi var tvunga att avbryta på grund av andnöd, ville jag ha mer. Jag tror Elemenope verkade se det eftersom i hennes ögon svarade med samma känsla, eller känslor.
Jag länkade ännu en gång ihop våra läppar i en aning hetsigare kyss. Mina händer åkte längre och längre ner från hennes höfter, passerade hennes rumpa och stannade precis under på låren. Jag tog sats och satte upp henne på mina höfter. Vi gick ingenstans. inget fumlande till sovrummet jag har varit med om men mina tidigare flickvänner. Vi stod helt stilla och njöt av varandras läppar.
Äntligen. Äntligen är hon min. Min drömtjej är min, min och bara min.

Jag vet. Jag suger. Jag är sämst. Jag vet. Ni får bli arga. Jag tänker inte ens sätta gräns på kommentarer på det här kapitlet för jag vet att jag inte är värd det efter det här. Men kom ihåg att jag älskar er ♥

Puss och kram ♥

Justins perspektiv

Jag skrollade igenom mina mentions på twitterappen i min telefon. Jag skrattade smått åt några roliga och retweetade några av dem, jag svarade även på några få.
När jag hade vaknat var inte Elemenope i sovrummet där vi nu fört in en extrasäng - som för övrigt var otroligt skön - så i min jakt efter henne fann jag en lapp på köksbänken att hon var ute och sprang. Det skulle ta ett tag innan hon var hemma igen eftersom hon skrivit ner tiden när hon skrev lappen ner på pappret och sa att det skulle ta omkring två timmar så hon skulle ut och springa.
Min blick fastande på ett antal, väldigt många faktiskt, tweets som sade densamma. Skulle jag göra som de ville? Ja det är klart! Jag har tid nu och de skulle tycka det var kul så why not?

*

"Om du skulle vara ett djur för en dag vad skulle du vara då?" Läste jag upp från kommentarsfältet bredvid fältet där man kunde se mig. Jag funderade ett tag, jag måste välja klokt. Annars kommer mina beliebers hacka på mig för det under en lång tid. Om inte en lång tid räcker så kanske en livstid. Who knows?
"Jag skulle vilja vara eeeen... Valross! De är coola och ligger bara och latar sig halva dagen för att sedan fånga mat. Sen sover de igen. Tror jag..."
Jag kollade återigen igenom frågorna på vilken jag kunde se hela frågan innan det ploppade in nya. Ännu en gång var jag tvungen att läsa upp frågan så de skulle förstå jag jag dillade om.
"Är du verkligen på hotellet nu? Ser inte ut som ett hotell bakom dig..." Jag kollade bakom mig där det stod en stor bokhylla fyld med massvis med böcker. Jag satt i vardagsrummet i soffan så hyllan stod några meter bakom. Jag kanske skulle valt att vara i köket eller sovrummet egentligen... Smart där Justin, verkligen.
Fasst hur visste de att jag var på hotell? De skulle ju tro att jag var hemma i L.A för tillfället... Men rykten sprids antagligen snabbare än jag trodde.
"Hotell? Nej jag är hemma och gosar med alla mina gosedjur." Svarade jag med ett flin.
Efter mitt uttalande fick jag många kommentarer som skrev 'HAHAHA GOOD THERE JUJU' och liknande. Jag skrattade smått åt mina roliga Beliebers. Mina alldeles egna Beliebers. Åh vad jag älskar dem, speciellt i sådana tillfällen där vi har roligt tillsa-
Nycklar som sattes i dörrlåset fick mina tankar att bli som bortblåsta. Kommer en inbrottstjuv nu och kidnappar mig? Är det Scooter som inte blev nöjd med att jag bodde här och ska boka ett nytt hotellrum till mig?
Det visade sig att det var inget vardera, för i valvkarmen såg jag Elemenope gående och fixade med sin tofs på väg till vad jag antog var badrumet eftersom hon sprungit väldigt länge. Dock tror jag inte hon såg mig när jag försökte mig på ett leende till henne.
Jag kollade ner på skärmen igen och märkte att man kunde se att jag kollat upp och man hördt dörren öppnas... Oj då...
"Vem var det som kom in?"
"Var det någon som kom in? VEM!?"
"Vad hände Justin? Tell us!"
Massvis med frågor strömmade in och frågade vem som kom in och om någon ens kom in och så vidare.
"Okej, guys jag ser att många frågar vem som kom in..." Jag letade feberilt efter någon som skulle komma in som de känner till men jag vill samtidigt inte ljuga för dem.
Men jag måste skydda Elemenope, och mig själv för den delen fast från paparazzis though.
"Scooter som kom in. Men jag måste kila, han säger att jag ska på möte om tio minuter oj vad fort klockan gör hejdå! I love you!" Jag tog ner handen med en utav mina många klockor på igen ner i knät eftersom jag hållt upp den för at demonstrera att klockan gick snabbt.

Elemenopes perspektiv

När man står i duschen är det som om alla muskler slappnar av. Man blir lugn. Det är ungefär samma känsla som efteråt när man haft ett filmmaraton hela dagen och proppat i sig onyttigheter för att man inte haft något annat att göra. Man blir utmattad och trött, härligt trött. Så man tar sig en kopp te och lägger sig i sängen med en bok och väntar på att somna.
Det var längesen nu dock eftersom Justin är här och man alltid får saker att göra. Typ.
Jag sköljde ur det sista balsamet från håret, fast jag lämnade alltid kvar lite så jag skulle kunna borsta igenom mitt tjocka hår utan att det trasslar ihop sig, och klev ut från duschen.
När jag kommit in i lägenheten hade jag ur ögonvrån sett Justin framför datorn i vardagsrummet men jag hade inte kollat åt honom rädd för vad jag skulle känna. Det är läskigt vet ni, att inte veta vad man känner och vad känslorna menar.
Jag vaknade upp ur mitt dagdrömmande och gick mot dörren för att öppna den för att sedan gå till mitt rum och ta på mig kläder.
Jag låste upp, drog ner handtagen och puttade upp dörren och tog ett steg ut.
Utan att veta ordet av det låg jag i en famn säkert endast en decimeter ovanför golvet.

Pallar inga bilder idag eftersom jag inte kan tänka p.g.a huvudvärk så tänk extra på det när ni läser! Att det är förvirrande eftersom jag genomgår en lidande smärta i huvudet, okej? Lmao.

2-4 kommentarer för nästa ♥

 Puss och kram ♥

Vid brödrosten hade det på något sätt lyckats ta eld så rök for omkring. Jag vifta med armarna för att det skulle sprida sig och kanske till och med, om jag hade tur, försvinna och för att jag inte skulle få det i ansiktet. Snabbt spred det sig till taket där en brandvarnare satt. Åh nej, för i helvete nej!
Inte långt därefter pep den så högt att jag satte för händerna för öronen och ett brak hördes. Först lät det som om någon på våningen över ramlade men insåg sen att det kom i från badrummet, där Elemenope befann sig.
Hon kom utspringades i endast en handduk. Hennes ögon speglade förvirring, oro och förvåning. Jag tror inte att hon hade väntat sig detta. Alls.

Jag synade henne från tårna till hennes våta och aningen tilltufsat hår med skymtningar av skum i.
Jag har aldirg sett någon så vacker person. Som var vacker samtidigt som hon hade rufsigt hår och en bekymrad rynka mellan hennes ögonbryn. Det var sött, föresten. Hela hon var söt.
Jag synade henne igen, fast uppifrån och ner den här gången och såg ett födelsemärkde precis över där handuken skymde resten av hennes kropp förutom benen, såklart.

"Justin! Justin, röken, elden. Justin? J to the U to the S tho the- nej vi har inte tid med det, JUSTIN?" Orden var inte tydliga, men det sista ordet var tydligt. Kanske lite för tydligt. Hur som helst hjälpte det, jag kom tillbaka från mina tankar, om hennes kropp, och kollade i hennes vackra klargröna ögon. Som sagt, hela hon var vacker.
"Vad sa du äls- Elemenope?" Frågade jag med ett leende och fortfarande stora ögon efter, ja, henne.

Chaz' perspektiv

"Skulle du vilja göra något med mig någon dag?"
"Har du för dig någor på fredag? Vi kan gå på bio?"
"Hey! Du och jag, bio, klockan 7, ses då"
"Gå ut med mig. Fredag. Bio. Hämtar dig vid 7."
Idag var den dagen, dagen jag skulle ta mod till mig och fråga ut henne. Därför övadade jag nu innan skolan framför spegeln och bestäme mig för hur. Hur skulle jag göra? Mina tidigare förhållanden bara... Blir till. Nu måste jag kämpa. Jag menar, jag ser hur alla kollar på henne. Men hon är min. Min, min och bara min. Nej vänta, hon var inte min. Än.
Jag slänge en blick mot klockan snabbt och kollade sedan tillbaka i spegeln. Först när jag insåg vad klockan var vidgades mina ögon och jag fick panik. Vi börjar om 7 minuter. 7. Fucking. Minuter. Fort grabbade jag tag i min mobil som låg på nattduksbordet och min skolväska för att sedan rusha ner för trappan och hoppa snabbt ner i mina sneakers. Snabbt skrek jag ett hejdå och slänge igen dörren efter all hast. Jag slängde väskan på cykeln och hoppade själv upp på fordonet. Nu var det bråttom.

*

Nu var min chans, min enda chans någonsin. Okej kanske inte men det skulle kunna vara, om jag till exempel dog i morgon. Vem vet.
"Eh, h-hej där Cand-dice." Stammade jag fram de få metrarna mellan oss då hon om från ena hållet och jag andra av korridorens ända.
"Hejsan du" Svarade hon med ett stort leende som fick mina ben att kännas som spaghetti. Hennes blick visade att hon var förvirrad över att se mig och hennes välplockade och väl ifylda ögonbryn som hade fort upp i pannen svallrade om att hon var just förvirrad, och förvånad, skulle jag tro.
"Skulle du... Vill du möjligtvis kanske liksom gå ut med mig på fredag? På bio kanske? Om du vill såklart jag tvingar dig int-" Jag stoppades av att hon avbröt mig.

Vad tycker ni? Bra? Dåligt? Nu kommer äntligen jag frammåt med novellen, till en ide, till en spänning, till en drama... Ja ni fattar (och jag vet, min sverige är bäst).
2-3 kommentarer för nästa =)

Puss och kram ♥

"Men för i helvete, vad tänker du med människa? Jag trodde jag skulle dö!" Flämtade Justin. 
Jag fortsatte skratta då jag fann detta mycket komiskt. Han skulle bli en utmärkt skådespelare, även om det just nu var på riktigt, tror jag.
"Ska du säga! Du stod ju och stirrade på mig!" Försvarade jag mig och kastade min huvudkudde på honom, som han inte var sen med att fånga. Suck. Varför måste han ha så bra bollsinne? Varför måste han vara bra på sport över huvud taget? Varför måste han vara bra på... allt? Vänta nu L, ska du just att han var bra på allt? Nej... Han är bäst på allt. Men vad händer, varför... va? Jag förstår ingenting!
Jag kom tillbaka från mina tankar när jag fick tillbaka min kudde slängt i huvudet och någon, troligast Justin, kastade sig halvt på mig, halvt på sängen. Chockat spärrade jag upp ögonen och kollade förvirrat på honom. What the fuck?
Jag slog till honom med kudden och skrattade glatt åt honom. Han är som en kattunge.
Han själv skrattade, förmodligen inte med mig. Kanske åt mig? Jo.
"Nu du, nu är det krig!" Utbrast Justin andfått på grund av allt skrattande och kravlande i sängen för att inte döljas av täcket som jag på något sätt under natten knöglat ihop till en boll.
Han kastade sig på mig och gränslade mig inom kort. Han attackerade mig genom att kittla mig på magen, stället jag var som kittligast på. Åh nej...
"HAHAHAHA JUSTIIIIIN NEHEHEHEHEHEJ!" Skrek slash skrattade jag fram under honom medans jag försökte slingra mig loss. Men han höll emot med sina muskulösa armar. Det hjälper kanske en aning av att jag är envis. Jag ska loss. Nu. Jag tog i allt jag hade och verkligen försökte krypa under det jag kunde krypa under, diverse hans armar och mage. När inte de fungerar börjar jag kittla honom tillbaka. Tydligen var han också kittlig på magen slash halsen eftersom hans armar vek sig och hans ansikte hamnade på min bröstkorg. Snabbt kollade han upp på mig, som hade en chockad min, med förvånade ögon och ett tillbakahållet flin som skvallrade om att han tyckte detta var roande in some how. Jag log ett leende, jag tyckte också det här var roligt, så varför inte visa den när han visade sina känslor? Jag menar jag tror jag inte är någon 'robot' längre...
Jag vet inte hur, men jag lyckades rulla runt så nu var jag överst. Jag flinade ner mot Justin, han själv såg förudmjukad ut där under.

"Varför ser du så förudmjukad ut lilla gubben? Aldrig blivit nerbrottad av en tjej förut?" Jag putade med läpparna så det såg ut som jag pratade med ett dagisbarn.
"Jag känner mig inte manlig när jag är underst..." Svarade han trumpet och med en sur min. Vad gulligt! Nej stop nu! Är han gullig? Nej. Eller alltså han ser ju bra ut, eller inte dålig ut rättare sagt. Så ska det låta!
Jag log bara åt honom och klev av honom. Jag måste duscha eftersom jag inte hade haft either tid eller ork till att göra det, och med Justin vet man aldrig vad som händer och då vill man gärna hålla sig fräsch.
"Aye, jag måste duscha, behave yourself!" Jag kollade varnande på honom och gjorde tecknet att jag höll koll på honom.

Justins perspektiv

När hon pekade med två fingrar mot sina ögon och sedan ett finger mot mig för att visa att hon höll koll på mig skrattade jag till och himlade lätt med ögonen åt henne. Hon var go' hon.
Jag tänkte att det skulle nog ta en stund innan hon kom ut, så varför inte göra en god gärning och laga frukost? Hon skulle nog bli glad.
Jag gick till köket där all mat och verktyg fanns, såklart.
Jag kollade runt i skafferiet, kylskåpet och frysen och klargjorde för mig själv att det blir rostade mackor med nutella och te. Det blir väl bra? Det är gott i alla fall.
Jag stoppade i två french toasts i brödrosten och ställde fram nutellan från kylskåpet samt tepåsarna från skafferiet och koppar till tét. Jag fyllde tekokaren med vatten och satte på den.
Jag satte mig på stolen och väntade tills mackorna, eller tevattnet beroende på vad som blev klart först, blev klara.
Ur ögonvrån såg jag rök, inte mycket, men rök från stället där brödrosten står. Jag vände blicken till rosten och fort som attan sprang jag dit.

Under tiden jag skrev detta kapitlet genomgick jag depression, ångest, svett, blod och tårar. Så jag hoppas ni är nöjda nu. Skämt åsido, men det gick trögt, som ni märkte.

Ett speciellt tack till min bästa vän och läsare som hjälpte mig sjukt mycket under kapitlets skrivning. ♥

3-4 kommentarer för nästa.

Puss och kram ♥

"Chaz, Chaz lugna ner dig! Lugna ner dig! Kom igen man" Försökte jag lugna ner honom. I korridiren på väg till engelskan hade vi skymtat en okänd tjej. Förmodligen ny.
Hur som helst hade han blivit helt galen (d.v.s hoppat runt och babblat på mer än vanligt) när han fått syn på tjejen. Det enda jag hade sett var ett blondt hårsvall och brunbränd hy.
"Men såg du inte bruden? Hon var het på en helt ny nivå!" Utbrast han uppspelt. Jag bara himlade med ögonen åt hans barnslighet.
"Jaja, jag förstår men kom igen, vi har saker vi måste göra!" Genast ryckte Chaz till och stirrade på mig. Verkligen stirrade. Obehagligt stirrande, inte behagligt. Om det finns vill säga.
"Har du blivit bög eller något? Du har alltid gillar tjejer ju!" Utropade han förvirrat.
"Nej det har jag inte, och jo, men inte... hon!" Jag slog ut armarna och tryckte ihop ögonbryna i en gest att förtydliga henne, den blonda nya tjejen. "Hon verkar... Jag har ingen bra känsla om det här..." Fortsatte jag och suckade. Chaz har alltid varit den som dreglar över tjejer och som, tack vare Justin, fått mer uppmärksamhet av det andra könet. Även fast de bara ville åt Justin och inte oss. Därför har vi behövt hålla oss på en strikt vaktande. Men det är värt det när Justin flyger över oss, vi har sett så mycket mer än vi någonsin kunnat drömma om.

"Amen vadårå Ry? Hon kommer inte döda mig...?!" Fräste han och himlade med ögonen. NU var han bara töntig. När vi var små lovade vi att ingen tjej skulle komma imellan vår vänskap. Även fast Chax inte är ihop med henne så har det redan börjat på fas ett. Det var inte bra. Inte bra alls.

*

"Hej, emh vet ni var kemisalen är? Jag är ny så jag har ingen aning..." Mumlade den där nya tjejen fram. Hon verkade blyg. Jag kollade åt vänster där Chaz stod för att se om han svarade men han stirrade bara på henne med rödrosiga kinder och öppnade munnen några gånger utan att något kom ut. Stackars Chaz...
Jag antar att jag måste svara åt honom. Mentalt svor jag att han var skyldig mig något, något stort. Som en pizza.
"Rakt fram och sväng den närmaste vänster och gå in andra dörren till höger." Sa jag och försökte att inte se alltför uttråkad ut. Jag har verkligen ingen bra känsla kring henne.

Elemenopes perspektiv

Det hade blivit väldigt sent tills vi kunde lämna Justins hotell på grund av alla paparazzis.Så när vi hade kommit hem till mig hade vi sagt godnatt och lagt oss. Justin sov såklart inte i min säng, för tillfället sov han i soffan men vi kommer flytta in en extrasäng i mitt rum som han sover i resten av tiden han är här. Hur kunde jag gå med på det här? Jag gillar inte ens människor så varför i hela helvetet vill jag ha en hemma hos mig? Men det var något, något som fått mig att säga ja. Något med Justin, obviously.Jag hade legat och tänkt på allt en stund nu. Jag vaknade för ett tag sen men kunde inte fårmå mig med att gå upp. Delvis för att jag inte orkade, delvis för att det var skönt såhär. Jag hörde dörren öppnas och steg som närmade sig. Genast stelnade jag till och slöt ögonen.

Jag kände att någon stirrade på mig. Framifrån. Vänta, stod han framför mig och stirrade på mig? Varför då? Ska jag pranka honom? Jo, vi kör på det.
Jag vände mig om och suckade, så det såg ut som om jag sov. För jag byter alltid sida om natten så det skulle se onaturligt ut om jag låg helt stilla. Jag började röra lite mer på mig och gny. Sedan övergick det till mumel. Jag vände sida igen och pratade tydligare.
"Hjä-hjälp Justin. Justin. Gmaaah mamma. Pappa? Neeeeeeeeeeeeej!" Fortfarande 'vaknade' jag inte men jag kunde föreställa mig rynkan mellan Justins ögonbryn som ofta befann sig där när han inte förstod något eller han är orolig.
Jag öppnade ögonen och kollade på honom. Som jag gissat mig till var rynkan mellan ögonbrynen med hans ögon var uppspärrade också, inget jag trott skulle hända.
Jag skakade mentalt på huvudet och började skratta. Fejkat och mycket med efter att Justins reaktion ändrats skrattade jag på riktigt och högre. Priceless oh yeah.

2-3 kommentarer för nästa som KAN komma i morgon som plåster på såret för den otroligt långa väntan... Förlåt....

Puss och kram ♥