"Lust att ses? =)
//Justin"

Smset hade endast kommit någon timma efter jag kommit hem från springturen, duschat av mig svetten och klätt på mig kläder. Han var väldigt snabb för att vara känd. Jag trodde han skulle ta två timmar, eller mer, på sig gällande klädsel med tanke på att jag läst någonstans att han äger hundratals skor och kepsar.

Skulle jag träffa honom? Ville jag det? Nej såklart jag inte vill. Jo.
Hade jag tid att träffa honom? Jag har all tid i världen idiot.
Ska jag eller ska jag inte? Klart som sjutton att jag ska! Nej men varför? Jag har inte umgåtts med människor sen det hände, varför nu? För att nu vill någon umgås med dig L, så varför inte ta chansen bara? Du är värd det! Är jag? JA!

"Sure, stranden om fem?
//Elemenope"

Skicka.
Nu finns ingen återvändo.

*

Väl framme hade jag kollat omkring men inte sett någon Justin. Det var inte så mycket människor på stranden, inte så konstigt med tanke på att klockan endast var runt 1 på dagen. De flesta var väl på jobbet eller i skolan.

Efter fem minuter hade jag ännu inte sett skymten av honom. Bara en liten dam som frågade efter pantburkar eller möjligtvis en liten slant, en hemlös som sov på bänken, några barnfamiljer, en och annan som satt med sina datorer i skuggan och en kille i ungefär min ålder som var svartklädd och hade en gasmask trädd över huvudet. Är inte det lite varmt nu? Jag menar, solen steker så varmt att till och med jag har på mig ett par shorts. Inte ett par korta som går in i rumpan som alla andra tjejer i min ålder verkade ha nu för tiden, nej nej. Mina slutade lite över mitten av låren och hade många slitningar.

Killen såg ganska skum ut, han verkade spana efter någon också. En kompanjon inom langaryrket? Nej L, inte dömma folk. Han kanske är jättesnäll. Han kanske ska på maskerad? Ja, så måste det vara! På en Onsdag klockan 1? Jaja.

Han mötte min blick och jag kände tydligt igen de ögonen. Vänta va? Sakta i backarna? Var det han? Men, men... Hur? Varför?

Jag gick fram till honom och gjorde en gest åt honom att ta av sig gas masken. När den var av kollade jag menande på honom. En Vad-i-hela-helevet-har-du-på-dig blick. Jag var inte hans mamma, faktiskt inte ens en god vän. Men kom igen, vem har syrmask på sig nu? Vem har syrmask på sig alls?

"Vad?" Jag tiltade huvudet på sne och riktigt borrade in mina ögon i hans, vilket fick mig att tappa koncentrationen eftersom det var nu jag riktigt såg hans ögonfärg. Hasselbruna med gul-grönt i kanterna som riktigt fick ögonen att se ännu brunare ut. Wow, vad vackra.
Jag skakade bort det och fortsatte kolla menande på honom.
"Åh, den?" Han höll upp gasmasken och kollade frågandes om det var den jag hade menat. Jag nickade. "Jaha. Jag har den för att inte bli igenkänd" Fortsatte han och nonchalant rykte på axlarna.
"Du är inte så smart, eller hur?"
"Va? Hmpf, jo! Jag är en beast när det kommer till smarthet. För du vet, det handlar bara om den rätta swagen."

Jag synade honom ett tag med ett ironiskt leende innan jag kom på att vi måste göra något. Vi kan inte bara stå och glo resten av dagen här på stranden. Så jag frågade en kort fråga han, faktiskt, förstod syftet på.
"Sure. Vart?"
"Beror på. Vad vill du göra?" Jag ryckte på axlarna eftersom jag inte visste vad vi skulle göra.
"Jag är inte så sugen på att göra någon aktivitet, kan vi gå hem till dig kanske?" Undrade han ivrigt. Ohboy...

Usch, uppdateringen verkligen suger nu... DÅ MÅSTE VI ÄNDRA PÅ DEN! Haha, men jag har många prov den här veckan. Har haft två och har sista i morgon, har dessutom franska nästa vecka och borde egentligen sitta och göra matteläxan nu... Oops!

Jaja, vad tycker ni? KOMMENTERA NU PUSSGURKOR!

Puss och kram så ses vi snart ♥

P.s Kommentera snälla! 2-3 för nästa!

Elemenopes perspektiv

Det började med ett litet leende. Knappt synbart, men jag visste att han kunde se det. Leendet växte sig större och större och jag var tvungen att hålla för munnen. Det hjälpte inte. Inom kort skrattade jag högt och utom kontroll. Strax efteråt låg jag på marken. Varför?
Jag hade aldrig i hela mitt liv skrattar så kraftigt. Och jag skrattade inte åt Justin, utan ordet 'Glice'. Det var ett så otroligt roligt ord, tycker jag.

Jag försökte vingligt att ställa mig upp medans jag lutade mig mot Justin. Egentligen hävde jag mig mer på honom som hjälp, men jag kunde verkligen inte kontrollera mig själv.
Jag hade absolut ingen egen styrka för tillfället så jag blev orolig för någon sekund ifall jag skulle dra ner Justin på marken också, men han stod stabilt på stället och försökte på något sätt hjälpa mig.

"Förlåt, verkligen. Jag... Förlåt" Ursäktade jag mig när jag samlat mig och kollade generat ner i marken.
Jutin verkade också generad. För det han sa eller? Jag ser ingen annan anledning, jag ser inte heller den anledningen till att vara generad, men det är not my buissness.

Till svar log han förläget och kollade ner. En stel stämning for över oss, men inte så konstigt egentligen. Vi 1. Känner inte varandra. 2. Jag skrattade åt honom vilket fick honom att känna sig obekväm och 3. Jag pratar inte. Alltså inte bara för tillfället, utan i överlag. Jag pratar inte, eller snarare sällan. Så var det bara.

"Kul att träffas igen! Vad leder dig hit?" Undrade jag. Wow, det var nog min längsta mening någonsin. Ironi, såklart. Min längsta mening var faktiskt "Vad ska jag annars lyssna på? K-Pop och dansa kodansen hela dagarna?"
Jag hade inte träffat honom på ett antal veckor. Eller träffat och träffat, snarare stött på honom på ett antal veckor. Senaste jag ens sett ett uns av honom var förmodligen gången på Subway. Då när jag uttalade den långa meningen. Vänta nu, tänker jag på när jag senast träffat(/stött på) honom? Det är ju inte ens ointressant. Hmpf.

Han kollade långsamt upp efter mitt uttalande och log. Leendet for enda upp till ögonen. Han log med ögonen. Var det inte det Tyra Banks hade pratat om någon gång på någon episod ab 'Top Model'? Vad var det hon kallade det? Att smizea? Fast det hade väl mer med att göra att man skulle se sexig ut? Vänta, koncentrera dig nu L!

"Jag är faktiskt ledig nu i några veckor. Det ska bli skönt med tanke på att jag stressat runt som en galen höna den senaste månaden." Jag kunde tänka mig hur det var. Ena dagen skulle han vara i Paris och nästa i Amsterdam för att timmen senare ha ett möte i Bryssel. Det kanske inte riktigt var så det gick till, men är man populär så är man. Inte för att jag vet något om hur det känns dock. 

Jag log och nickade som för att tyda att jag hörde vad han sa. Även för att han kunde fortsätta om han ville. Det var kul att lyssna på honom. Och hans röst. Det gick inte att beskriva, men jag hade aldrig någonsin hört någon liknande. Och jag kollar på film 24/7. Tro mig.

"Så det ska bli skönt, som sagt. Dock kommer jag sakna alla. Crewet, mina vänner och familj såklart. Fast de träffar jag sällan ändå, men det är konstigt att vara ledig utan att träffa dem.
Nu babblar jag för mycket, vad gör du här?"
"Jag bor här...?" Gissade jag. Vad menar han med här? Här som i New York eller här som på stranden? Svaret på frågorna fick jag inte långt därefter de bildats.
"Nej, nej, det förstod jag. Men här på stranden?" Han log under hela sitt... Tal? Nåväl, han log.
Vilket smittade av sig på mig, för jag log också. Va? Det var också något nytt. Jag ler inte. Nope. Uteslutet. Men ifall jag skulle sluta le nu skulle det bara se konstigt ut. Så jag fortsatte.
"Springer" Jag kollade dessutom demonstrerande på min kropp som täcktes av ett par mjukisshorts, ett linne, tränarskor och ett band kring övre delen av armen där jag hade mobilen och ikopplad ett par hörlurar jag hade tagit av när han kommit fram till mig.

Han nickade och gjorde tummen upp lite överdrivet. Det såg roligt ut så jag släppte ifrån mig ett tjejigt fnitter utan att tänka mig för.
Det här är för mycket, vad är det som händer? Jag pratar inte, ler inte och fnissar absolut inte!
"Vill du hänga med till hotellet?" Han nickade menande mot ett utav de lyxigare hotellområderna nära stranden. Alltså bodde han tydligen där. Förvånar mig inte.
"Tyvärr... Jag har... hmm saker att göra. Hmm..." Svarade jag fundersamt. Fundersam ifall han skulle misshandla mig eller ifall han skulle komma på min lögn. Jag hade inte alls saker för mig. As usual.
"Oh, okej. Synd. Men kan jag i alla fall få ditt nummer så vi kanske kan umgås någon gång? Det skulle vara jätteschysst!"

Snälla hata mig inte!!! Jag vet att det är försenat, jag vet att kapitlet är dåligt, jag vet att allt ä kasst men. Men. Något.
Det var lite längre i all fall? De var dialoger mellan dem. Det hände saker. Liksom wow! Det förvånar mig att ni ens läser novellen, för när jag själv läste igenom den tappade jag intresset oc slutade läsa...
Kan bero på att jag vet vad som kommer ske att jag är så hypad över den? För att jag har en plan i mitt huvud?
Varför läser ni den? 

KOMMENTERA! SNÄLLA!

Puss och kram ♥

Ute på bakongen, där jag befann mig för tillfället, var utsikten speciell. Närmast var det en väg, sedan en park och i horisonten var det New Yorks skyline, alltså skyskrapor. Kontor, lägenheter, varuhus, allt. Jag skulle inte bli förvånad ifall det var en myrfabrik i ett utav dem. Fast vad finns i en myrfabrik? Vad gör man i en sådan fambrik? Tillverkar myror? Skulle inte det vara att med spelar Gud lite då? Jag har ingen aning.

Jag kollade ner på min mat på bordet framför mig.
Den senaste tiden hade jag blivit mystiskt hungrig. Kan det möjligtvis bero på att jag faktiskt har en känsla i magen? Att faktiskt känna något var något jag inte gjort på länge. Såklart känner jag med huden när jag till exempel går in i något eller nuddar något, men en känsla. Glad, ledsen och så vidare.

Sist måste varit när jag var runt 3 år. Men det minns jag inte ens, så det räknas nog inte riktigt. Eller jo, fast nej.

Vad skulle jag svara honom? Att det tyvärr inte var jag och att han måste tagit fel? Att det var jag och få dödshot? Nej tack till båda. När jag var liten sa mamma alltid att man skulle säga sanningen, och hela sanningen, oavsett vad. Eller ska jag bara ignorera det och låtsas som att jag inte såg det? Nej, jag är inte sån: elak. Ironsik kanske, men inte elak. Eller det är vad jag tror jag är. Har som sagt inte umgåtts med homo sapiens sapiens, männsikor, på ett bra tag.

Jag funderade och funderade verkligen på vad jag skulle svara, men kom inte fram till något. Alls. Så jag bestämde mig för att sätta på datorn för att sedan trycka på första bästa låt som råkade vara Go Hard (La.La.La) med Kreayshawn. En kvinnlig rappare faktiskt.

Tillslut var det enda jag fick ut av det ångest så jag bestämde mig för att gå ut och springa. Det var ett tag sen nu. Inte så konstig med allt som hänt nu på sistone, jag menar jag har pratat med människor. De har tagit kontakt med mig. Hur stor är chansen liksom?

Justins perspektiv

När jag hade kommit hem från studion igår hade jag direkt slängt mig i sängen och somnat in. Morgonen efter hade jag vaknat runt nio-snåret, vilket är väldigt otroligt för att vara jag. Jag gillar att sova väldigt mycket. Älskar faktiskt.

På tal om tid, jag kollade på klockan över valvet mellan vardagsrummet och hallen och hoppade till. Hade klockan redan blivit 03.23 pm (15.23)? Men hur? Jag vaknade ju alldeles nyss!? Hur som helst, tiden går snabbt när man har roligt antar jag...

Eftersom det var ett tag sen jag gymmade eller sprang tänkte jag att det kan inte göra annat än gott. Fast jag har uppträtt på scenen i flera veckor och hoppat omkring och sjungt som en jag vet inte vad. Men det är kul att träna. Dessutom är det ett bra sätt att spendera de tre lediga veckorna jag spenderar här i New York. Dock vet jag inte varför jag spenderar veckorna i just New York eftersom jag bor i Los Angeles,jag kan skylla på att det är Scooter som planerar sånt. Men det är coolt.

*

Jag bestämde mig för att springa ner mot en strand jag hade sett ligga väldigt nära hotellet jag bodde på, vilket var ett både smart och dumt val. Smart för att det fanns en joggingrunda runt som vad lagom för mig, men för att komma till den måste man gå över sandstranden och få sandkorn i skorna. Dåligt tänkt av både mig och de som lagt betongplattorna.
Dock var det inte så svårfixat, jag drog bara av ena skon tiltade den upp och ner, satte på den igen och gjorde samma på andra. När jag väl var klar för att springa gick det som smort. Det var ett väldigt bra underlag att springa på här.

Några tiohundra tals meter fram såg jag ett bekant ansikte som också var ute och sprang.
Förvånat saktade jag in och kollade förundrat på personen, var det vem jag trodde det var?
Det måste det vara. Hon höjde precis huvudet, förmodligen för att inte springa in i någon, och blicken hamnade på mig. Även hon saktade in och rynkade ögonbrynen. Hon hade nog inte förväntat sig att se mig här. Jag menar, jag har varit borta i tre veckor.

Jag tog mod till mig och gick fram till henne.
Vänligt sträckte jag fram handen som hon genast greppade tag om och skakade upp och ner.
"Glice to meet you" For ur min mun.
Vad sa jag just?

Det kom tidigare än förväntat, OMG! Haha, nejmen. Jag väntar på Justins Ustream klockan 2 i natt... Någon annan som ska se den? 
http://twitcam.livestream.com/cg7qz <<< Där är länk i alla fall. Det kommer säkert upp ett videoklipp på youtube i morgon för dem som missar, så det är lugnt!

HUR SOM HELST!  Nej, jag har inte ändrat till att dem pratar engelska nu, men de som har sett SNL förstår vad jag menar... 
http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=EPmATuTFy0U <<< Länk för hela programmet i alla fall.

Många länkar känner jag nu... Jaja :P

3-4+ kommentarer för nästa? Ska jag säga så? Är det lagom tycker ni? Klarar ni det? Såklart ni gör, ni är beliebers... Eller?

Puss och kram ♥

Justins perspektiv

I några veckor hade jag försökt hitta Elemenope på twitter eller instagram. På instagram gick det uselt, så jag drog slutsatsen till att hon inte hade instagram helt enkelt. Men på twitter hade jag efter tre veckor hittat några alternativ. Den sannolikaste var @YoIzElemenope då hennes bio löd:
'Swaggin with ma unicorns. And you?'
Och enligt texten under bion bodde hon i New York, staden jag mötte henne i.

*

"Men halloj Biebz. Sup?" Hälsade en bekant röst. Jag vände mig om i kontorsstolen jag satt i och kollade mot dörren där ingen mindre än Lil Twist och Lill Za stod.
"Ayee, vad gör ni här?" Jag gick fram mot dem och gjorde vårat handslag med båda och log stort.
"Well, vi hade svängarna förbi och tänkte hälsa på våran lilla lilbrosh." Svarade Chris, Christopher, som annars är känd som rapparen Lil twist.
"Liten och liten, jag är större än dig..." Jag flinade nu stort eftersom han inte gillade ett blir retad efter sin längd. Men kom igen, han är liten.

"Vi hörde att du hade tappat koncentrationen när du var i Europa, vad är det? Har det hänt något?" Så fort vi satt oss ner i soffgruppen hade båda två blivit allvarliga. Undra vem som skvallrat dock. Scooter? Absolut Scooter. Han kan inte hålla tyst.
"Jo, det hände ja... Emh, jag hade för mycket att tänka på...?" Försökte jag.
"Må hända, men det var inte anledningen. Tell us! Du vet att du kan lite på oss, right?" Till svar nickade jag och log ett snett leende. Hur ska jag göra? Säga sanningen? Jo, sanningen leder längst. Dessutom är det inte ens något. Nej, inget speciellt faktiskt. Eller?

"De sista dagarna här i New York innan jag åkte träffade jag den här tjejen. Hon kan inte försvinna från min näthinna, fortfarande minns jag så tydligt hennes ögonfärg, hur håret fladdrade i vinden på Frihets Gudinnan och hur hon sa att hon lyssnade mycket på Kanye We-"
"Wow, wow, wow. Och wow. Har fixat dig en brud som lyssnar på hip hop?" Jag försvann från min trans jag försatt mig i när jag tänkte på henne och lyssnade på vad Chris sa.
"V-va? Hon är inte min brud? Vad dillar du om bro?" Jag lade till ett kort skratt på slutet som mest lät nervöst. Eftersom jag var nervös. Allt på grund av henne.

"Alright, har du henner nummer?" Jag skakade på huvudet åt frågan.
"Facebook?" Ännu en gång skakade jag på huvudet.
"Twitter då?" Jag kollade osäkert upp på Za och ryckte på axlarna. Jag visste ju faktiskt inte om det var hon.
"Ge mig din telefon" Fort löd jag och gav min telefon till honom. I vanliga fall skulle jag aldrig gjort det eftersom jag vet vad som kan hända, men nu var dem faktikst seriösa och ville hjälpa mig.
När jag fick tillbaka min mobil igen var jag inne på twitterappen och "jag" hade skrivit

'Lookin for this girl. U've cought my eye. U know who u r.'

"VA!? Za, så kan jag inte skriva! Vet du hur många rubriker det skulle skapa? Jag tror inte ens hon vet att det är henne jag skrev om!" Han höll upp händerna som försvar i fall jag skulle slå honom och kollade menande på mig.

Jag frustade till och skakade på huvudet för mig själv innan jag började knappa.

'@YoIzElemenope the subway girl, is that u?'

Och skicka.

Och där var sista parten av kapitel 11 ute. Vad tycker ni?
Eftersom detta var ett uppdelat kapitel så begärde jag inga kommentarer på förra, men jag fick ändå. Liksom wow! Hur som helst tänkte jag kräva kommentarer nu igen för att nästa kapitel ens ska komma ut, so kommentera! Snälla? Dem gör min dag och inspirerar mig till av skriva.

Puss och kram ♥

Un, deux et trois veckor har gått. Alltså tre veckor sen jag stötte ihop med där mannen två gånger och Justin två gånger varav en gång med hans vänner. Var de hans vänner? Vän. Det var ett främmande ord för mig att använda i vardagen. Vän. Tre bokstäver, två konsonanter och en vokal. Simpelt. Enkelt. Men främmande. Ska det vara så? För normala ungdommar är det fullkomligt normalt att ha vänner och att umgås med dem. För just det tillfället hade jag sett dem som mina vänner. Men vi umgicks inte. Inte efter det. Alltså var dem inte mina vänner. Snarare bekanta. Eller ickefrämmlingar. I så fall har jag många ickefrämmlingar. Som portvakten. Och så har vi ju... Och han med! Ja precis! Dem, och så får man itne glömma dem heller! Äsch, vem försöker jag lura. Jag vet inte ens vad portvakten heter. Bob? Rob? Robbie? Bobby? William? Bill? Något sånt.

Jag rundade det sista hörnet för att komma fram till skateboardparken innan jag var framme. Idag var det ganska mulet väder så det var i princip tomt. Dessutom var det fredag förmiddag så de flesta är antagligen i skolan.

Helt plötsligt plingade min mobil till. Jag drog snabbt upp den ut fickan och tyckte på hemskärmen. Skärmen lös upp och visade att jag blivit nämnd i en tweet av någon Justin Bieber. Vänta, Justin Bieber? Justin Bieber som i Justin? Justin Bieber som killen som av någon oklar anledning kom fram och hälsade på mig i spiran av Frihets Gudinnan? Justin Bieber som i killen som kom fram för att sitta vid samma bord som mig på Subway? Den Justin Bieber? Apparently L, apparently.
Jag drog händelsen åt sidan på skärmen och tryckte in min kod för att komma in.

'@YoIzElemenope is it u?'

Jag var jag, men var jag jag som i den jag han sökte? Vänta, det blev bara förvirrande. Mina händer for snabbt över bokstäverna på skärmen för att skriva in ett svar.

'@justinbieber it depends on who u're searchin for...' 

Like I said, senaast idag. Jag nådde inte 2-3 kommentarer på kap 10, men jag är så snäll att jag lägger ut kapitlet, well del 1, ändå.
Vad tror ni han svarar på tweeten? Vad kommer hända? Det hade ju gått tre veckor sen hon stötte på dem. Vilket betyder... Kommer ni ihåg vad det betyder? DET FÅR NI SNART SVAR PÅ! 
Kommentera! Helst både på förra och detta kapitlet!

Puss och kram ♥

Elemenopes perspektiv

Koncentrerat försökte jag balancera kortet ståendes på bordet framför mig. Det var svårt, riktigt svårt. Ena handen höll jag själva kortet med, och den andra darrade hejdlöst bredvid för att fånga det om den skulle ramla. Jag var nervös, den får inte ramla. Får inte, får inte, får inte.

I bakrunden spelades Mercy med Kanye West, Big Sean, Pusha T och 2 Chainz. Smått sjöng jag med, men inte högt och inte alla meningar eftersom jag var så koncentrerad. Men inte långt därefter kom jag på att man kan böja kortet så det står upp. High five L, high five.

Vad kan man göra nu då? Jag har gjort en kortpyramid, lyssnat på musik, vaknat, ätit frukost och jag var så uttråkad att jag nästan kände för att städa.

En snilleblixt for igenom min hjärna och jag kom på vad jag kunde göra. Vad jag skulle göra.

Jag skyndade mig mot mitt run och tog tag om datorn för att jogga mot vardagsrummet medans datorn startades.
Väl inne på datorn tryckte jag upp internetläsaren som i mitt fall var google chrome, skrev 'twitter.com' i addressfältet och väntade på att den skulle ladda klart. Jag loggade i princip aldrig ut från twitter när jag stängde av datorn, alltså var jag redan inloggad. Jag sökte efter Justin Bieber och tryckte sedan på en utav de alla Justin Bieber användarna. Dock var den jag tryckte på verified så jag visste att det var Justin. Alltså Justin som i Justin. Ni vet, Justin.

'Heading to NYC next week to host and perform on Saturday Night Live!!!'

Löd den översta tweeten, alltså den senaste.
Jag scrollade ner lite och såg mest RTs (Retweets) och dylikt.
Men de som fångade mitt intresse mest var

'gonna focus on the positive. i understand that rumors come with the territory but im gonna stay me.'

Och

'some of these rumors about me are getting a little out of control now. dont believe the bs'

Vad menar han? Vilka rykten? I och för sig hade jag skumläst någon text om att han tog droger, så det kanske var det han menade? Hade de fortsatt skriva om att han tog det igen? När jag träffade honom såg han inte så nerknarkad ut, men man vet aldrig. Dock verkade han alldeles för snäll och trevlig för att ta något så stort som droger. Tro mig, jag vet vilka personer det är som tar droger. Jag har provat. Och jag misstänker att jag inte ser ut som en knarkare. Skenet kan bedra antar jag.
Men vänta, diskuterar jag med mig själv om Justin tar droger eller inte? Vad fan?

Jag skrollade ner ännu en bit och förstod det som att han gjort ett nytt album, igen.

'Everyone needs to listen to the Believe Acoustic album. Bieber is really talented.'

'Sooooo, I want this Justin Bieber acoustic album.'

'Idgaf I like Justin bieber acoustic album'

'Justin Bieber acoustic album is just sincerely beautiful'

'From last night: @JustinBieber bound for fifth No. 1 album on the Billboard 200 chart – http://blbrd.co/U2wKZR #Beliebers #BELIEVEacoustic'

Inte så svårt att lista ut med tanke på alla de tweetarna. Justin har verkligen varit på hugget med att RTa folk. Nästan hela hans TL (Timeline) var i princip full av RTs. Men man kan väl inte låta blir när så många försöker kontakta en via sociala nätverk. Jag skulle älskat det.
Jag menar, jag är ingen pratartyp, men jag är defentetivt en datortyp, så att säga.

Första kapitlet av två idag. Ska bara skriva den andra först... Hehehe..

Hur som helst, vad tycker ni? Som sagt, vi övar inför nästa kapitel på att kommentara eftersom jag då kommer 'kräva' ett antal kommentarer för att ett nytt kapitel ska komma ut. Okej? Ni är med på noterna va?

Puss och kram så ses vi snart ♥

Justins perspektiv

"Hey New York! Hur mår ni?" Till svar fick jag ett skrik från flera tusen tjejer, och killar, som befann sig innuti Madison Square Garden.
Det var fullpackat och jag kunde redan nu, efter andra låten känna att det skulle bli en väldigt rolig och händelserik kväll. Jag log och vände huvudet så jag såg sidan av scenen där Chaz och Ryan stod. De log glatt mot mig och blinkade, i alla fall Ryan.

I can fix up your broken heart,
I can give you a brand new start,
I can make you believe

De tog ut en tjej på scenen som gick med darrande steg och satte sig på tronen.
Jag gav henne en blomkrans som hon lade på huvudet och log stort. Jag satte mig på armstödet, höll en arm om henne och kollade på henne, som jag gjorde med alla andra OLLGar.
Det är verkligen intressant hur jag endast av att lägga en arm runt personen i fråga eller tita på henne/honom och hon/han får spel. Något jag aldrig skådat innan jag blivit känd. Men det är underbart, så underbart att ge tillbaka till vad alla Beliebers gjort mot mig. Det var dem som fick mig hit och det är jag otroligt tacksam över.

Jag tog kollade extra noga på tjejen och såg att hon var vacker. Men inte lika vacker som Elemenope. Ingen kunde vara vackrare än henne. Eller mamma är, men inte ens Beyoncé slår henne i den frågan. Faktiskt. Eller kanske lite. Nej.
Hur som helst var hon väldigt söt, tjejen på tronen.

*

"Okej, jag har inte fått tillfälle att fråga dig på hela dan. Men what's up with the subway girl?" Ryan var rakt på sak så fort jag avslutat konserten och kommit in till min louge. Chaz var och letade efter köket och Ryan hade då tagit tillfället i akt. Vi hade inte setts, ännu mindre pratat sedan vi anlände till arenan.

"Eemh... Jag har träffat henne innan..." Mumlade jag fram. Jag vet inte riktigt varför, men mina försvarsinstinkter sattes igång och jag svarade med korta och inte så faktainnehållande meningar även om han var min bästa vän och jag litade på honom till 110%.

"Jaha, vartdå då?" Frågade han med en underton som lät fake. Fakead glad. Fakead glad för att jag träffat henne innan eller för att jag inte sagt något?
"Lite här och där, Scooter gick in i henne här om dagen, någon dag senare såg han henne i en affär och-"
"Jag frågade inte när Scooter träffade henne, när träffade du henne?" Avbröt han mig.
"Varför är det så viktigt? Jag träffade henne vid Frihetsgudinnan, så är du fucking nöjd nu?" Jag hade nu höjt rösten åt honom eftersom jag blev förbannad. Jag kunde även se hur han håll på att brista.
"Vi är förfan bästa vänner, vi säger allt till varandra! Jag sa till dig när jag fick en ny flickvän senast, minns du inte? Minns du inte Joanne? För jag minns tydligt hur hon flörtade med dig!" Röt han tillbaka.
"Elemenope är INTE min flickvän, och varför är det så viktigt för dig? Har du en crush på henne eller?"

Hon, Elemenope, var verkligen inte min flickvän. Jag har träffat henne två gånger, jag känner henne inte ens, så varför gör Ryan en så stor sak av det? Gillar han henne eller? Inte otänkbart, inte otänkbart. Jag menar; hon är vacker. Väldigt vacker. För vacker för hennes eges bästa.

Ä.N.T.L.I.G.E.N. Jag förstår inte hur ni står ut med mig. Detta är verkligen inte acceptabelt. Fy på mig, verkligen fy på mig. Detta kapitelet har verkligen gått trögt. Kan man lugnt säga. Först tar det fem dagar innan jag ens uppdaterar, sen uppdaterar jag med inlägg om uppdatering om kapitlen. Sen kommer det ut två dagar försent. Förlåt. Verkligen, förlåt.

Även om jag inte kan kräva det här men på kapitel 10, alltså om två kapitel, tänkte jag s om jag kunde lyckas klämma utn ågra kommentarer av er. Självklart kommer det bättre uppdatering med det... "kravet". 
Så jag tänkte om vi kunde öva lite? Se om ni kan kommentera lite? Eller vad säger ni? Eller är jag så dålig att jag inte förkänar det? Jo, det är jag.

Föresten, förlåt om ni hade väntat er ett längre kapitel men jag kan inte det, inte riktigt än. Först och främst; läxor. Skolan går före. Sen måste man sova och äta, sen vill man roa sig lite. Det går åt tid... Mn jag försöker, det gör jag verkligen.

Puss och kram på er och snälla, snälla, snälla ni. Kommentera, bara för att öva? SNÄLLA? ♥

P.s nej, jag kommer inte blinågon som bitchar runt om fler kommentarer hela tiden. Allt jag kräver är lite respons om vad jag behöver förbättra och om vad som var bra. Tack D.s

P.p.s Tack för att ni orkade läsa igenom allt det här! Det betyder guld! ♥ D.s

Det första jag la märkte till var att det var Justin. Det andra var att han tydligen måste komma ihåg mig. Ska jag applådera av entusiasm? Eh, nej.
Bredvid honom stod två andra killar i ungefär samma längd, klädstil och frisyr. DocK hade den ena mörkare hår än Justin och den andre ljusare.

Jag tittade frågande på honom och tog en slurk av drickan, ifall han skulle begära ett svar eller så.
"emh... Det finns inga lediga platser, är det okej om vi delar?" Undrade sedan Justin en aning stammande. Vad jag så läskig?
Till svar nickade jag kort och röjde undan alla onödiga papper och påsar mot mig en aning så de skulle få plats. Det var ändå bara ett fyrmanna bord. 

De började smått prata om något internt som sedan hade lätt in på musik, dock inte Justins, som var ganska roligt att lyssna på. Justin kollade även åt mitt håll ett antal gånger och log mot mig.
De diskuterade fram och tillbaka om vilken artist som var bäst. Det stod mellan Lil Wayne, T.I och 2 Chainz och jag satt mest och skrattade mentalt.

"Jag tycker Kanye West är den grymmaste..." Mumlade jag fram, men det räckte gott och väl för att de skulle höra. Fort vändes deras blickar mot mig och kollade intresserat på mig. Som om jag skulle fortsätta om varför Kanye var så mycket bättre. Egentligen tycker jag alla de nämnda är väldigt bra, men Kanye rappar bäst och gör bättre låtar. Men jag är inget specieficerat fan av honom.

"Vad?" Undrade jag aningen obekväm av allas blickar på mig. Jag var inte van vid så här mycket uppmärksamhet. Absolut inte.
"Jag visste inte att du lyssnade på sånt?" Jag ryckte på axlarna åt Justins fråga och tänkte en stund.
"Vad ska jag annars lyssna på? K-Pop och dansa kodansen hela dagarna?" Jag skrattade lite åt slutet av mitt svar.
Jag hade sett Gangnam Style musik videon och suttit och lett hela videon åt vem det egentligen varit som regisserat videon. Det var så... Konstig att det fanns inte. Rolig dock.

"Sant" Erkände han och skrattade, han med.

Det kändes så konstigt att använda rösten till så många meningar. Jag hade inte riktigt vetat hur min röst lät tills idag. Det blir lätt så om man inte pratar så mycket. Ja för vem skulle jag prata med? Min brödrost?
Jag skakade på huvudet åt mina urspårade tankar och drack det sista som fanns kvar av colan.
De andra hade kvar lite mer att äta, men jag såg ingen anledning till att resa på mig. Jag menar, de var trevliga och roliga. En nypa konstiga, men who am I to judge?

"Hur gammal är du?" Frågade Chaz efter en lång tystnad. Jag var tvungen att tänka efter lite innan jag kom på svaret. Jag hade inte direkt firat min födelsedag som man 'tradionellt sätt' skulle gjort.
"arton, ni?" Jag visste ju att Justin i alla fall var typ 18. Eller det är vad som står i varje skvallertidning och vad som sägs på de intervjuer jag har sett.
"Samma. Men har inte du skola i så fall? Eller var så smart att du fick hoppa över ett år och redan gått ut?"
"Alltså, pappa lärde mig det nödvändigaste och viktigaste när jag var typ fem. Så jag har inte gått i skolan..." Mumlade jag fundersamt ut. Jag visste att när man var arton gick man sista året på collage. Fast i så fall hade man väl redan tagit studenten med tanke på att det är höst slash sensommaren nu? Eller så är det olika överallt, jag vet inte.
Hur som helst var deras reaktioner blandade.
Hur skulle jag tolka det här?

Inte världens roligaste mellankapitel, faktum är att i princip alla kapitel har varit mellankapitel känns det som...
Men hur som helst, jag har stora planer för framtiden kan jag lova.
Men nu till er, vad tycker ni? Duger det? Var det tråkigt? Kommentera era åsikter! Ingen kommer dömma er! Jag vet i alla fall en som kommer bli glad... *host host*.

Kramis ♥

När jag började att tänka på igår kände jag blandade känslor. Stolt för att jag gjort något, förvirrad för varför pojken, Justin, hade kommit fram till mig och skräckslagen för mängden människor på ett och samma utrymme. Men ändå glad. Över vad vet jag inte riktigt.

Jag misstänkte att jag var en utav de få människorna på jorden som varken skrek, grät, hoppade, hoppade skrek och grät samtidigt, slängde onödiga och elaka kommentarer eller kastade mig i famnen på honom. Justin alltså.
Jag hade inte heller känt mig generad eller tyckt att det var pinsamt.
Kanske för att jag inte umgås med människor och uttryckte mig sällan. Man skulle kuna likna mig med en robot. Men jag har inte alltid varit det.

*

När jag efter vad som hade känts som en en timma reste mig upp från sängen, slängde på mig några byxor, bytte från pyjamas tröjan till någon annan, drog en mössa över huvudet och tog nycklarna och mobilen och gick mot hallen. Jag tänkte äta ute.

Justins perspektiv

Ain't nobody fucking with my
Clique, clique, clique, clique, clique
Ain't nobody fresher than my muthafuckin
Clique, clique, clique, clique, clique

Jag satt vid datorn och 'Clique' spelades från högtalarna som var inkopplade till datorn.
Smått satt jag och sjöng med i Big Seans's, en kollega till mitt senaste album och god vän, vers.

"jag är hungrig tay-yo biebah snuggelidutten SCLUTT! Mata mig gullepånken" Hörde jag Chaz klaga. Men vad fan var det han kallade mig?
"Dafuq? Vad sa du just?" Han kollade ner i marken och skratta smått.
"eeemhhh... Bossen?" Försökte han. Jag kollade på honom med besvikna ögon och skakade uppgivet på huvudet.
"skulle inte tro det, men visst vi äter ropa på lilla gullipånkensnudelipluttan aka prinsessan Ryan så vi kan dra" Svarade jag med en ironsik ton. Han flinade och försvann igen.

De, Ryan och Chaz, hade följt med till New York för att vara stöd, supprta mig och visa mig att de trodde och litade på mig. Hmpf, nej. De ville bara kolla på snygga tjejer som råkade vara kända. Och för att reta mig, antar jag. Nejmen vi var goda vänner och hade varit sen the old times back in Stratford.

Nu däremot var vi placerade i min vita Ferrari jag köpt för inte alls länge sen. Min Fisker Karma hade jag inte dumpat, det var bara att alla visste att det var jag i den. Dock skulle det nog inte dröja länge innan alla jagade efter den här bilen istället.
Hur som helst var vi på väg mot någonstans där vi kunde stilla våran hunger. Mest Chaz's då han alltid, alltid var hungrig. Jag förstår hans hunger, men inte hans eviga hunger.
På en utav de störta gatorna här i N.Y såg jag något bekant. Det där hårsvallet jag sett igår.
Det var hon! Elemenope. Hon var påväg in till en subway som, lämpligt nog, hade en ledig parkeringsplats precis utanför och inte en allt för krånglig väg dit. Jackpott!

Elemeopes perspektiv

"Vilka grönsaker vill du ha?" Frågade kvinnan bakom disken som var fylld med bröd, kött, ost, grönsaker, dressingar eller något, kakor, muggar och till sist en kassa.
Jag beskådade utvalet av grönsaker och svarade snabbt
"allt". Hon nickade och lade en lagom portionerad hög med alla grönsaker på det baguettliknande brödet som redan innehöll en kycklingfilé och smält ost.
Hon förflyttade sig ett snäpp och frågade vilken dressing, eller vad det var, jag ville ha och tog betalt.
Till hade jag valt en cookie och en flaska med innehållet cola.

När jag hade slagit mig ner vid det enda tomma bordet som fanns var jag inte sen med att hugga in i maten. Jag blev faktiskt hungrig när jag hade stått och luktat på matoset ett antal minuter.
Min första tugga var alldeles, alldeles... Gudomlig. Det var så gott! Så gott att jag inte hörde när någon förskte tala med mig. Jag svalade maten och vred sakta huvudet mot personen, eller snarare personerna.

Men kolla! Jag höll vad jag lovade, faktiskt! Wow. 
Kommentera JÄTTEGÄRNA era åsikter om kapitlet, novellen, karraktärerna; ALLT!
Men jaa... Läste, faktiskt, inte igenom nu eftersom jag måste sova nu och bara... Hmm, ja.

Kramisar gullipånkar ;) ♥

På toppen av Frihetsgudinnans spira kändes det som om man ägde världen. Man var kapabel till allt, och lite till.
Det var där jag var just nu, på toppen av frihetsgudinnans spira, tillsammans med ungefär ett dussin andra personer.

Det var inte min första gång, men det var lika mäktigt varje gång.
Jag gick runt, tog lite bilder och njöt. Faktiskt så var det ett tag sen. Att jag njöt alltså.

Justins perspektiv

"så vad gör vi här?" Vi hade precis klivit av färjan som tagit oss till frihetsgudinnan.

"jag vill gå igenom lite saker med dig och tänkte att det skulle bli tråkigt och du skulle tappa koncentrationen om vi satt i ett rum. Dessutom kanske fler idéer kommer upp här" Svarade Scooter. Till svar skrattade jag lite innan jag nickade.

Hissen på väg upp var fullsmockad med folk, dock gick 'resan' så snabbt så det gick bra. Ja, jag hade ju klaustrofobi.
Men väl uppe vad det lite svårare. Hur som helst ställde vi oss aningen avskillt och jag drog ner den svarta kepan med tryck på så att de skymde ansiktet och drog på mig ett par solglasögon.

"okej, hur vill du göra nu? Du har ledigt idag men i morgon kör du igen på Guarden och sedan bär det av till Europa i två veckor. Vill du köra några extra shower för att sedan få en vecka mer ledigt, så det blir tre veckor istället?" Medans jag skådade över utsikten funderade jag på hur jag ville göra. Göra fler fans glada och dessutom få en vecka till ledigt innan jag ska in till studion igen? Absolut.
"det låter perfekt. Jag menar, jag gör fler fans glada OCH jag får en extra vecka ledig? Vem skulle tacka nej?" Log jag.
Scooter skratta gott åt mitt konstaterande samtidigt som jag vände mig om så jag stod med ryggen vänd mot det staketliknande skyddet från att falla ner.
Precis då fångade något min blick. Eller snarare någon.
- De flesta tjejer här uppe hade jeans och t-shirt eller linne, och killarna jeans och t-shirt, inklusive mig. Dock var mina jeans nerdragna en bit. Vadå? Det kallas swag. - Hur som helst var det en tjej med baggy jeans, randig tröja och röda hängslen. Hon hade också en blå snapback. Hennes mellanlånga hår sken som guld i solljuset. Även om jag inte såg hennes ansikte märkte jag genast att hon var vacker.
Hon hade inte lagt någon notis om mig, vilket jag ville. Jag ville se henne, och att hon skulle se mig. Det lät ju inte bara lite creepy. Men det var sant.
Alltså körde jag min vanliga metod; Stirra på henne tills hon märker mig.

"aye vad glor du på?" Frågade Scooter när han märkte min okoncentrerade situation.
Han följe min blick och såg sedan också på tjejen.
"åh henne. Hon ser väldigt bekant ut... Var det int-"
"Vadå? Har du träffat henne!? Varför har du inte sagt något? Vad heter hon? Hur gammal är hon? Jag fattar inte att du inte berät-" Lika kvickt som jag avbröt honom avbröt han mig.
"Om du hade låtit mig prata klart hade du kanske skippat alla frågor och fått reda på det ändå" Flinade han. Jag skrattade lite förläget och kliade mig bakom nacken innan jag kollade upp på honom med en ivrig blick.
" Ett, jag gick in i henne för någon dag sen när hon skejtade. Sedan träffade jag henne i affären när jag köpte kaffe, dock endast några sekunder då hon hade bråttom eller något. Två, jag trodde inte du var intresserad utav henne, plus jag känner henne inte och tyckte inte det var värt att prata om. Tre, ingen aning, samma på fyran." Han suckade ut på sista ordet eftersom det var långa och många meningar.
Jag nickade lite innan jag knuffade mig igenom människorna för att komma henne närmre.
Jag planerade inget utan bara för att få se henne.

Efter att ha stått och så diskret jag kunnat försökt se på henne hade jag fått fram lite fakta.
1. Hon var vacker.
2. Hon hade gröna ögon.
3. Hon använde inte smink.
4. Nämnde jag att hon var vacker?
5. Hon hade swag. Mer än mig, men det var inget jag skulle erkänna.
Vänta, gör jag en punktlista? Äsch, jag är tonåring. Jag är kille. Hon är tjej.

Jag velade lite fram och tillbaka i mina tankar om jag skulle gå fram och fråga om hennes namn. Jag beslöt mig för att lyssna på min magkänsla.

*

Jag stod och beundrade utsikten lite till innan jag skulle gå. Jag hade varit här några timmar nu och orkade inte längre. Det var trångt.
Precis när jag vände mig om gick jag in i någon. Typiskt mig säger jag bara.
"förlåt, gick det bra?" Undrade någon. Jag kollade upp och såg en kille i ungefär min ålder.
"ja" Fick jag fram. Jag log lite smått, en gest han genast besvarade.
"emh, vad heter du?" Undrade han.

Jag kunde skymta mörka ögon underglasögonen och brunt hår under kepsen. Jag såg efter ett tag att det var Justin. Ja, som i Bieber. Inte en chans att man kunde undgå att det var han efter alla gånger han varit med i tidningarna och löpsedlarna.

"Elemenope" Fick jag svagt fram. Jag frågade inte efter hans namn, kanske oartigt men inte nödvändigt. Jag kan det redan så varför fråga?
Jag såg hur hans läppar formade något som liknade 'Elemenope', mitt namn, innan han log. Inte ett litet leende. Ett stort.
Va?

Jamen ser man på! Ni fick ett kapitel idag! Ett extra långt också! Swag eller? Lol xD
Men vad tycker ni? Ni fick reda på hennes namn också. 
Men gällande kapitlet, bra eller dåligt? Bu eller bä?
Kommentera.

Kramisar ♥

Ungefär 24 timmar bakåt i tiden. Alltså igår från förra kapitlet. Det blev virrigt men jag hoppas ni förstår...

"Eftersom din nästa konsert är här kan du lika gärna komma hit direkt efter showen ikväll med flyg. Jag skulle vilja ha en ensam dag med dig och det hinner vi inte annars. Går det att ordna?" Frågade Scooter i luren. Jag hade kvällen innan haft en konsert i L.A och var nu i Atlanta, som låg mellan New York och Los Angeles för att redan näst-nästa kväll ha en konsert i New York innan jag skulle bege mig mot Europa.

"Jo, räkna inte med att jag kommer vara speciellt allert i morgon bara. Du vet mina sömnrutiner" Skrattade jag till svar.
Till svar hörde Scooter skrocka innan vi sa hejdå och stängde av samtalet. Eftersom konserten inte skulle äga rum förens om några timmar gick jag och lade mig, lite sömn skulle inte skada, då blir jag ju bara piggare under konserten.

*

På flyget hade det inte tagit lång tid alls innan jag somnade.
Konserten hade gått finnemang, publiken var som galen och jag vet inte hur många gånger jag tänkte att 'det här blir mitt sista extranummer'.

När jag öppnade ögonen igen befann jag mig bredvid Eiffeltornet i Paris. Vädret var regnigt och molnigt. Allt var grått, även människorna, de få som befann sig här, vill säga
När jag fokuserade blicken kunde jag urskilja en människoliknande filur på våningen högst upp i tornet klättrande upp på staketet som hindrade att man skulle ramla.
När jag förstod vad som skulle ske började jag flyga uppåt och snart var jag framme hos personen jag nu kunde se var en tjej.
"gör det inte" Hindrade jag henne, men hon bara skakade på huvudet och såg allmänt bestämd ut.
Hon hade svart hår och mörka kläder som påminde om punk stilen. Under håret kunde jag ana att det befann sig ett antal lager smink, speciellt runt ögonen.
Plötsligt förflyttades jag till någon kvav regnskog. Jag kunde skymta giftiga pilgrimsgrodor hoppa omkring och stora kobror krälandes längs träden och marken. Det skulle inte förvåna mig om det stod en 10 x förstorad tarantella bakom mig sugen på en liten munsbit som skulle vara jag. Nyfiken som jag är vände jag mig om.
Jag suckade lättat ut och började gå åt något håll. Jag hatade spindlar, stora som små, jag avskyr dem.
Jag hörde en hög smäll innan jag kände en smärta i benet jag aldrig känt förut. Jag kisade och såg en man med en pistol riktad mot mig.
"Du ska ha det jävligt klart för dig att du inte är värd något annat soppor. Du betyder inget för världen, ints ens för dina älskade 'Beliebers', om man nu kan kalla dem det. De älskar inte dig. De hatar dig, alla hatar dig" Gjorde han klart för mig innan ännu en smäll hördes och jag föll mot marken och andades inte längre.

Andfått vaknade jag ut min sömn och stirrade rakt fram innan jag kollade runt i flyget. Det var inget privatplan den här gången eftersom jag skulle komma så snabbt som möjligt och planet var just nu i Brazilien. Alltså satt jag i ekonomiklass. Inte mig emot. Jag mötte några få blickar, men ingen jag lade någon större uppmärksamhet på.

En snilleblixt for igenom mitt huvud och jag halade fram mobilen ur fickan och knackade på twitter appen. "Du betyder inget för världen, ints ens för dina älskade 'Beliebers', om man nu kan kalla dem det".
Jag skakade av mig de hemska tankarna och skrev

'I'm here. R u?'

Innan jag tryckte på skicka. Jag var tvungen att bli försäkrad om att det endast var en dröm. Inget mer.
Genast började en massa svar komma in om att 'Jadå, vi var här. Och skulle alltid vara'.
Jag suckade lättat ut och sjönk ner på sätet.

Så! Nu var det ett tag sen, men som sagt vill jag egentligen inte lägga ut innan designen är klar... 

Jaja! Detta var faktiskt mitt sista kapitel på lager. Jag har försökt ta mig tid att skriva kapitel 5, men det har inte lyckats... Men jag ska slå mig ner och skriva innan designen är klar. Det lovar jag.
Men vad tycker ni, vill ni få reda på hennes namn snart? När kommer dem att mötas?
Kramis ♥

Den stora mjuka sängen med den fluffiga kudden och täcket såg större ut när det bara var jag som fyllde ut den. Jag vet egentligen inte varför jag köpte sängen. För att påminnas ännu mer om att jag är ensam? Jag suckade innan jag kliade mig i ögonen och reste mig upp.
När jag passerade spegeln i hallen stannade jag upp för att granska mig själv.
Jag såg en tjej med pyamasbyxor och en t-shirt som det stod "Gangsta's paradise"på. Gansgsta's Paradise var accepterat som en av världens bästa hip hop låtar.
- Jag gick mycket på hip hop stilen, vilket man även kunde se på mina kläder.
Tjejen hade mellanlångt ljusbrunt/guldbrunt hår som låg en aning rufsigt nu efter en natt och stora klargröna ögon som stirrade tillbaka på henne. Jag provade på mig ett leende och såg genast hur tjejen log tillbaka ett gräsligt leende. Det var flera år sedan jag log senast.

Jag gick vidare till köket och öppnade kylskåpsdörren för att se om jag hade något.
Besviket gick jag till hallen och tog på mig skorna och hämtade plånboken och nycklarna och gick ut genom dörren.
Jag gick med snabba steg nedför de få trappstegen till lobbyn och gick genom lobbyn men många blickar på mig. Men brydde jag mig? Nej. Det var också något jag sällan gjorde. Bara när jag spelade mina spel och skejtade. Då brydde jag mig.

I affären var det inte mycket människor och man kom lätt fram genom de smala gångarna. När jag rundat hörnet där frukten höll hus fick jag syn på den där mannen igen. Han jag hade kört på igår. Eller om man vänder på synen; han som gick in i mig. Fort backade jag bakom hörnet och kände hur någon gick in i mig.
"förbannade snorunge..." Hörde jag farbrorn muttra innan han var på för långt avstånd för mig att höra hans låga mummlande. Jag skjöt det åt sidan och koncentrerade mig mer på mannen som stod vid kaffehyllan. Man måste gå förbi kaffehyllan för att komma till kylarna där yoghurten befann sig och dit jag ville.
Fan.

Försiktigt började jag smyga längs väggen så jag skulle komma bakom honom. När jag hade några steg kvar flyttade han sig bakåt så jag var tvungen att gå framför honom och han skulle se mig. I mitt huvud hade jag redan svort en ramsa av alla svordommar jag kan, och tro mig, det är många.
Jag suckade och insåg att det inte fanns mycket annat att göra om jag inte ville svälta... Observera överdrift.
Lugnt och sansat, hoppades jag, gick jag förbi honom och hoppades innerligt att han inte kände igen mig.
Jag umgicks inte direkt med andra människor och hoppades inte på det för framtiden heller.

"hey, var det inte dig jag gick in i igår? Och på tal om det, förlåt så mycket..." Jag blev chockad över att han pratat med mig. Helt ärligt hade jag inte pratat sen jag var 6. Eller, jag hade såklart varit tvungen till att mumla fram ett 'Ja', 'Nej', 'Tack' och så vidare för att ens kunna leva i samhället, men inga hela meningar.
Eftersom jag inte svarade misstänkte jag att jag verkade 'ohygglig mot mina medmänniskor', men vad hade jag sagt om min bryhetsförmåga?
Jag anade dessutom att han kände sig obekväm med mitt outtalade svar, därför gick jag bara därifrån för att göra det jag kom hit för.

*

För tillfället befann jag mig på en buss på väg mot Frihets Gudinnan.
Efter affärs-incidenten hade jag slängt i mig något ätbart, dragit på mig lite kläder och stuckit ut. På grund av mitt korta tålamod orkade jag inte bara sitta hemma och vänta på att något skulle hända.
Inte för att jag tänkte skaffa kompisar jag kunde hitta på något med. Nej, det fanns inte med på kartan. Så jag begav mig på något som mamma skulle kallat 'en utflykt'. Tanken av mamma fick mina ögon att tåras, men mina händer var snabbt uppe och tårkade bort dem innan de ens lämnat ögat.
Istället startade jag 'Happy Jump' på mobilen som jag började köra. Jag vet att det är en hoppande cupcake och att det verkligen inte var jag, min stil. Men jag är trots allt en tjej, även om jag sällan tror på det själv.

Bara för att jag är en så vänlig själ ^^
Nej men seriöst, jag bara... Vet inte... Ni fick ett kapitel, happy?
Kramisar ♥

Egentligen skulle jag behöva en hobby. Jag kan inte skatea hela tiden. Inte heller spela på mina spel hela tiden. Ja, du hörde rätt. Eller läste. Jag spelar ofta spel. Datorspel, TVspel. Allt. Där av min bleka hy.

Ska jag börja jobba kanske? Nej, då träffar man bara en massa männsikor.
Börja på någon sport då? Fast jag behöver inte direkt någon bättre kondition. Jag tränar ju. Jag skatear 24/7 och springer varje morgon. Men för skojs skull?
Mitt i mitt tänkande kände jag hur jag åkte in i något. Eller någon. Jag ramlade av skateboarden och landade på rumpan. Jag hörde hur skateboarden rullade fram några ytterligare meter eftersom jag hade haft en så hög fart när jag åkte och tänkte.
Jag kollade upp för att se vad som orsakat händelsen och fick syn på en man.
Han hade mörkbruna ögon, likt sitt hår och den lilla mängden skägg.
Jag öppnade munnen några gånger men fick inte fram något. När jag harklat mig några gånger och orsakat en riktigt pinsam tystnad pep jag fram ett tyst "förlåt..." innan jag skyndade fram till brädan för att åka vidare.
Jag kollade bakåt och såg hur mannen stod kvar och kollade efter mig med häpen min.

*

Jag hällde upp flingor i en skål och hällde sedan upp mjölk i samma skål innan jag satte mig i soffan. Jag räckte mig efter kontrollen och startade TVn. Inget vettigt på TV, som vanligt. Så jag stängde av och satt kvar i soffan och åt av mina flingor. Jag åt i princip alltid flingor eller macka som mat. Ibland kunde det hända att jag stekte pannkakor också, men inte ofta.
Ganska patetiskt liv, egentligen.

Samtidigt på andra sidan kontinenten

"aye, killar! Vad gör ni?" Utbrast en skrattande Kenny när han kommit in genom dörren i bussen. Jag låg just nu och brottades med Ryan och Chaz om kontrollen till TVn. Egentligen utan anledning eftersom vi ville se samma program.

Det slutade med att Kenny landade på marken av att Chaz råkat fälla honom. Så Kenny hoppade in i... bollen av människor och måttade in slag på killarna. Dock var han på min sida, for once in life, och slog därför inte mig. Dock slog han inte hårt, bara för att markera att han är en beast. Vilket han egentligen inte är, men jag sa inget för att undvika mig en smocka. Dock skulle han nog inte få slå mig av både mamma, Scooter och mina beliebers.
På tal som Scooter så var han just nu i N.Y för att göra något jag inte riktigt hade koll på.
Vadå? Jag är en tonåring, vad förväntar ni er egentligen? Dessutom såg mobilen mer lockande ut än mötet jag suttit på just då.
Jag drogs tillbaka till verkligheten när jag hörde Ryan ropa på mig. Han hade tydligen vunnit 'kampen' medans jag varit borta i mina tankar.
Jag skakade på huvudet och reste mig från golvet och slängde mig i soffan rätt på alla. Alla innebar endast Kenny, Chaz och Ryan, men det var i princip alla som var på denna buss. Plus mamma och Allison, men de var väl i arenan och höll koll på allt så inget blev fel inför ikväll eftersom jag hade konsert. Vi alla i crewet var måna om att göra varenda belieber som kommer till någon utav konserterna får uppleva sitt livs bästa dag. En ren fakta alla håller sig till. Dock betyder inte det att allt måste gå helt enligt schemat. Det är roligt när det är spntant och inte framkrystat endast för att få det perfekt.

"hallå? Vad tänker du på? Aye, Bieber!" Viftade någon med en hand framför mitt ansikte med några centimeters avstånd.
"yo, vad vänder?" Frågade jag med ett äkta leende på läpparna, inte för att mina andra leenden varit fakeade, utan för att jag var uppriktigt glad över att ha dem här.

Jag kunde verkligen, verkligen inte hålla inne ännu ett kapitel... Jag känner mig så elak då... Hehe ;)
Men vad tycker ni? Vad tycker ni om den aningen mystiska tjejen? Om novellen, so far?
Ja, jag har ett namn till henne, och hon har en anledning till att vara som hon är, men jag vill att det ska vara hemligt ett tag till. Inte för länge dock.
Och ni såg vems perspektiv det var på slutet va?
Kramisar ♥

Jag slängde på mig mina gråa chachi mommas innan jag dök in i garderoben för att leta efter någon överdel. Vilken kvittade, bara jag kunde dölja min överkropp någorlunda.
Snabbt fann jag en havsblå lös-sittande långärmad tröja jag trädde över huvudet så den landade över min, om jag skulle säga det själv, nätta och smidiga kropp. Jag tog en hårsnodd och formade håret till en hög toffs jag sedan fäste med hårsnodden.
På väg mot hallen grabbade jag tag om mobil, nycklar och min skateboard innan jag snabbt drog på mig mina oerhört bekväma skor av märket Supras. Egentligen brydde jag mig inte om märken och sånt, men supras var verkligen värt de extra dollarna.

När jag passerat dörren genom att ha öppnat och sedan stängt den igen låste jag utifrån och backade medans jag lade ner nycklarna i fickan och stängde igen dragkedja medans jag höll skateboarden på något konstigt sätt med armbågen och lade ner mobilen i andra fickan. Eftersom min lägenhet låg på första våningen hade det inte tagit lång tid alls att komma ner till lobbyn.

Med båda sakerna nere i fickorna, och jag själv vid entrén slängde jag ner skateboarden på golvet, ställde mig på den och trampade till i marken för att få fart. Jag väjde lätt från de stressade människorna som hade bråttom till jobbet med min skateboard. Snart nådde jag slutet på den oerhört påkostade lobbyn som ville visa mer än kunde ge. Lobbyn passade inte alls in med lägenheterna. Visst lägenheterna var fina, rymliga och fräscha, men de innehöll inte alls de allra senaste och exklusivaste möblerna och vitvarorna som måste kostat skjortan som lobbyn skröt om.

Jag är inte säker på om man egentligen får åka på skateboardar och liknande här inne. Men brydde jag mig? Nej.Väl ute kände jag solens gassande solstrålar mot min bleka hud. Jag log smått innan jag ännu en gång trampade till i marken för att få upp fart. Mitt mål var för tillfället skateparken där de flesta skateboard intresserade människor höll hus. Chockande? Inte direkt.

Vid ena rampen, den jag oftast körde på, åkte några killar som försökte imponera på deras flickvänner av vad jag kunde se eftersom tjejerna stod alldeles nedanför med hänförda blickar. Jag själv som har spenderat i princip hela mitt liv på den här rampen och åkt omkring kunde direkt se att killarna var nybörjare.
Jag himlade lätt med ögonen och fnös medans jag gick bort till en någorlunda tom ramp jag kunde skejta på.

Efter att jag åkt ett tag kunde jag i ögonvrån se hur allt fler och fler människor samlades runt rampen för att kollade på mig medans jag gjorde min grej. Som jag hade gjort till min redan i sjuårs-åldern. Ja, så länge hade jag skejtat, plus två år.
Det hade alltid haft en stor plats i både mitt hjärta och i livet. Jag skejtade hela tiden. Nästan.

Jag åkte ner för rampens lutning och satte med ens riktning mot hoppet. Det stora hoppet inte många vågat sig på. Pyttsan, så farligt kan det väl inte vara? Jag åkte upp för det och väl i luften tryckte jag till på skateboardens ena sida så den roterade om sin egna axel medans jag var någon halvmeter över och gjorde en volt. Så fort jag stod rakt - så rakt man kan stå i luften vill säga - satte jag fötterna på skateboarden så den slutade snurra ochjag landade problemfritt på marken som en graciös ballerina. Nästan. Typ.
Applåder uppstod i "publiken" och man kunde höra många busvisslingar också. Jag bockade hjärtligt som tack.

Så! Där var första kapitelet ute! 
Egentligen skulle jag velat vänta lite p.g.a designen, som jag sa i ett tidigare inlägg...  Men perfektion kräver tid! Men jag orkade seriöst inte vänta längre... Jag har inte så bra tålamod... Hehe ;)
Men det skulle vara grymt om ni alla redan kunde slänga in en liten kommentar om vad ni tycker så hörs vi snart! ♥

Jag gick med långsamma steg mot Rockefeller Center där de ställer upp en ståtlig gigantisk gran varje vinter. Även om jag visste att jag aldrig mer skulle få fira jul med någon mer än mig själv.
Jag visste att jag inte heller gjort det, och i år var inget undantag. Men ändå sökte jag närhet. Ändå sökte jag tröst. Ändå sökte jag kärlek. Som den idiot jag är...
Med axlarna neresänkta, samt mitt humör som var i botten vände jag mig om och sökte med handen i jackfickan efter pengar. Två sekunder senare hade jag funnit mitt mål och begav mig mot närmaste café.
Jag kunde åtminstone trösta min annars så eländiga vardag som endast bestod utav att sörja något jag knappt minns, med en rykande kopp varm choklad.

Jag hade ingen mamma, ingen pappa, ingen syster, ingen bror eller annan jag kunde bo hos. Dock hade jag förmodligen nån slags kontakt med någon främling eftersom det varje månad låg 500 $ som jag kunde handla mat - inte för att jag åt så mycket - och betala hyran med.
Egentligen vet jag att det är farligt eftersom det kan vara någon slags maffia som vill få mig att känna mig trygg ett tag genom att ge mig pengar så jag klarar mig, men sedan slutar och hotar med att jag ska göra något ytterst olagligt för att få dem tillbaka igen.
Med det har funkat i 14 år, så jag förstår inte varför de redan gjort de i så fall.
Fast det är nog bara mina tankar som får mig att tänka så efter allt som hänt...

Jag såg upp mot den stora granen ännu en gång genom fönstret på caféet. Jag stängde mina ögon och lovade mig själv att om jag fann någon som ville ha mig, på ett eller annat sätt ska jag hålla fast tills de inte vill ha mig längre. Jag lovar. När jag öppnade mina ögon igen kände jag något blött på min kind. Jag torkade bort det med min hand och tog ännu en klunk av chokladen.

Allt jag egentligen visste var att jag var ensam. Och skulle vara livet ut, så min önskan skulle inte slå in.

Eller?

Så! Där var prologen ute! Gillar ni den? Om inte; novellen kommer vara annorlunda. Om ja; ni kommer gilla novellen lite extra mycket om ni gillade prologen, hoppas jag.

Jag har skrivit några kapitel bara för att komma igång. Och jag måste säga att jag är rätt nöjd.
Men vi hörs då! 
Kramis ♥