Jag fattar inte att ni fortfarande går in på bloggen. Ni är då väldigt dedikerade.
Om jag var er skulle jag gett upp för länge sen. För jag har gett upp. Jag raderade instagramkontont till bloggen nyss.
Det är lika bra att bara ge upp. Jag tror inte jag kommer uppdatera här någonsin. Kanske om fem år. Kanske.

Men det var fint att "lära känna" er, jag ångrar inte att jag skapade bloggen. För tack vare den har jag fått stöta på så många nya människor, och jag ser endast på det hela med glädje. Men jag har växt och glidit från Justin helt enkelt, och att skriva om någon man inte älskar så grovt mycket längre går bara inte. Jag kan inte i alla fall.

Men jag kommer aldrig sluta skriva, och ni kommer säkert se mycket mer av mig i framtiden (om man ska vara optimistisk).

Jag älskar er.

 

Svar till Lidre:

 

Förlåt. Förlåt förlåt förlåt förlåt. Jag ber så himla mycket om ursäkt. Började gråta när jag läste din kommentar. Jag är så besviken på mig själv. Förlåt. Och jag håller med, det är drygt.

 

Men tänk såhär; om jag varken har lust, ork eller inspiration till att skriva något som börjat bra kommer det inte sluta bra. Jag kommer förstöra allt genom att skriva på den nu. Jag har ABSOLUT INGA idéer, över huvud taget. Jag har inget planerat, ingen plan, inte ens något förberett. När jag skriver så skriver jag väldigt spontant och planerar i efterhand, så allt jag har planerat på novellen ligger redan ute. Det är liksom så jag jobbar.

Men efter din kommentar fick jag faktiskt lite lust. En gnutta skrivsug (till denna novellen) lös upp inom mig efter din kommentar. Dock kommer jag endast göra dig änu mer besviken då jag är en såadn som aldrig tar tar i saker på direkten och kommer låta detta ligga tills åtminstone en tråkig sommardag.

 

Något som bidrar till att få mig att backa undan från bloggen ytterligare är väl att jag jämför med så många andra. Jag menar, jag vet så himla många andra bloggar som skriver bättre än mig och har allt bättre än mig, och de får mer respons än mig också. Dock är respons-delen mitt egna fel då jag inte uppdaterar. But still.

 

En sista sak innan jag återgår till vad jag höll på med innan; se det inte som ett hejdå. Se det verkligen inte som ett hejdå. Hejdå betyder att lämna, och att lämna betyder att glömma. Och glömma är det sista jag kommer göra.
När jag drev den här bloggen var det en av de bästa tiderna i mitt liv.Det glömmer man inte så lätt.

Och tack för komplimangen, det uppskattas verkligen!

 

Älskar er med,

puss <3

Ämh, hej!

Loggade in för att se om det ens är någon aktivitet på den här bloggen... Och shit det var det! Fatta vad förvånad jag blev!

Tack för de fina orden!

Och förlåt för att jag bara har försvunnit. Jag är ledsen.

Men för att vara ärlig så är jag inte ens säker på att jag har exakt samma kärlek till Justin längre. Såklart älskar jag honom, det kommer jag alltid göra, men den är inte lika hysteriskt och... Hängiven? Vet knappt var han håller hus längre.

Jag vet inte vad som hände.

 

Men jag har inte slutat skriva, jag driver en levande account på wattpad vars berättelse jag är ganska stolt över.

Om ni vill skulle jag kunna länka...

Men, den handlar inte om Justin. No hate, men jag har lyckats få en STOR crush på Felix Sandman. Varför vet jag inte, för vanligtvis är han inte den typen jag normalt dras till, om man ska säga så. Kanske att han är mer i min ålder och bor i Sverige, och att det faktiskt finns en mer realistisk chans att man kan träffa dem. Jag vet inte.

 

Men, återigen, jag är ledsen. Grymt ledsen. Jag älskar er fortfarande, och jag kanske fortsätter här i framtiden. Vem vet.

 

Puss på er!

 

(och jag lägger ut länken om tillräckligt många är intresserade)...

Okej, så hur många av er vet vilka Marianas Trench är?

 

De är ett kandadensiskt band som är grymt stora i Kanada oh lite i Amerika, och har fyra medlemmar;
Josh Ramsay (sångare/gitarrist), Matt Webb (gitarrist), Mike Ayley (basist) , och Ian Casselman (trummis).

Jag hade ingen aning om vilka de var för några månader sedan, min kompis är helt obsessed och älskar dem till tusen. Josh var även med och skrev och producerade Call Me Maybe och Guitar String/ Wedding Ring med Carly Rae Jepsen och har en låt tillsammans med henne som heter "Sour Candy".

 

Här är i alla fall några av mina favorit låtar med dem;

 

Cross My Heart

 

Stutter

 

Haven't Had Enough

 

Truth Or Dare

 

Desperate Measures

 

Fallout

 

Shit vad många det blev... Ja, de är riktigt bra i alla fall, och ni får även lite musikförslag :)

And by the way, ja Justin vet vilka Marianas Trench är, han följer Josh på twittuh (fangirl).

 

Puss och kram :*

 

 

"Vad skulle du säga om jag hade biljetter till Marianas Trench i Toronto i helgen?" jag såg upp från mina läxor i och såg upp på Justin med stora ögon.

"Skoja du med mig? Snälla skämta inte om något sånt här!? ÄR DU SERIÖS!? OMG OMG OMG OMG!?" skrek jag, plötsligt fylld med energi. Jag sprang fram till Justin och tog biljetterna som han höll framför sig för att se om de var äkta. Jag vände och vred på de för att se om de var förfalskade på något sätt. Det var de inte. Det var då jag freakade ut ännu lite mer. Jag kastade mig om honom och pep fram ett "tack" innan jag rusade upp på mitt rum för att han inte skulle se mitt riktiga utbrott. Jag rev mitt hår, sprang på stället och skrek så tyst jag kunde. När jag hoppat några varv runt i rummet tog jag ett djupt andetag och gick ut ur rummet för att gå ner i köket igen, nu sansat. När jag kom in såg Justin på mig med ett brett flin utplacerat över halva ansiktet. Jag kan inte blamea honom, han hade säkert hört.

 

*

 

 När jag var klar med håret, som jag hade lockat några korkskruvar i och lagt i en glansgörande olja, satte jag mig vid bordet med den lilla spegeln och lampan på och drog ur en låda där jag har mitt smink förvarat. Först lade jag ett lager moistrizer över huden och lät det åka in innan jag tog en borste och blandade ut min BB-cream med. Sedan tog jag ett puder, lite rouge och drog på mascara på mina ögonfransar så att de blir långa och fylliga. Som sista finish drog jag ett genomskinligt läppglans på mina läppar och smackade nöjt med dem.
Kläderna var redan på och gjorde att jag såg poppig ut. Jag gick ut ur mitt rum och smsade Justin att jag var klar innan jag drog på mig mina vans och lade ner mina saker i en väska. 
Jag tryckte på twitter appen i mobilen och gick in på Josh', som är sångaren i bandet, profil för att se om han skrivit något om konserten om några timmar, vilket han hade. Eller typ.

 

Några minuter senare hör jag en bil som brummar med kraft utanför och sedan en biltuta, fort tar jag mina nycklar och låser dörren. Jag öppnar bildörren och hoppar in, när jag sitter ner stänger jag igen dörren och spänner säkerhetsbältet. 

 

 

Jag hade ögonen på vägen hela tiden, olyckor har ju hänt förr så att säga, och speciellt när man har en medpasagerare gäller det att vara försiktig. Inte för att Madison inte åkt i min bil förut, men man vet aldrig. 
"Så... Är du taggad?" frågade jag, även om jag redan visste svaret på frågan. Jag sneglade på henne lite snabbt, men blev tagen och vände snabbt på huvudet mot henne igen. Hennes hår hade några lockar här och var och hon bar en svart prickig kjol och en blommig blus som blottade lite av magen. Jag kom på mig själv och kollade skamset bort, skamsen över att ha kollat in en fjortonåring. Kanske är jag en pedofil ändå? Det finns inga motbevis för det.
"Ääh, ja?!" sade hon, som om det vore självklart "jag visste inte ens att de skulle ha konserter än, jag menar de håller fortfarande på med det nya albumet, och om inte jag visste, hur gjorde du?" frågade hon sedan. 
"Har en kompis som är polare med någon som känner någon i bandet tror jag, så han tipsade om att de skulle ha en liten preview-ish och ja.." jag lade till ett leende efter mitt babblande.
"Aha" sade hon bara. Efter det blev det tyst, men jag kunde inte avgöra om jag gillade tystnaden eller inte.

 

 

*

Inne på arenan i Toronto var det smockat med folk, jag skojar inte. Känns som om hela jävla Kanada var där, även om jag vet att det är omöjligt. Jag trängde mig förbi människor på ståplatserna längst fram med Madison i släptåg. Det skulle bli svårt om vi tappade bort varandra, och med den tanken i huvudet greppade jag genast tag i hennes hand så att vi skulle vara sida vid sida hela kvällen. Jag såg bak på henne och gav henne ett leende, som hon genast besvarade, bara lite nervösare. När vi kommit så pass långt fram att man såg bra, var nära men slapp trycket som är allra längst fram, stannade jag och drog Madison till mig.
"Blir det här bra?" sade jag, lite högre och närmare henne än vad man gör när det inte är tissel och tassel runt om kring. Till svar gav hon mig en tumme upp och ett stort leende som visade hennes vita tänder.
Jag tog fram mobilen och såg att konserten skulle börja om en kvart, om de höll tiden vill säga.

 

De var nu inne på näst sista låten, det var en gammal låt. De hade blandat gamla och nya hade jag fått förklarat, och av det att döma var de riktigt bra. Jag förstår varför Madison gillade dem så mycket. Jag var inte så insatt i Marianas Trench, men de är duktiga. 
Större delen av konserten hade jag kollat på Madison. Hon verkade så lycklig. Hon sjöng med, dansade, skrek och hade allmänt roligt helt enkelt. Nu kollade jag dock upp mot scenen där Josh, som jag hade fått reda på var sångaren/gitarristen, och Matt, som var gitarrist, körde ett riff tillsammans där uppe. Precis som Josh hoppade såg jag hur någon kollade på mig, så jag koncentrerade blicken på personen som visade sig vara Madison som såg mig rakt i ögonen. Ögonen speglade lycka. Ren och skär lycka. Och den synen skulle jag kunna leva på.

 

 

And Madde is back on track, oh yes she's on fire tonight OH YEAH! Nej men hej, det var ett tag sen heh. 

Inte världens längsta, men rätt skaplig á mon avis (enligt mig). Kommentera era åsikter och tankar så blir jag glad och levererar kapitel 6 innan nästa vecka, låter det bra? Ok ok.

 

Puss och kram <3

Hej!

Förlåt, glömde säga god jul till er, men god jul i efterskott ;)

Hur var eran jul? Min var bra :)

 

Jo, jag är hemma från frankrike, som ni kanske märker idk. Och tänkte skriva kapitlet efter nyår för i morgn kanske vi ska göra i ordning mitt rum och på nyår ska jag hänga med några kompisar så har inte rikigt tid :/ Förlåt, men bloggen är inte riktigt vad jag prioriterar just nu, och det är jag sjukt ledsen för... Seriöst.

 

Men jag älskar er och cya! Mwa :*

 

Puss och kram ♥

Tjo alla älskvärda läsare!

 

Nu är det såhär att idag är det min födelse- och namnsdag och jag blev precis klar med att städa mitt rum (som ändå blev lite halvdant bc lazy) och ska snart få besök med tårta och I don't even know.

 

Sen ska vi till landet och fira mig där med mormor och morfar och kommer hem i morgon, så inte förens söndag har jag tid. Och då måste jag plugga för jag ligger efter i några ämnen [Duktig (y) ].

 

Howevuh, ska jag berätta något som hände idag?

Vet att du sa nej men jag tänkte berätta i alla fall.
Jo, mina kompisar visste ju om att jag fyllde år idag, så de sa grattis när de såg mig och en (hej Olivia) började sjunga "Ja må hon leva" och hela klassen hakade på. Det var väldigt fint för jag har liksom bara gått i den här klassen snart en termin. Fast jag blev såklart röd som en tomat och gömde mig bakom håret.

 

Nu vet ni det.

 

Puss och kram♥♥♥

 

Jag såg ut genom fönstret och såg hur vinden grep tag i trädens kronor så att de försiktigt svajade till. Inte många bilar åkte på vägen utanför, men rätt som det var kom det en bil som fångade mitt intresse. Hellre det än mattelektionen som pågik i klassrummet jag satt i liksom.

Jag ryckte till när jag kände hur någon petade på mig och vände mig mot min högra sida, där Tatiana satt.
"Kan inte vi ta en fika efter skolan?  Känns som om det var år sen vi gjorde något." Viskade hon.
"Liz då?" Frågade jag. Jag, Tatiana och Liz har liksom hängt ihop sen vi gick på dagis, där vi träffades.
"Hon är redan på." Svarade hon och log. Hon kramade mig i sidled och sade tyst:
"Ååh vad kul det ska bli! Tagga." Och jag bara skrattade åt henne.

 

"Au revoir, ses i morgon." Sade franskaläraren som ett avslut av denna skoldag. Jag skyndade mig ut till korridoren för att ta mina saker snabbt så vi kunde slippa trängslen inne i centrum som börjar vid fyra, fem tiden. Nu var den halv fyra.

När jag lade ner nycklarna i min väska omringades jag av Tatiana och Liz.
"Redo?"
"Alltid redo." Sade jag och började försiktigt skratta. Liz skrattade också, fast lite högljuddare. Sedan kollade jag på Tatiana och höjde ett ögonbryn så att hon inte kunde hålla sig för skratt. Så där gick vi, tre tjejer i en korridor skrattandes som jag vet inte vad.

 

"Vad gör Justin idag då?" frågade Liz där hon satt och smuttade på sin varma choklad. 
"Vet inte, jobbar antagligen" svarade jag och ryckte på axlarna innan jag tog ett stort bett i min varma macka. Jag kände hur smält ost och varm tomat flöt ihop i munnen och jag stönade lätt till. Jag älskar den kombinationen på en macka. Och utan macka, det spelar egentligen ingen roll.
"What? Du inte veta vad han gör? Impossible!" utbrast Tatiana och med franskt uttal som hon trodde fick henne att låta internationell. Egentligen lät det bara puckat.
"Men, det är inte som om vi är ihopsatta eller något. Vi har liksom space." Gnyade jag.
"Yeah, right. Vi har inte umgåtts sen början av sommarlovet tack vare honom." Svarade Liz med korsade armar.
Jag suckade högljutt och lade ifrån min macka som jag hållt i under tiden jag pratat innan.
"Okej guys, förlåt. Men han är liksom... Han är som den storebrordern jag aldrig fick, ibland som en extra pappa när pappa inte är hemma, men samtidigt en mamma. And a heck of a friend. Han är allt i ett och jag behöver någon sådan i mitt liv. Men ta det inte fel nu, jag älskar er jättemycket och jag litar på er 100% men det är liksom inte jamförbart på något sätt, förstår ni mig?" Hasplade jag ur mig.
Blicken lät jag växla fram och tillbaka mellan mina två vänninor som satt med nästan gråtfärdiga ansikten. Oavsett hur tuffa de än ser ut, är de riktiga mjukisar båda två.

 

"Åh vi förstår gumman. Vi älskar dig med" Tjöt Tatiana och slängnde sig på mig för en kram. Inte långt därefter kom även Liz och viskade tyst i mitt öra:
"älskar dig".

 

Jag tog ett djupt andetag och tog mig samman. 
"Så flickor, hur går det med erat kärleksliv då?" Sade jag och vickade fånigt med ögonbrynen samt lutade mig i armbågarna på bordet.
Genast rodnade Tatiana men försökte dölja det bakom sitt långa hår och kollade bort, medan Liz bara satt där.
"Ooooh Tatiana! Vem är det?" Genast rodnade hon ännu mer.
"Säg nu då!" Nu var även Liz nyfiken.
"Det är Mike..." mumlade hon tystlåtet vilket fick både mig och Liz att 'aw'a.
"Hur går det då?" 
"Asså... Vi smsar varandra typ hela tiden och han har sagt att han gillar mig, typ..." sade hon vilket fick mig att börja fnissa. Jag bufflade lite på henne med armågen och sade:

"Matiana är på G alltså."

 

 

Jamen tja! Det var länge sen ni såg av ett nytt kapitel va? Hur som helst, här är kapitel fuura (internskämt mellan mig och migsjälv). Enjoy! (Ursäktar för längden men det var allt jag kunde komma på, sorry. Men kapitel 5 kommer inte dröja en månad iaf)

 

Puss och kram ♥

Han reste sig hastigt upp med höjda ögonbryn.

"Vadå? Borde jag oroa mig?" Frågade han förvirrat.
Borde han det? För pappa? För mig? För sig själv? Inte alls? Pappa är ständigt i fara och varje dag kan vara hans sista, samma med mig då jag står honom nära och jag är hans enda närstående och skulle kunna kidnappas som mutning.
Justin? Om det gäller mig eftersom han betyder väldigt mycket för mig.
Men borde han då oroa sig?

 

"Jag... Jag vet inte." Sade jag trött och attackerade kudden med ansiktet. Jag suckade in i kudden och undrade vad jag själv ville med det här. Ska jag bara säga rakt ut att pappa är med i maffian och få den tyngen lyft från mina axlar? Eller kommer det oroa honom, kanske i onödan?
"Kom igen Madison, var menar du? Jag blir ju nyfiken när du säger så." Säger han otåligt och puttar lite på mig för att få upp mig från kudden. Jag suckar men reser mig upp från en gosiga och nu lite fuktiga kudden.

"Han... Min pappa..." Jag ändrade orden, jag visste inte hur jag skulle säga det, hur jag skulle formulera mig. "Min pappas hemland är italien, vad är italien känt för?" Frågade jag istället. Det skulle bli lättare såhär. Det är dessutom svårt för mig att prata om det. Justin rynkade ögonbryna och skakade på huvudet.
"Få se... Mat, främst pasta, det är varmt, lutande tornet i Pisa, Colosseum, Venedig och språket." Rabblade han upp.

 

 

"Du missade en sak." Påpekade jag och såg på honom med stora ögon, ville inte missa hans utseende när han kommer på det.
"Frikadeller?" Frågade han. Jag skakade sakta på huvudet.

"Maffian?" Jag nickade entusiastisk. 
"Men vad har det med det här att göra?" Frågade han förvirrat och kliade sig bakom nacken. Jag såg med manande blick på honom, nästan stirrade ut honom för att få honom att förstå, att anledningen att min pappa inte var hemma var på grund av maffian. Att han är med i maffian.

Man skulle kunna tycka att det jag höll på med var arnsligt och onödigt, men jag ville att han skulle komma på det själv på något sätt, och det är svårt för mig att prata om. Har alltid varit, kommer alltid att vara.

Hans blick klarnade och man kunde nästan se hur en glödlampa tändes över hans huvud. 
"Har din pappa hamnat i trubbel med maffian?" Frågade han. Jag suckade och lade huvudet i handen åt han dumhet. Alltså en riktig palmface.

 

 

"Är han med i maffian?" Ändrade han sig och lät som ett litet barn som precis upptäckt att man kan byta kanal på TVn. Eller något.

Jag nickade glatt, liknande Ariel när hon tappat rösten och håller med om något så mycket att hon nickar entusiastiskt. Sedan insåg jag det hemska i det och såg ner istället. Jag kände ett par starka armar kring min kropp och doften av Justin spreds i mina närborrar. Jag gosade in mig i hans bröst för att inte tänka på alla hemskheter som har hänt och kommer att hände min far.

"Jag kommer skydda dig om något händer dig." Försäkrade han med en viskning vid mitt öra.

 

And there is the ugly truth revealed. Kanske blev lite mycket kring det där med för Justin att gissa, men skrev om det i texten så om någon haka upp er på det, snälla gör inte det.

Annars; VAD TYCKER NIIIII?

//Madde (och Ebba med även om hon inte var med i jsut detta kapitlet, men hon får lite credd ändå bara för att hon är å bra :3 Love you Ebba♥)

Hej kära läsare!

 

Hur mår ni? Bra hoppas jag.

Så, jag vet att kapitlena inte har kommit särskilt ofta eller att de är så värst superlånga. Jag ber om ursäkt för det, men min skola är i princip känd för alla läxor man får. Dock får man tre EA (eget arbete) pass att arbeta med läxorna med, men det är ändå sjukt mycket. Speciellt om man jämför med min förra skola som man hade i princip bara språkläxor och matteläxa.

 

Och Ebba vet jag har mycket att stå i hon också då hon går i nian och dessutom driver en egen novellblogg som måste uppdateras och som hon prioriterar före denna.

 

Men jag tänker ändå inte ge upp för det här är en utav de saker som jag verkligen älskar att göra.
Men räkna bara inte med en asgrym uppdatering. (Inte för att jag tror ni har räknat med det, men man vet aldrig.)

 

Puss och kram♥

 

 

Jag slog upp ögonen men stängde de snabbt igen när solens ljusa strålar träffade dem. Jag gnuggade dem med stängde knogar och slog sakta men säkert upp de igen, och vände mig om så att jag låg på sidan och såg ner på Justin. Såklart låg han inte bredvid mig, men på en extra säng precis bredvid. Även om vi har känt varandra ett tag, lite mer än tre månader för att vara exakt, så skulle det vara lite för vulgärt, dels för ålderskillnaden, dels könen.
Jag sträckte fram armarna framför mig och fick syn på mina händer, eller mer specifikt; mina naglar. Jag hade varit och fixat de igår efter vi hade ätit. Justin hade suttit och kollat på och klagat över det var finare utan och undrade varför jag var tvungen att göra det här och bla bla bla. Som tur är hade hon som fixat naglarna inte kunnat engelska så pass bra att hon skulle ha förstått honom. Han pratar väldigt snabbt och lågt ibland, då var en utav de gångerna.

 

Jag hade valt att göra gelenaglar, bara någon/några millimeter längre än mina riktiga så de inte skulle se för onaturligt ut, med sju naglar i färgen rosa med diamanter vid nagelbanden, och tre naglar multifärgade som smälte in i varandra och ett cheeta mönster i svart över. Ruskigt snyggt enligt mig. Justin sa att det var gulligt. Dock tror jag inte han bryr sig så mycket.

 

Jag ställde mig upp och gick mot garderoben för att få tag på ett par mjukisar så att jag slapp den obehagliga känslan av att känna mig för lättklädd inomhus.
Jag gick in i badrummet och skvätte vatten i ansiktet för att piggna till och få bort den där sömniga känslan som sitter kvar på morgonen tills man har tvättat sig, och borstar ut alla tovor ur mitt långa hår. Vad ska man göra idag då? Tänkte jag samt borstade ut den sista, och största, tovan.

 

När jag kom ut ur badrummet drogs min blick mot fönstret för att kolla vädret; det regnade. Inte duggade utan verkligen spöregnade.
Mysdag med en sprakande eld, film och popcorn kanske?

Justin låg förstås fortfarande kvar i sängen och sov som ett barn, hans ansikte ner i kudden. Jag satte upp håret i en hög tofs och gick sedan fram till extrasängen som Justin låg och sov i. Jag lutade mig ner och försökte väcka honom genom att putta honom lite mjukt, men han vaknade inte. Jag fortsatte en stund, men han rörde sig inte ur fläcken. Jag puttade honom lite hårdare, efter en bra stund hörde man några grymtanden från i kudden.

 

”Dags att vakna.” skrattade jag, han skakade snabbt på huvudet. Ville inte gå upp. Jag förstod honom, jag hade också viljat sova längre. Men jag visste att jag aldrig skulle kunna somna om, alltså gav jag upp rätt snabbt.
”Justin”, sa jag och skrattade till, när han ännu en gång skakade på huvudet, ”vi kan sätta oss i soffan och kolla på film.” lirkade jag, han grymtade ännu en gång till.
”Klockan är mycket”, sa jag, ”kom igen.” Han drog ett djupt andetag och satte sig sedan mödosamt upp ur sängen, satte sig på sängkanten och gnuggade sig i ögonen. Suckade och kollade sedan på mig. Han hade sovit med joggingbyxor, jag fattade inte hur han hade klarat det, det måste ha blivit väldigt varmt. Samtidigt var jag glad att han hade något på underdelen. Jag hade en känsla av att det skulle bli ganska pinsamt om han hade suttit där utan joggingbyxorna. Men jag hade varit med om det förut, och hade nog kunnat handla det igen.
Han lutade huvudet i händerna och suckade tungt.

 

”Du kan få sova till filmen om du vill.” sade jag med ett leende och han kollade med sömniga ögon upp på mig, sedan nickade han och reste sig upp. Långsamt, stödde sig på sängen och ställde sig sedan upp med ett irriterat stön.
”Vad ska vi se?” frågade han samtidigt som vi gick ut till vardagsrummet.
”Jag vet inte, vad vill du se?” frågade jag, samtidigt som han slängde sig ner i soffan, spridde ut sig i hela soffan. Jag suckade irriterat och letade bland mina filmer samtidigt som jag väntade på hans svar.
”Skräck?” skrattade han, jag kunde se flinet som spelade på hans läppar.
”Nej.” sa jag snabbt och drog upp två slumpade filmer ur skåpet där filmerna fanns. Jag kollade ner på filmerna och läste på de, samtidigt som Justin suckade tungt.
”Varför?” Jag ignorerade hans löjliga fråga och kollade bak på honom, visade upp filmerna jag tagit ut.
”Dessa då”, sa jag innan jag läste upp titlarna för honom, ”Pitch Perfect eller Perks of being a wallflower?” frågade jag och gav honom filmerna när han räckte sig efter dem.
Han läste snabbt igenom baksidan på de båda filmerna och räckte tillbaka ”Perks of being a wallflower”, den andra lade han på soffbordet. Jag log och satte in den i DVD-spelaren.

 

Vi hade poppat popcorn och virat in oss i filtar och fluffat up kuddar bakom oss så att vi låg skönt, men jag kunde inte koncentrera mig på filmen. Jag hade för mycket att tänka på.
Jag och Justin har känt varandra i tre månader. Det är en fjärdedels år. Jag litar på honom och tror inte att han skulle skrika ut mitt på gatan om jag berättade något personligt till honom, så varför har jag inte sagt något?
Och varför har han inte frågat? Jag menar; pappa är väldigt sällan hemma, det är därför vi kan göra såhär - sova över och äta popcorn till frukost - så undrar han inte? Inte ens lite? Eller antar han bara att han är en väldigt upptagen man?
"Justin?" Frågade jag med ögonen på honom. Han vände huvudet så att han hade blicken på mig.
"Ja?"
"Undrar inte du varför pappa aldrig är hemma?" Jag sade orden sakta och tvekande, som om jag kanske inte bör ha frågat.
Det kanske jag inte skulle ha gjort heller.

 

 

Vad tycker ni? OOoohh spänning! Lmao.

 

5+ kommentarer för nästa :3
Puss och kram / Madde och Ebba ♥

"Ses på måndag, bye!" Jag vinkade mot mina kompisar innan jag gick mot den stora porten som skulle leda mig ut mot skolgården. Där fanns en fotbollsplan, basketplan, bänkar, lekplats för de yngre och såklart en parkering. Just parkeringen var mitt mål då jag hade blivit lovad skjuts idag, så som de andra dagarna i nu några månaders tid.

 

Jag fick syn på honom lutandes mot bilen med solbrillor placerade över hans näsa och skymde hans ögon.
Han hade många blickar på sig från andra elever från skolan, men det var inget han brydde sig om.
När det endast var några meter emellan oss spurtade jag och hoppade in i hans famn, något han inte var berädd på, så det resulterade till att vi hamnade på marken, jag över honom.

 

"Hej Justin." Hälsade jag glatt innan jag ställde mig up på alla fyra för att sedan skjuta ifrån med händerna så at jag stod upp. Jag trog med händerna över min kjol för att se till att den inte blivit smutsig eller skrynglig och rättade till min frisyr. I ögonvrån såg jag hur han själv tog sig upp till en ståendes position.

 

Till svar på min hälsning blängde han mest på mig, men sprack sedan upp till ett leende och kramade om mig.
"Heeej Madisooooon." Ropade han i kramen, och orsakade ännu fler blickar mot oss. Jag fnissade till men gick sedan runt bilen för att sätta mig i passagerar sätet.

 

*

Jag kastade mig mellan de hyllorna som hade kläder både vikta på sig och på hängandes på galgar på stängerna som satt under det understa hyllplanet. Jag vek upp, kände, inspekterade och tog viktiga beslut om jag ville lägga tid på att prova klädesplagget eller inte.

 

Jag tog upp en ursöt topp som skulle passa bra ihop med shortsen som jag såg lite längre in i affären. Genast begav jag mig mot shortsen som skulle vara de sista plaggen jag provade, i den här affären ja.

 

"Justin, kan du ta min väska? Man får inte ta med väskan där inne för då tror de att man ska stjäla kläderna, fast jag vill inte att du snokar igenom min väska heller..." Spekulerade jag högt med mig själv. "Nej vet du vad, du får stå utanför provhytten och vakta väskan." Fortsatte jag. Han nickade trött och följde efter mig när jag knuffade mig igenom alla människor mot provhtterna, och skapade en bra väg åt Justin samtidigt.
Jag gav väskan till Justin innan jag gick in i närmaste, tomma provhytt och började prova kläder.

 

Så fort jag rättat till skynket som dålde mig för Justin och alla andra tog jag av mig min tröja och gick ur min kjol för att ta på mig de olika kläderna, dock inte samtidigt.
Det första jag tog på mig var ett mönstrat linne vars mönster bildade en färgglad dödskalle och ett par vita shorts. Jag vände och vred på mig framför spegeln för att se hur det såg ut ifrån alla vinklar. För att vära säker tänkte jag fråga Justin.

 

Jag drog draperiet åt sidan och steg ut ur provrummet så att jag stod mitt emot Justin där han stod lutad mot väggen och höll på med mobilen. Jag lät blicken glida ner och fann min väska ligga vid hans fötter.
"Justin?" Han släppte blicken från telefonen till mig och granskade mig.
"Vad tycker du?" Undrade jag. Han såg eftertänksamt på mig och lutade hakan i handen.
"Snurra runt." Befalde han. Jag löd och snurrade runt så att även han kunde se alla vinklar.
"Det var fint, det passar dig." Sade han sedan med ett leende innan han återgick till mobilen igen.

Jag provade resten utav kläderna, men bestämde mig för att bara köpa outfitten jag visade för Justin, en ljusgul klänning med orangea och klargula blommor på, ett annat par shorts, ett par tights med ansikten på som var hur söta som helst, en långärmad tröja med mustacher på och en marinblå kjol. Det blir bra tror jag. Sen behöver jag nog inte köpa några mer kläder på ett tag, eftersom det är ganska mycket ändå.

 

"Vad ska vi göra nu?" Frågade jag när vi komit ut ur affären. Så fort vi tagit steget ut ur den tätbefolkade och kvava butiken märkte jag hur lättad Justin blev. Något jag lärt mig under de senaste månaderna är att han har klaostrofobi. Jag undrar varför han inte gått ut innan och väntat på mig här ute? Det hade varit helt okej för mig, men han kanske ville ha koll på mig så att jag inte virrade bort mig och försvann.
"Det bestämmer du. Dock skulle jag vilja äta snart. Åt ingen lunch." Förklarade han med ett snett leende vid sista meningen.

 

"Men då kan vi äta direkt, sen har jag bara en sak till jag vill göra innan vi kan åka hem igen eller vad vi ska göra." Jag tog tag i Justins arm så att vi gick armkrok mot närmaste café för att få i oss lite mat. Dock är 'lite' inte nog för Justin, han äter väldigt mycket. Inte för att jag ska säga något då jag själv äter som en flodhäst. En utav alla saker vi har gemensamt.

 

---

 

ÄNTLIGEN! Förlåt att det tagit sån tid att publicera det (har haft det klart väldigt länge dock...) kan inte annat än att skylla på läxorna... Suck.

 

Men 5+ kommentarer snällaaaaa!?

Puss och kram / Madde och Ebba ♥

 

Okej, en uppdatering bara så att ni vet vad som händer:

 

Jag hade hittat en som skulle göra min design, men hon hade väldigt mycket i skolan och har inte hunnit.

MEN jag har hittat en ny som började här om dagen och snart är klar. Jag måste säga att jag är helnöjd med den designen och skulle aldrig önska mig en bättre =)

 

Så jag antar att prologen kommer upp rätt snart, men då vill jag att ALLA kommenterar ifall ni gillar den eller inte, det går att byta om alla hatar den (även om jag fick posetiv respons på handlingen).

 

Så länge tycker jag att ni kan lyssna på när Kermit (the frog) sjunger Wrecking Ball av Miley. (klicka på länken)

 

 

 

Ha det så bra så hörs vi snart! PUSSSSS♥

 

 

Madison Moretti, 14 år, bor i den lilla staden Stratford där hon går i skolan och är med sina kompisar, när hon inte är med sin far när han väl är hemma.
- Alla tror att han är en jobbar på kontor och åker på affärsresor titt som tätt när han lämnar sin dotter hemma; så är inte fallet. Han åker till Italien, hans hemland, där han är med i ett maffiagäng. 
Madison vet mycket väl om det, och tar hand om allt hemma tills han kommer hem, som är ungefär en gång i månaden -.
Madison är en väldigt glad och sprallig person som gillar att lyssna på musik, shoppa och att äventyra.

 

 

 

Justin Bieber, 19 år, är en vanlig kille som tar vara på sitt sista år som tonåring. Han jobbar i stadens musikaffär när han inte gör sådant som ungdommar gör, hänger med kompisar, sover.
Hans liv var inte speciellt spännande, det kändes som om han bara var.

Tills han mötte Madison.

Justin som person är ironisk, mystisk men samtidigt snäll och väldigt godhjärtad, han bryr sig om de som står honom nära. Han älskar allt som har med musik att göra och tvekar inte en sekund när det gäller fysiskt aktivitet så som sport eller resor, om så bara till närmaste bensinmack.

 

Madison och Justin är bästa vänner, som syskon fast med mindre gräl skulle man kunna säga. Dem är de mest omtalade personerna i staden med tanke på ålderskillnaden, men dem bryr sig inte. Inte ett dugg.

 

Livet är frid och fröjd för dem, tills en utav de råkar ut för något. Något riktigt hemskt.
Vem är det? Vad är det? Vad händer? Hur kommer den andres reaktion bli?

 

Ta reda på det genom att läsa When I Close My Eyes.

 

 

 

Madison Beer - Madison Moretti

 

 

 

 

Justin Bieber - Justin Bieber

 

 

 

 

 

 

Michael Madsen - Thomas Moretti

Okej, så nu är novellen avslutad. Vad säger vi om det? Skulle ni velat ha längre? Vill ni att nästa blir längre?*

 

*JA DET KOMMER EN NOVELL TILL! Handlingen till den kommer att komma upp så snart designen är fixad.

Och som medhjälpare till denna novell kommer jag att ha Ebba från http://mybieberlovestorys.blogg.se/ . Hon kommer att komma med olika ideer, och skriva några kapitel när hon hinner (då hon går i nian och dränks i läxor vissa veckor och driver en egen novell). Jag tror det här kommer bli helt fantastiskt då novellens handling är väldigt speciell... Det kan jag lova.

 

Så puss och kram kära läsare så ses vi igen, nu med en ny och fräch novell! ♥

 

 

 

 

Jag sträckte mig över tallriken för att nå såsen med höger hand, samtidigt som jag höll Justins hand under bordet. 
Det var juldagen, vilket resulterade till att båda våra familjer var samlade då jag och Justin varit ihop i lite mer än ett år. Vi var hemma hos Justin eftersom hans hus var störst och skulle rymma alla.
Hela Justins familj var här Daine, Bruice, Pattie, Jeremy, Jaxon, Jazmyn och min egen som bestod av Victoria, David, Brooklyn, Romeo, Harper och Cruz.

 

 

Jag släppte Justins hand för att börja äta. Diskussioner bröt ut och skratt hördes. Bredvid mig, där inte Justin satt, satt Romeo. Han pratade om något med Brooklyn som satt på hans högra sida. Mitt emot mig satt mamma, och bredvid henne pappa. Mitt emot Justin, alltså bredvid mamma satt Pattie. 
Jag hade varit hemma hos mamma och pappa några gånger för att prata och hälsa på Cruz och Harper, de verkade gilla mig minst lika mycket som jag gillar dem. Brooklyn och Romeo åkte hem när jag besökte mamma och pappa första gången. Justin hade följt med några gånger också, men det var mest jag som hade varit där. De hade förberett ett rum till mig där också som jag varit med att inreda ifall jag skulle vilja vara där längre än bara över dagen eller så. Jag hade sovit där när jag och Justin hade varit i ett bråk för någon månad sedan, men som nu är utredd och förlåten.

 

"Är du hypad inför presentutdelningen sen då, Romeo?" Frågade jag och såg ner på honom. Han såg upp på mig och log stort, samt nickade hysteriskt innan han återgick till samtalsämnet med Brook.
Jag skakade på huvudet och skrattade innan jag vände huvudet fram för att studera min mor. Vi hade kommit riktigt nära, det känns som om båda hon och pappa har varit där hela livet. Jag hade dessutom förlåtit dem helt nu, så det fanns inget som hette pinsam tystnad eller stela kramar.
Jag såg på henne ett tag, studerade hennes fina linjer, stora ögon och fint uppsatta hår. Hon pratade med Pattie och såg ut att komma överrens då hon skrattade och log hela tiden. Hon stannade upp och vände huvudet åt mig. Hon log och såg frågande på mig. Jag log tillbaka och stäckte mig hand över bordet, som hon tog tag i. Jag log ännu större innan jag släppte och fortsatte äta min mat. När jag nästa gång såg upp föll blicken mot min far.
"Hej pappa." Sade jag med ett leende. Han vände blicken mot mig och hälsade tillbaka.

 

*

 

Vi alla hade ätit upp den otroligt goda kalkonen med tillbehör, som var en traditionell maträtt på jul, och satte oss istället ner i sofforna, några på golvet eller i stolar då vi var så många, för julklappsutdelning.
Barnen, till och med Brooklyn, hade varit ivriga över att få öppna alla paket och sedan skinit som solstrålar när de sett vad som fanns i. Jag hade också fått mycket, överraskande mycket faktiskt. Jag hade till och med fått ifrån Pattie och Jeremy.
Hur som helst hade jag fått många saker som jag gillade skarpt, av Justin hade jag fått Halo 5 som inte ens har kommit ut i affärerna än och Call of Duty: Black Ops 3. En hoodie från hans klädkollektion som han har ihop med Lil Twist, som dock inte kommit ut än heller. Och så klart hans nyaste parfym - The Key -, även om jag inte använder parfym. Dock luktade den riktigt gott, så jag kanske ska ge den en chans, bara för hans skull? Sedan hade jag fått en klocka, som liknade sådana som Justin har fast i leopard mönster och en longboard av mamma och pappa. Av Pattie och Jeremy hade jag fått ett par leopardfärgade vans, som passade bra ihop med klockan. Undra om det var planerat? Hur som helst gillar jag alla paket väldigt mycket och kunde inte vara mer tacksam.

Jag vaknade ut från mina tankar när Justin puttade till mig, förmodligen omedvetet då han fortsatte samtala med sin mor. Jag skrattade till och reste mig till andra sidan rummet där mamma satt i en fotölj. Jag kände mig lite barnslig så jag satte mig ner i hennes knä samtidigt som jag lät hennes händer stryka över min rygg och hår. Jag stängde ögonen av njutning, jag kände mig som 3 år igen, som precis innan dem lämnade mig, då allt var bra. Precis som nu.

 

"Nej, nu bara måste jag fråga. Vad är det för ringar ni har på er? Jag såg dem under middagen men tänkte att jag kunde vänta med att fråga, men nu tog nyfikenheten över." Frågade Pattie helt plötsligt. Jag stelnade till och öppnade ögonen, jag kände hur mamma slutade smeka mitt hår och såg på mig, hon också. Hon sneglade ner mot vänster arm lite fort innan hon såg upp på mig med ett varmt leende.

Jag såg på Justin som hade ett öra-till-öra leende och glittrande ögon.
Han såg sedan på mig och såg med end ännu lyckligare ut.
Jag kunde inte hjälpa mig själv med att le lika stort jag själv.

"Vi är förlovade."

 

 

Och med epilogen ute är jag rädd att vi måste säga hejdå till Jelemenope, kanske för alltid, kanske inte.
Men nu vill jag höra alla era tankar, både gällande novellen i helhet och epilogen. Jag fick inte tillräckligt med kommentarer på kapitel 50, men nu skulle jag verkligen villja att alla kommenterar. 

 

Vad var, enligt dig, höjdpunkten med novellen?
Var det något du inte gillade? Vad i så fall?
Har det varit något ni stört er på under novellens gång? Så som stavning eller min formulering utav ord?

Något ni skulle vilja se mer utav?

 

Info om vad som kommer hända nu efter kommer upp ikväll =)

 

 

 

 

Jag lade armarna om hans axlar och lutade huvudet så nära hans att våra pannor och näsor krockade med varandra. Hans läppar var alldeles för nära för att inte kyssa, men jag avstod trots vissa svårgiheter.
"Vet du hur vackra ögon du har?" Frågade jag med blicken rakt in i hans. Även om vi var så pass nära att det skulle vara omöjligt att att ens se in hans ögonfärg, gjorde jag det. Lika glasklart som som vi stod i ett rum upplyst med hundra lampor. Jag visste att ett stort leende låg plaverat över hans läppar utan att egentligen behöva se det, just för att det kändes som om vi stod i ett så ljust rum. Jag drog fingrarna genom hans lena hår en, två tre gånger innan jag inte kunde klara av det mer.
"Ta av dig tröjan." Beodrade jag och backade ifrån honom för tt ge honom utrymma att dra av sig tröjan på.
"Va?" Frågade han och såg på mig med stora förvirrade ögon.
"Ta av dig tröjan." Upprepade jag lättsamt. Han ryckte på axlarna och drog snabbt och smidigt av sig tröjan. Jag antar att han är van att ta av och på sig kläder snabbt med tanke på att han gör det mellan några av hans låtar på hans koserter.
Jag närmade mig honom och lade armarna kring hans nacke igen och förde honom mot sängen. Sängen satte stopp för honom och han landade på rygg med mig över i den mjuka sängen. Jag kravlade av honom och flyttade mig mer inåt i  sängen så att vi inte skulle ramla av. Han kravlade mot mig och lade sig ner innan jag satte mig på hans mage med benen på varsin sida om hans kropp, gränslade honom.  Jag böjde mig framåt så att jag låg ner över hans bröst och drog med lätta drag fingerspetsarna över hans ansikte. Först över hans panna, sedan ner mot hans kind för att dra dem över näsan mot hans andra och fortsatte sedan ner mot hakan där jag drog bort fingrarna.
"Du är så vacker" andades jag innan jag reste mig upp från min liggande ställning och satt nu istället på samma ställe fast sittandes. Jag tog tag om hans vänstra arm och undersökte den samt alla tatueringar som täckte den. Han var riktigt muskulös, dock var det inget jag inte märkt innan.
Jag tog tag om den andra armen och lade tillbaka den vänstra för att studera den också. Den hade bara en tatuering, jag tror det var japanska och betydde musik, även fast den såg ut som en brödrost eller en tv.
Jag lade tillbaka även den armen och flyttade mig själv bak så att jag satt över hans skrev. Jag himlade med ögonen lätt när jag hörde hur han stönade av min rörelse. Jag lade mig ner över hans kropp igen och studerade tatueringarna vid hans nyckelben. Alla hans tatueringar var väldigt fina och hade en mening. Inte som andra som gör tatueringar bara för att. Jag reste mig ännu en gång upp och drog nu fingrarna längs hans välmarkerade magrutor. Det syns att han har tränat hårt för hans åttapack. Jag kollade upp mot hans ansikte och såg att han hade stängda ögonlock. Han njöt.
Jag flyttade bak ännu lite till och lade mitt huvud på hans mage. Jag riktigt gosade in mig, ungefär så som han brukar göra med mig, även om den var ganska hårt eftersom han har muskler. Jag insåg sedan var min hals/ övre delen av bröstet var placerat och spärrade upp ögonen. Jag vinklade upp huvudet mot Justin och sade:
"Justin om du av någon som helst anledning får stånd nu dödar jag dig." Jag kände hur han spände magen och några sekunder senare hörde jag hans klingande skratt som efter några sekunder dog ut.
"Vad menar du med 'av någon anledning'?" Frågade han förvånat och såg ner på mig.
"Ja, inte av mig i alla fall..." Jag suckade djupt och vände mig så att jag låg på sidan. Jag menar, hur skulle han kunna bli tänd över mig? Jag är absolut inte snygg, och ännu mindre het. Om det var en sådan där bra dag då jag inte hade några finnar och mitt hår låg rätt, och jag kände mig lite självgod skulle jag säga att jag var söt, men inte mer. Dock bryr jag mig egentligen inte om vad omvärlden anser om mig, eftersom jag lever för mig själv, jag klär inte upp mig för någon annan. Eller kanske för Justin. But you get it.
"Elemenope, lyssna på mig noga nu" han reste sig upp på armbågarna så att han satt upp, alltså vad jag tvungen att ändra ställning jag med eftersom jag låg på hans ben med huvudet på hans mage som nu kröktes av hans sittande ställning.  Istället flyttade jag mig upp så att jag mer satt lutandes mot hans bröst.
" du är den mest underbara tjej jag någonsin mött. Du har allt som jag har letat efter. Jag menar du är så vacker samtidigt som du är den sexigaste tjejen jag mött. Du har ingen sning om hur du får mig att må när du retas med mig, eller hur jag känner när vi delar en enkel kyss.
Du får mig galen, Elemenope.
Jag älskar hur du skrattar åt skräckfilmer även om det är aningen konstigt, jag älskar hur du kan bli så blyg när du träffar en ny människa men sedan behandlar den som din bästa vän eller syskon när du lärt känna den och inte dömer den oavsett vad den har gått igenom, jag älskar hur du rappar och sjunger med i varenda låt när vi sitter i bilen, jag älskar ditt gulliga fniss du släpper förbi varje gång drar ett dåligt skämt. Jag älskar hela dig Elemenope, och jag kan inte tänka mig någon annan att bli min framtida fru, eller någon annan att bli mamma till mina, våra, barn. Jag älskar dig, mer än mitt egna liv" forstsatte han och lämnade mig andlös. Han älskade lilla mig? Mamma till hans barn? Jag har inte ens tänkt så långt, men när jag tänker efter kan jag inte tänka mig någon annan att vara pappa till mina barn. Jag älskar honom, från djupet av mitt hjärta. Jag är säker.
"Ja!" Utbrast jag och vände mig om så jag kunde krama honom. Jag räckte mig efter hans läppar och kysste dem mjukt, för att berätta hur mycket jag älskade honom. Han avbröt kyssen med ett stort leende, men när han såg på mig var det som om han kom på någon och den kärleksfulla blicken byttes ut mot en förvirrad.
"Vadå 'ja'?" Jag skrattade lågt till.
"Jag svarar redan nu så att du inte har något att oroa dig för inför framtida frågor." Svarade jag med ett lömskt leende. Jag kysste honom lätt, dock var det mer som en puss.
"Jag älskar dig också Justin, mer än du anar."

 

 

När nästa låt startade hörde jag direkt att det var Rack City med Tyga, som Justin till och med sjunger på sina konserter. Dock ändrar han såklart ordet 'bitch' till 'chick' eftersom det är ett barnvänligare ord då många utav hans beliebers är under åldern tio.
Och med tanke på att Romeo är tio är kanske inte det här det bästa låten. Får han lyssna på sådant av... mamma?

Kvick vände jag mig om i framsätet och såg bak på mina yngre bröder.
"Får ni lyssna på denna typ av musik?" Frågade jag.
Romeo nickade glatt, och när jag vände blicken mot Brooklyn nickade han också och gav mig en tumme upp,
"Jadå, och om det är mamma du tänker på bryr hon sig inte så länge det påverkar oss negativt." Förklarade han. Jag suckade lättat ut och vände mig om igen. Varför hetsar jag upp mig så mycket inför smågrejer? Dem klarar sig faktiskt själva är anständiga unga män. Nej, jag tar tillbaka det där. Här om dagen hade jag funnit de båda i 'vardagsrummet' av bussen sittandes i endast kalsonger, ätandes på glass och spelade TVspel. Det fövånade mig lite, eftersom de uppför sig så väluppfostrat och kanske till och med formelt annars. Dock hade jag, när jag flyttat på mig ett halvt steg framåt, blivit ännu mer förvånad när jag såg Justin liggandes på mage bredvid soffan, han också iförd endast kalsonger, och spelade också. Dock kanske jag inte ska bli så förvånad av honom längre, jag menar jag har känt honom i 6 månader, mer eller mindre. Men vad kan jag säga, han är full av överraskningar.
Dock hade jag bara skakat på huvudet och hoppat ner i soffan och tagit en konstrol och inom några sekunder var jag uppslukad av spelet, jag med.

 

"Rack city bitch, rack rack city bitch, rack city bitch, rack rack city bitch." Skrek mer än sjöng alla av oss innan jag brast ut i skratt. Det här är livet, tänkte jag och tryckte lätt i Justins hand som var inflätad i min

 

 

*

 

Jag lade mig ner i sängen, som nu mera bara användes av mig och Justin då Romeo fått sitt 'loft-kryp in-säng', och lade mig till rätta. 
Några minuter senare, när jag redan hade börjat somna lite smått hörde jag en duns utanför sovrummet, som sedan följes utav en till strax efter. Sedan ännu ett. Dunsandet fortsatte och jag hörde hur ljudet kom närmare och närmare. Jag spratlade till och satte mig upp och lutade mig mot väggen bakom.  

Mina ögon spärras upp när jag ser dörrhandtaget dras ner, riktigt sakta. Åh nej, tänk om dunsarna var när han som öppnar dörren knockade alla som kom i hans väg. Jag var säker på att det var en man, det kan omöjligt vara en tjej. Jagm enar, hoppa på en buss i rullande fart och sedan knocka ner alla för att sedan kidnappa Justin, eller mig eftersom om han var ute efter Justin skulle han inte gå hit då Justin är där ute.

Jag avbröts i mina tankar av att en grön stor sak hoppar in genom den nu vidöppna dörren. Jag fryser till is, men mjuknar sedan upp när jag märker att det bara var min idiot till pojkvän. Jag skrattar och stället mig upp för att gå fram till honom.
När jag står alldeles intill honom slår jag till hans bakhuvud och säger
"Fan ta dig, jag trodde jag skulle bli kidnappad!" Till svar skrattar han bara.

"Sååå...?" Frågade jag dumt, ståendes som ett pucko mitt i rummet medans Justin gick till sidan av sängen och lade sig på golvet. Missade han sängen?

"Kom." Sade han samtidigt som jag tror han letar efter dragkedjan, jag är inte säker då han mest snurrar runt som om han är i en tunna. Han får tag på den och drar ner den halft nerdragen, då märker jag också att han har kläder under. Tack herregud!
Jag står och stirrar på honom, vad vill han att jag ska göra? Krypa in? Nej du.
"Kom." Upprepar han i en tonart som får mig att undra vad han egentligen vill att vi ska göra.

 

Jag suckar, rycker på axlarna och makar in mig i den gröna sovsäcken. 
"Jahapp." Suckar jag och vänder mig mot honom, men märker att han redan kollar på mig. Eller snarare stirrar på mig. Han lutar sig fram och pressar sina oemotståndliga hallonfärgade läppar mot mina. De hakar snappt på och kysser tillbaka honom. Våra läppar rör sig i synk, de passar perfekt mot varandra. Om jag skulle välja en enda sak jag ska göra hela livet ut är det helt klart att kyssa Justin. Han är en helt amazing kyssare. Jag fnittrade till när jag hörde fyrverkerierna i bakgrunden och det starka pirrandet i min mage samt händer.
Jag tror jag... Ja.

 

 

Näst sista kapitlet ute... Vad tycker ni? Kommentera!

 

Puss och kram ♥

"Am I gonna quit? Nice of you to ask, but momma told me go and chase what you after. I'm on track, so I'm gonna rap faster. I'mma break it down for you and get a little deeper, slayin' on it, prayin' on it like a grim reaper." Jag nynnade den nyupptäckta texten samtidigt som jag tänkte tillbaka på igår när jag var i staden med mina bröder och fått syn på den där tjejen, eller Candice som hon sade att hon hette. Hon hade gått fram till oss och frågat
"Ser att du har fått tag på kusinerna" med ett kaxigt leende. Jag hade kollat på henne med förvirrad blick och grep tag om både Brooklyns och Romes händer, i fall hon skulle vara någon skym knarkare eller dylikt.
"Huh?" Hade jag då frågat. Hon hade flinat ett sådant leende som är typiskt för de populära tjejerna i skolan som visste mycket väl om att de såg bra ut. Som om hon visste något, och visste att jag inte visste vad hon visste. Och med tanke på hur hon reagerade visse jag det också.
"Dem två" hade hon börjat och nickade mot Brooklyn och Romeo, demonstrerade att det var dem hon menade "är mina kusiner, Victora är min moster." Hade hon förklarade med ett höjt ögonbryn. What's up with the damn attitude?
"Åh, hej. Då måste du vara Candice, som är ihop med Chaz?" Hade jag frågat, men fått det att låta mer som ett påstående då jag visste att det var sant. Hon hade bara nickat sakta och men hållit blicken på mig hela tiden. Några sekunder senare hade en kille med brunt hår och grå t-shirt dykt upp vid hennes sida och frågat "Vem sa mitt namn?" Candice hade lett mot honom och klappat honom lite på kinden innan hon hade vridit honom mot mig och sagt "Det här är Elemenope" Med ett stelt ansikts uttryck. Chaz' ögon hade genast vidgats och han såg på mig med stora ögon. 
"Så du är Elemenope? Jeez, Justin hade rätt..." Han hade sagt det så pass lågt att man knappt kunde höra honom men eftersom Candice hade stått knappt en meter ifrån mig och knuffat fram Chaz stod han ganska nära. Han hade överröst mig med fakta om att Justin hade pratat mycket om mig och jag vet inte vad.

"Vilken låt är det?" Frågade en allt för bekant röst samtidigt som han lade armarna om min midja kysste snabbt min käke.
"Ingen som finns redan." Svarade jag och vände mig om i hans armar så att vi nu stod mot varandra och såg in i varandras ögon. 
"Så du skrev den?" Frågade han, jag kunde tydligt se shocken som speglades i hans ögon.
"Nja." Svarade jag och log ett retligt leende, jag visste vad han tyckte om att jag gav honom korta svar: Inte alls.

"Så vem skrev den då?" Frågade han nu otåligt.
"Ingen." Än, lade jag till för mig själv. Jag ryckte lätt på axlarna och gick där ifrån och in mot sovrummet. Jag letade fram ett block i en utav lådorna bredvid Justins garderob som jag sett honom ta ett block ut några dagar innan och skrev ner något som jag antar var till en ny låt. I samma låda fann jag dessutom en penna som jag tog. Jag öppnade blocket och letade efter en tom sida, jag tjuvkollade inte på någon utav låtarna eftersom jag visste att så länge de inte var klara ville han inte att någon skulle se dem. När jag hittat en tom sida, på båda sidorna, rev jag ut den från blocket och satte mig i sängen. Jag skrev ner det jag redan kommit på och fortsatte där ifrån. Det gick faktiskt riktigt bra, och nöjd? Jo, men det kan man säga att jag var.
Dock vad jag ska göra med 'låten' har jag ingen aning om. Slänga kanske.

 

 

"Romeo, är du naken?" Hörde jag Rome utanför skynket. Jag svarade med en suck och ett 'nej' och flyttade på mig så att han skulle få plats.
Han flyttade skynket åt sidan och klev in i sängen och satte sig bredvid mig. Vi satt tysta i några minuter och lyssnade på mumlet i bussen. Faktiskt så var det inte så många som pratade, de såg väl på någon film på någon dator eller lyssnade på musik. Men man hörde hur Elemenope och Justin pratade längre ner i bussen. Dock inga ord, bara mumel.
"Jag har saknat henne." Sade jag tyst, men ag visste att Romeo hörde ändå.
"Men du har inte träffat henne innan?" Frågade han dumt.
"Nej, jag vet. Men med tanke på hur mycket mamma och pappa har berättat om henne känns det som om jag redan kände henne innan vi kom hit, och nu när vi träffar henne på riktigt kännes det konstigt. Men jag har saknat henne." Även om jag inte hade tänkt prata mer, just på den meningen i all fall, slängde jag en hand både framför min egna mun och Romeos när jag hörde hur någon gick förbi den lilla hytten och vidare bak i bussen. Några sekunder senare kom det ett vinddrag och jag kände direkt på lukten att det var Elemenope. När hon gått förbi tog jag bort handen från bådas våra munnar och andades ut.
"Hey, varför gjorde du så?" Frågade han och drog handen över munnen.
"Dunno." Svarade jag. Jag visste inte, det hade blivit konstigt om vi pratat eller fört något typ av ljud när hon varit inom höravstånd.

 

"Hur är det att sova emellan dem då?" Frågade jag, mest för att byta ämne.
"Det är okej, lite trångt men dem är roliga. Vi pratar alltid lite innan vi somnar också... Men mest är det coolt för jag menar min idol och min syster på på varsin sida om mig?!" Bara när han pratade om det blev han uppspelt. Dock håller jag med honom, det är coolt att våran syster har ihop det med våran idol.

Ett huvud kom in genom skynket och ett stylat ljusbrunt hår stack fram.
"Hey, vill ni spela lite xbox?" Frågade han.

 

 

Förlåt för den extremt långa väntan, antar att jag tappade skrivsuget lite... Förlåt... Men här har ni ett kapitel i alla fall... =)

 

Puss och kram ♥

 

 

 

 

"Vad tycker du hittills, går allt bra? Har du kul trots att alla här är vuxna?" Frågade jag Romeo som låg på andra sidan sängen så länge tills Justin kommer tillbaka från sin dusch. Jag låg med ryggen mot sängkanten medans Romeo låg med ryggen mot hans sängkant, också badrummet så jag skulle se när Justin kom.
"Jag tycker det är coolt, dock lite tråkigt kanske. Men vi kom ju idag så det är inte så konstigt." Svarade han med ett gulligt leende. Både han och Brooklyn var väldigt gulliga. När jag sade det till dem tidigare idag fick jag ett leende av Romeo men en skämtsam fnysning från Brooklyn. 'Gullig? Kallar du mig gullig? Jag är stilig.' Hade han svarat med ett flin som sedan bytits ut till ett skratt. Jag hade skrattat med honom och skakat på huvudet. Båda två liknade mig en del, dock endast i personligheten. Kanske något drag här och var som var lika, men inget störra som jag hade märkt.
Jag funderade ett tag på vad han hade sagt om att det var lite tråkigt.
"Gillar du och Brooklyn att shoppa?" Frågade jag.
Han nickade till svar och såg på mig med stora förvånade ögon. Jag nickade och log ett hemligt leende.
Precis sekunden efter såg jag hur badrumsdörren öppnades och ut kom en blöt Justin med endast en handduk hängandes på hans höfter. Det börjar kännas som om att han inte ens vet hur en tröja ska användas. Allt oftare går han omkring tröjlös och visade upp hans muskulösa kropp - dock är det inget jag har emot, men det käns lite konstigt nu när killarna är här.
Romeo märkte att jag inte såg på honom längre utan hade blicken på något som var bakom honom, så han vände sig om och fann Justin vid hans garderob. Han vände sig om igen och flyttade sig närmare mig. Jag skrattade och funderade på om jag skulle lägga armen om honom så som Justin brukar göra på mig, eller strunta i det? Mina tankar avbröts av Justin som lade sig ner i sängen och orsakade att madrassen åkte ner en aning.

"Är det okej om jag böjer mig över dig lite Romeo?" Frågade han med en len röst. Romeo nickade snabbt och gled ner lite så att han inte skulle vara i vägen ändå. Justin böjde sig över kudden och gav mig en puss på kinden för att dra åt sig min uppmärksamhet. Jag såg på honom med ett generat leende och fnissade lätt. Han log stort och attackerade mina läppar med en mjuk och blöt kyss och tog tag om min käke.
"Godnatt babe, sweet dreams." Sade han och smekte min kind en sista gång innan han gled tillbaka till sin sida igen och Rome dök upp under täcket helt andfådd. Jag antar att hn inte ville bevittna något så äckligt som att jag och Justin kysstes så han gömde sig under täcket där det var syrebrist. Jag skrattade åt honom och klappade honom på huvudet.
"Godnatt Romeo, sov gott och glöm inte att göra det så bekvämt för dig som möjligt." Sade jag och lade ner huvudet på kudden. Han närmade sig ännu lite mer och slöt ögonen.
"Jag är glad att vi hittade dig..." Hörde jag honom mumla innan han föll i en djup sömn. Jag såg besvärat ner på honom innan jag vände blicken mot Justin som såg med lyckliga ögon på mig.
"Du ser, dem älskar dig." Kommenterade han och slöt ögonen, även han.

*

"Elemenope, Elemenope? Syster? Hallåååå?" Jag väcktes av en väldigt ung och obekant röst. Jag slog upp ögonen och fann en pojke sittandes i sängen och såg på mig. Bilderna från igår kom tillbaka till mig och jag kom genast ihåg att jag hade träffat två av mina sammanlagt fyra syskon.
Jag kliade mig i ögonen för att kunna slå upp dem ordentligt och se något.
"Var brinner det?" Frågade jag följande av en stor gäsp. Genast hörde jag hur han började skratta.
"Det brinner inte, jag tänkte bara väcka dig eftersom jag har varit vaken ett tag och fick tråkigt. Jag har redan provat med Brook men han är omöjlig att få upp på morgonen." Jag suckade men log sedan mot honom och reste mig upp till en sittadens ställning med hjälp av armbågarna.
Jag svängde benen över sängkanten och tog tag i mobilen för att se att klockan inte var mer än 9 AM. Gosh, hur tidigt vaknade den här ungen egentligen? Jag reste mig upp och gick mot garderoben för att ta på mig ett par mjukisbyxor, ifall någon annan skulle vara vaken. Jag stannade upp i dörröppningen och såg bak mot sängen. Där fann jag Justin sova på rygg dels i sängen dels utanför och Romeo sittandes med nyfiken blick.
"Kommer du?"Frågade jag med ett fniss. Han nickade och reste sig upp från sängen. Något jag inte märkt förut var att han hade på sig en t-shirt och mjukisar, precis som mig.
Jag gick igenom korridoren av sänghytter från slutet av bussen där Justints - 'vårat' - rum var till köket med Romeo smygandes bakom mig. När jag såg köket såg jag också Alfredo som satt vid det såkallade köksbordet med en dator framför sig.
"Aye Fredo! Har du träffat Romeo?" Frågade jag så plötsligt att han hoppade till. Jag skrattade smått och såg ur ögonvrån hur även Romeo gjorde det.
"Godmorgon på dig med L" Sade han surt och såg med mördarblick på mig. Jag räckte ut tungan mot honom.
"Men nej, hej Romeo! Ett värdefullt tips inför din tid här är:" han böjde sig dramatiskt fram mot honom över bordet och teaterviskade "Akta dig för Elemenope och Dan, dem är farliga." Jag himlade med ögonen och piskade honom med kökshandduken. 
"Schas med dig Fredo, vi ska äta så om du ursäktar..." Han log ett snett leende innan han tog tag om datorn och gick någonstans framåt i bussen.
"Bye Romeo, it was glice to met ya." Ropade han, dock tyst nog så att han inte skulle väcka någon.

"Skulle du vilja shoppa senare när Brooklyn har vaknat?" Frågade jag och tog ett bett på min smörgås.
"Jo, det skulle vara kul. Men du ser inte ut som en person som gillar att shoppa...?" Frågade han med ett höjt ögonbryn och förde skeden, denna gång fylld med flingor och mjölk, in mot munnen där han sedan tuggade innan han sväljde.
"Det är jag inte." Höll jag med honom och log ett litet leende. Han nickade långsamt och fortsatte äta.
Vi fortsatte prata och jag lärde känna honom lite bättre, och han mig även om jag var lite... Avvisande? Jag svarade med korta svar i alla fall, men inte på ett otrevligt sätt.

Hur som helst verkade han vara en riktigt cool och charmig kille. Mitt i en av hans konstateranden, nu om minigrisar istället för London, mobiltelefoner eller allt annat vi pratat om, dök Brooklyn upp i 'köket'. Hans hår var rufsigt och han såg allmänt nyvaken ut.
"Godmorgon Brooklyn." Hälsade jag med ett leende. Han log snett och satte sig bredvid mig.
Jag reste mig upp och började leta efter olika frukosalternativ.
"Vad vill du ha till frukost?" Frågade jag och böjde mig ner för att se vilka olika bröd det fanns.
Jag hörde hur en stol skrapades mot bussgolvet och hut stegen kom närmare mig.
"Nej nej, ta det lugnt, jag fixar det. Ät på din mat nu." Manade han och log mot mig. Jag nickade kort och gav honom en impulsiv kram. Han kramade mig tillbaka innan jag släppte och log snett mot honom.
"Gosh, jag kan inte fatta det här. Så vitt jag visste hade jag inga syskon alls, knappt ens några föräldrar för några timmar sedan. Och nu står jag här och äter frukost med er. Och vad stora ni är, Brook du är till och med längre än mig och du är vadå? 13? 14?" De skrattade lite och Brooklyn skakade på huvudet.
"Jag är säker på att väldigt många tjejer springer efter er två, inte sant?" Frågade jag med ett flin och pendlade med blickan mellan de båda bröderna. Brooklyn såg generat ner i golvet där han stod och smörade en smörgås vid diskbänden. Romeo bara himlade med med ögonen.
Herregud vad mycket jag pratar, jag pratar aldrig såhär mycket med personer jag knappt känner. Dock flöt det trots allt samma blod i oss, det kanske hade något med det att göra?

*

"Den här då?" Frågade jag och höll upp en röd t-shirt med vit text på. Brooklyn sade att han behövde lite nya t-shirtar så vi alla tre var i jakt efter någon som skulle kunna passa. Han nickade glatt och gav mig en tumme upp. Jag kastade tröjan på honom, när han fick av den räckte han ut tungan mot mig som jag besvarade med att själv räcka ur tungan.
Jag gick runt på herravdelningen och fann en tjocktröja som skulle passa mig. Den var i neutral modell och skulle därför kunna passa en tjej också, och på var det ett tryck som såg ut som loggan till Toy Story fast det stod "Cool Story Bro" på den. Jag kollade prislappen och såg att den var på rea och kostade därmed väldigt lite i jämföresle med vad den skulle ha kostat. That's it, jag köper den. Jag lade den över armen och fann inget som skulle kunna passa varken mig, Brooklyn eller Romeo så jag gick till killarna. Brooklyn hade hittat flera andra tröjor och var klar att betala medans Romeo inte ville ha något ifrån den här affären. Jag sade att jag skulle köpa tjocktröjan och begav mig mot kassan med Brooklyn hack i häl.

Vi passerade en kiosk i vår jakt på en lämplig klädaffär och en tidning fångade min blick. På förstasidan var det en bild på mig och Justin, och några ditritade frågetecken. Jag fnös och slet blicken ifrån tidningen, men kunde inte låta bli att dras dit igen. Nej, Justin hade sagt att man inte kan lita på tidningens skvaller och jag skulle bara bli ledsen ifall jag läste det.
Bredvid kiosken låg det en affär som hette 'Forever 21'. Jag såg in i affären och upptäckte att det var en blond tjej som stirrade på mig och mina bröder.
Vad fan ville hon?

 

---

 

4-6 kommentarer för nästa =)

Scooter hade svarat ja på Justins fråga om mina bröder – det kändes fortfarande konstigt att kalla de bröder- fick följa med på turnén. Jag hade såklart blivit väldigt glad och hypad, men hade inte fått träffa de direkt därefter, utan hade umgåtts lite ensamt med mina föräldrar. Eller inte helt ensamt, Justin hade varit där varje minut, förutom när jag tvingade iväg honom för att hämta lite cola till mig, kaffe till Victoria och David -mamma och pappa. Han hade av någon anledning viljat stanna kvar hos oss varje minut som vi umgåtts, men jag gillade det. Jag gillade att ha honom nära, även fast det var fortfarande var en aning nytt för mig. Medan han hade varit borta hade de frågat om oss, hur vi träffades, när vi träffades och liknande. Jag hade svarat så gott som jag kunde på alla frågor och Justin hade fått besvara resten när han kom tillbaka. Vi hade satt oss i några soffor som hade varit placerade i ett rum i närheten, där jag och Justin nu satt och väntade på mina småbröder – Romeo och Brooklyn. Jag hade fått berättat att Brooklyn var född 1999 och Romeo år 2002, och jag var väldigt nervös över att få träffa dem. Skulle de gilla mig? Skulle de gilla Justin? Vad skulle de tycka om allt?

Justins satt bredvid mig med armen på ryggstödet bakom min rygg och studerade mig där vi satt och väntade. Han lutade sig fram och pressade sina läppar mot min tinning, samtidigt som han viskade, med lugnande röst:

”Det kommer gå bra, var bara ditt underbara jag.” Jag log smått mot honom och kunde inte hjälpa mig själv när mina kinder fick färgen ljusrött. Jag satte upp håret i en snabb, rufsig tofs högt upp på huvudet innan jag vände mig mot honom, lutade mig fram och lämnade en mjuk, blöt kyss på hans vackra ljusrosa läppar. En varm känsla spred sig i min kropp och jag ville genast ha mer, då öppnades dörren. Jag reste mig snabbt upp och studerade de två personerna som stod i dörröppningen. De båda hade ljusbrunt kort hår, snyggt, i ungefär samma frisyr som Justin, fast kortare då såklart. Ett stort leende spreds på mina läppar och jag tog några steg mot dem. Deras läppar var också formade i ett leende och de tog några steg mot mig med. Jag raderade luften mellan mig och den kortaste killen först, som jag antog var Romeo, jag kramade honom hårt och släppte honom sedan långsamt, för att kolla in i hans ögon och le stort.

”Hej, Romeo va?” Han skrattade till och nickade.

”Ja, Romeo.” Jag log stort och kollade sedan på den lite äldre killen, Brooklyn, jag tog ett steg mot honom och kramade honom lika hårt som jag kramat Romeo. Han var ganska mycket längre än Romeo, kanske tillochmed lite längre än mig. Jag släppte honom och kollade ner i hans ögon.

”Brooklyn?” Han nickade och de log stort. Jag log stort tillbaka och backade några steg från dem för att presentera mig.

”Och jag är då Elemenope.” log jag, de nickade, leendena hade fortfarande inte lämnat deras läppar.

”Vår syster.” Leendet förstorades och jag nickade. Plötsligt kände jag en arm som slingrades om min midja och kollade upp på Justin som stod och kollade på mina två bröder med ett leende.

”Du glömde ju presentera mig.” viskade han med läpparna mot min mungipa, jag skrattade till och mötte först Brooklyns blick och sedan Romeos.

”Och detta är då – min pojkvän – Justin.” Log jag och gjorde en liten gest mot Justin. Han skrattade till och nickade innan han sa:

”Trevligt att träffa er killar!”

*

Vi hade sagt hejdå till Victoria och David efter ett tag av pratande, eller Justin pratade, jag stod med armen om honom och pratade bara några små ord. Även fast jag gett mina nyfunna bröder en kram i början kände jag mig nervös och en aning skakig över att bo med dem ett tag. Jag visste inte vad jag skulle säga, så Justin, som älskade att prata, tog över pratandet. Jag visste inte hur lång tid de hade gått sedan de kom in i rummet tills Scooter kom in och meddelade att vi snart var tvungna att åka. Vi skulle komma fram till något annat land, till någon annan stad, redan imorgon förmiddag, för att Justin skulle få god tid på sig att förbereda sig för den nya konserten imorgon kväll. Vi hade sagt hejdå till Victoria och David med kramar - som var aningen stela för min del då jag trots omständigheterna inte riktigt förlåtit dem riktigt än - och sedan hoppat på bussen som skulle föra oss till det nya landet. Även fast det inte alls var längesedan jag träffat Victoria och David var jag tvungen att erkänna att jag skulle sakna de en aning, inte så mycket som jag skulle saknat Justin om jag skulle stannat hos dem, men ändå en aning. Jag menar, nu när jag äntligen hittat mina föräldrar ville jag umgås med dem! Men jag ville för allt i världen inte lämna Justin och hans crew, som hade blivit som min familj under tiden som jag spenderat med dem.

Romeo och Brooklyn packade in all sin packning - som Victoria åkt iväg och hämtat - med hjälp av Kenny. Jag och Justin hade satt oss i soffan och kollade på tv, och eftersom att vi var i England förstod vi språket. Det skulle vi dock inte göra i nästa land vi skulle till, jag vände mig mot Justin som höll ett fast tag om min hand, smekte den med båda sina händer i sin famn. Jag halvlåg i soffan med huvudet lutat mot hans axel och hans ena arm omkring min kropp. Det drog i hårbotten när jag vände mig för att kolla på honom.

”Vilket land ska vi till nu?” frågade jag och han kollade upp från våra händer till mina ögon, ett litet leende spred sig på hans läppar och han sa sedan:

”Irland.” Jag nickade kort och log sedan stort.

”Okej.” Jag kollade tillbaka på tv:n och studerade de olika personerna som rullade runt med olika sjukhus grejer i programmet Grey’s Anatomy. Plötsligt öppnade dörren intill bussen och Kenny kom in med Romeo och Brooklyn. De hade tagit ett sista hejdå av sina – våra – föräldrar och alla var nu redo att åka iväg. Jag log mot de och de log smått tillbaka. Jag lutade mig mot Justin och viskade:

”Visa de vart de ska sova.” Han nickade, släppte min hand och reste sig upp innan han tog tag i min hand igen för att dra upp mig ur soffan. Han gick runt de pytte lilla soffbordet som stod placerat framför soffan och sa:

”Nu ska jag visa er vart ni ska sova, följ med mig.” Justin pekade med tummen längre in i bussen och mina bröder nickade. Vi började vandra mot deras sovplats, Justin stannade framför ett svart skynke och drog snabbt bort de, innanför var en enkelsäng placerad. Det var snyggt bäddat med vita lakan och vitt örngott på kuddarna. Han vände sig mot Brooklyn.

”Här ska du sova, du kan lägga väskan under sängen, och placera kläderna du vill ha framme i dem”, Han pekade på de små skåpen över sängarna. ”Hoppas du kommer trivas!” Han log mot Brooklyn, Brooklyn log tillbaka och satte sig på sängen. Jag kände mig tvungen att säga något och upprepade Justins ord.

”Hoppas du kommer trivas.” log jag och Brook nickade, fortfarande leendes. Vi lämnade honom ensamma och försvann en bit längre in i bussen med Romeo bakom oss. Jag blev förvirrad när Justin öppnade dörren intill vårt sovrum, men valde att inte säga något, Justin hade säkert en förklaring till detta. Vi kanske skulle sova någon annanstans? Eller så hade de placerat en madrass på golvet bredvid sängen. Vi klev in i vårt rum och Justins ställde sig med mig bredvid sig bredvid sängen och gjorde en gest mot den.

”Och du ska – tyvärr, för din del – tillbringa dina första nätter i vår säng mellan oss. Det finns inte tillräckligt många sängar till alla, men en av oss ska åka hem ett tag om några dagar, och då får du sova i hans säng.” Justin log och jag kunde inte låta bli att spärra upp ögonen. Det skulle bli väldigt konstigt att ha sin egen bror emellan sig själv och sin pojkvän i vår säng några dagar, och skulle han sova emellan oss? Men jag visade ingenting på utsidan, log bara åt Romeo, samtidigt som han studerade sängen och nickade.

”Var tysta.” sa han kort och jag spärrade chockat upp ögonen mot honom.

”Vi lovar.” sa Justin seriöst, och jag hoppades verkligen att han skojade. 

 

 

Jahapp, där var kapitel 46 ute. Märker ni att det är någon annan som har skrivit? För det har det. Jag vill tacka Ebba tusen tack från http://mybieberlovestorys.blogg.se/ . Kapitlet blev super tycker jag, vad tycker ni?
By the way, nästa kapitel är i princip klart... Vill ni ha det? Om ja; KOMMENTERA SOM GALNINGAR OCH KLICKA ER IN PÅ EBBAS BLOGG NÄR NI GÖR DET!

 

Puss och kram ♥

De - Elemenope och hennes föräldrar - hade bestämt att de behövde slå sig ner och prata. Tydligen skulle jag med också, som mentalt stöd för min flickvän kanske. Jag vet inte. Hur som helst satt vi ner i vårat hotellrum i vardagsrummet och Victoria, hennes mor, grät och pratade oavbrutet medans David, hennes far, försökte trösta henne. Jag själv satt bakom Elemenope och höll mina armar kring hennes nätta kropp samt spände knogarna och käkarna. Vad hade de för rätt att bara lämna henne? Fanns det ens en anledning? Jag är inte så säker på det, och jag är inte säker på om det var just det som Victoria föklarade eftersom man inte hörde något då hon pratade så  snabbt och grät hysteriskt. Vad var det som var så sorgligt? Såklart är det hearttouching när man träffar sin dotter för första gången på 14 år, men att fortfarande gråta så våldsamt var väl lite att... Ta i? Det där om att en mors och barnets kärlek är så speciell, kanske var det det? Jag har ingen aning, jag är ingen mor.

"Ta dig samman och berätta nu älskling, man hör ingenting. Såja shhyy" Hörde jag hur David tröstade henne. Bara några sekunder senare torkade hon tårarna, tog ett djupt andetag och började prata.

"Okej, jag antar att du kommer ihåg att vi levde med dig dina första fyra år. Sedan sa min manager emot och tyckte att det inte var bra för varken min eller Davids karriär då vi båda var så unga. Några år senare kom Candice men då sa de inte emot eftersom vi var äldre. När vi sedan skulle kontakta dig sade han emot och började lägga sig i, alltså min manager, och förbjöd oss att leta reda på dig. Så istället skickade vi pengar till dig varje månad för att se till att du klarade dig, och tittade till dig på avstånd för att liksom... Se dig på riktigt. Vi saknade dig så mycket, men vi fick inte. Vi älskar dig gumman, så tro inte att det var därför vi lämnade dig."

 

Elemenope som tidigare varit mer förkrossad och sorgsen blev nu mjukare. Samma blev det med mig, även om jag mest kände ilska innan. De hade varit tvunga att lämna henne.

"Candice? Hon som är ihop med Chaz? Är det erat barn?" Frågade hon sedan. Victoria såg först chockat på henne, men som sedan ändrades till ett leende. Ett sorgset leende.

"Hon var min systers dotter, men lever nu med oss sedan min syster gick bort."
"Åh.." Flämtade Elemenope. Jag kände att jag var tvungen att säga något, borde jag?

"Så om jag förstår rätt så fick ni inte behålla Elemenope på grun av din manager?" Frågade jag och såg direkt på Victoria. Precis när hon tänkte svara hörde jag Elemenopes röst istället.

"Vänta, varför har du en manager?" Vänta va? Visste hon inte? 

Jag antar att mina ögon speglade chock då både Victoria och David såg på mig med chockade ögon som svar. Man skymtade även lite medlidsamhet.

"Jag är designer och modell gumman. Jag var även med i Spice Girls i mina yngre dar. David här är fotbollspelare" Sade hon och log ett stort leende.
"Är du David Beckham? Är min pappa David Beckham? Och Victoria...? Herregud. Jag trodde mina förräldrar var som mig, vanlig dödlig. Fast i och för sig" Hon vände sig om så att hon såg på mig "Han är inte så vanlig heller." Fortsatte hon och petade på min nästipp och fnissade lite. Jag skrockade lågt åt hur barnslig hon blev.

 

*

 

"Vi funderade på om du vill följa med oss och lära känna oss och våra barn" Jag kollade upp från min hand vars fingrar lekte med Elemenopes och lät min förtvivlade blick pendla mellan Victorias och Davids. Nej Elemenope får inte åka...!? "Men eftersom du verkar trivas väldigt bra med Justin så tänkte vi fråga ifall vi kan få följa med istället? Eller så kan bara Romeo och Brooklyn följa med? Så lär du känna några i taget? Vill du det Elemenope? Och får dem det Justin?" Frågade David och såg först på Elemenope när hon frågade henne, som svar nickade hon i meningen, och sedan på mig när hon frågade mig.
"För mig går det jättebra, förjar ändå tröttna lite på sällskapet! Jag stoppades av att jag fick en smäll på bröstet av Elemenope och flinade mot henne "Dock måste du prata med Scooter om det, men vi kan leta reda på honom? Han är här på hotellet också..." Svarade jag med en fråga.

 

Vi reste på oss och tog tag i Elemenopes hand samtidigt som vi tog täten för att leda dem till Scooters rum. Jag knackade tre gånger med min lediga hand, bara någon sekund senare öppnades dörren av en välkänd Scooter.

"Hey! Det är såhär att vi hittade Elemenopes föräldrar och de undrar nu om två av deras barn kan följa med på turneen så att L kan lära känna några i taget, är det okej med dig?"

 

 

Lite längre ( fast nä)

Okej, det är min kompis (ja, in real life) som har startat en novellblogg (idag!) och jag tänkte, hey, jag har ju ändå några läsare, jag kan hjälpa henne!!?

Hur som helst, jag tycker verkligen ni ska in och kolla även om jag inte vet om det är början till hennes novell eller om det bara är till för att folket som kollar in ska veta hur hon skriver... Hmm...

Hur som helst, jag älskar det verkligen och sättet hon skriver på och allt!

Så jag rådgiver er att klicka er in på hennes blogg och läser (det finns mer där!) på http://givemeluve.blogg.se/ !!

 

Puss och kram ♥

 

 David hade inte kunnat låta bli att ropa hennes namn. De var så nära varandra. Han hade vakat över henne, år in och år ut för att se till att hon mådde bra. Det var dessutom de, David och hans fru Victoria, som skickat pengar till henne varje månad för att se till att hon klarade sig. Han hade så gärna velat ta upp kontakten ordentligt, men inte vågat. Rädd för vad hon skulle tycka, säga. Rädd för att bli utvisad av henne och få genomgå en ännu större smärta. Smärtan av att hon hatade honom - eller rättare sagt både honom och hans fru -, istället för att inte veta vem de var. När hon inte visste, var det bättre. Men det fanns alltid det där tomhålet. Och smärtan. Han saknade sin dotter, även om han hade fyra andra barn nu, saknade de deras förstfödde. Ingen skulle ta hennes plats. Lilla Elemenope.

 

När Victoria fick syn på sin saknade dotter kunde hon inte låta bli att gå fram till henne. Hon stod framför henne och såg in i hennes lysande gröna ögon. Hon kunde inte stå emot tårarna som tryckte bakom ögonlocken. Det gjorde ont i henne, att veta vad det hade gjort. Att veta att ingenting skulle bli samma som det kunde ha blivit, om de hade följt sina hjärtan. För hon älskade henne, det gjorde hon. Det hade hon alltid gjort.

Hon bröt inte blicken för en sekund från hennes ögon. Lade märke till varje detalj, jämförde med hennes 4åriga ögon. Hon lade märke till tårarna som smet förbi och rann ner för Elemenopes kinder. När Victoria märkte de alldeles för många skillnaderna började hon gråta ännu mer.

Ingen vågade röra sig. Alla stod helt stilla. Det var bara en tanke som for igenom Victorias huvud, hon hade missat så mycket.

 

Justin stod helt förvirrad och såg på människorna som såg med tårögda ögon på hans flickvän. Kände hon de här människorna? 

Ingen rörde en fena, alla bara stod och såg på varandra. Justin dock med mer förvirrade blickar än sorgsna. Han förstod ingenting. Med en närmare titt förstod han att det inte var vilka som helst som stod framför honom. Rykerna om att David Beckham skulle vara här ikväll var sanna. För han stod precis framför ögonen på Justin. Och David hade med sig sin fru, Victoria, också lade han märke till.

Men han förstod fortfarande inte sammanhanget med att de kom hit, backstage, efter showen helt tårögda och såg på Elemenope. Var det så att... Att hon hade funnit dem? Personerna som lämnat henne vid en så pass ung ålder, en så pass ung ålder att inte kunna klara sig själv, till att leva helt själv? Med att bara ha lämnat en lapp efter sig med viss information, trots att hon knappt kunde läsa då de lämnade det? Genast kände Justin hur ett hat upp mot de här personerna byggdes upp inom honom. Elemenope hade för länge sedan släpt hans hand, så han hade inget som stoppade honom till att knyta nävarna så hårt han kunde, enda tills de vitnade.

 

Elemenope kunde inte förstå, varför kom de tillbaka nu? Var det nu hon äntligen var bra nog för att de skulle ta tillbaka henne? Var det nu de kom krypandes bak till korset, för att hon var ihop med Justin? Ville de bli rika och berömda, tack vare att deras dotter fick ihop det med en utav världens största inom sångindustrin? Hon såg ner på sin så kallade mor, som hade tårar fyllda till öronen såg det ut som. Hon stod mitt framför henne med kanske 1 meters mellanrum som max. Henner så kallade far stod kvar där borta där de kom ifrån. Hennes mor var den enda som hade rört sig, över huvud taget. 

När hon studerade dem kunde hon inte låta bli att tycka att båda två såg bra ut. Hennes - så kallade - far var mycket stilig medans hennes - så kallade - mor var obeskrivligt vacker. Hon kunde inte heller låta bli att undra hur kunde de här två människorna vara hennes föäldrar...?

"Du var bra där uppe." Hörde hon en ljus, mycket femenin, röst säga oerhört nervöst. Det första ordet som blivit sagt dessa minutrar av evight stirrande.

 

 

Puss och kram ♥